Boken Trygga barn och trygga föräldrar

Hade du den inte hemma redan?

Det här är verkligen en jättefin bok som ger helt nya insikter. Jag tycker särskilt om att hon betonar förälderns ledarroll, SAMTIDIGT som hon betonar lyhördheten. Hon reder ut det här på ett sätt som var nytt för mig. Hon beskriver NÄR man ska vara ledare och när man ska vara omvårdande. Så att man inte till exempel börjar gosa med sitt barn just när barnet är upptaget med att upptäcka något. Och hur man ska visa att det är de vuxna som är förebilderna och inte barnet får vara i centrum på ett osunt sätt. Att ett barn kan bli otryggt av för mycket uppmärksamhet. Har ni tänkt i de banorna?

Hej Kara84! Jag kan förstå din fråga, för det är nog inte så självklart. Men här kommer lite citat ur boken:

"Överdriven fokusering kallas också för barncentrering. Det heter så för att barnet är i centrum i förälderns liv - vilket går helt emot hur barnets anknytningsprogram vill ha det! Anknytningsprogrammet vill ha en pålitlig vuxen som fungerar som centrum i barnets liv, någon som barnet kan springa till när det känner sig rädd. Föräldern ska vara barnets trygga hamn och inte tvärtom.
   Föräldrar som av olika anledningar gör spädbarnet till centrum i sitt liv gör barnet oroligt. (...) Så fort föräldern slutar med sin överdrivna fokus på det lilla barnet blir det lugnt. (...) En förälder som vill skapa en trygg anknytning ger barnet tillräcklig omvårdnad utan att tappa bort sig själv. Han eller hon svarar på barnets behov och finns tillgänglig för barnet när det behöver skydd men rättar inte hela sitt liv efter barnet."

Ja, det här var ett axplock ur kapitlet "överdriven fokus - när föräldern är en "toffel"".

Förstår du lite hur jag menar nu?

Ja, just här fastnade jag verkligen för. Hon återkommer till detta genom hela boken, det som hon beskriver som "balansen mellan att skydda barnet (ge omvårdnad) och ge barnet utrymme att upptäcka världen (fungera som ledare)."

jag har läst den boken och kan verkligen rekommendera den! jag önskar att jag hade haft den när mitt första barn var baby. Den bygger på anknytningsteorin och hur man hjälper barnet att knyta an på ett tryggt sätt. Den bekräftade saker som jag känt var rätt men som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. och den betonar vikten av att var lyhörd för barnet. Den ser inte det som ett problem att barnet vill sova i samma säng som föräldrarna eller att barnet vill ammas länge och det tyckte jag kändes skönt för så har jag känt (att jag vill ge mina barn så mycket trygghet som möjligt under deras första år så att de blir trygga vuxna det är ju trots allt en mycket kort period av ens liv) .LÄS DEN!

Hej alla som har läst boken!

Jag hoppas någon kan hjälpa mig med en sak.. Jag älskar boken, den passar mitt tänk hela vägen.. Men jag behöver hjälp med hur jag ska agera när min 19 månaders trygga pojke kastar saker på mig och slår mig, han gör det inte på ett medvetet ont sätt och förstår inte helt vad det är, han är inte arg eller hyper, han är lugn och gullig och harmonisk.. Men jag står inte ut med det! Och jag ska inte stå ut med det heller såklart, men HUR

vägleder jag honom här?

I boken pratas det om att undvika ordet "inte" för att det är enklare för barnet att uppfatta verb.. Tex säga "den hammaren är till för att slå in en spik, ge den till mamma", istället för att argt säga "slå inte med den hammaren!!" Och bara ta den från honom utan att ge utrymme för samarbete..

Så om man inte bara ska säga "slå inte mamma, kasta inte de där skedarna du just hittade i en påse, kasta inte på mig".. Hur agerar man? Jag har tappat humöret av sånt här på sistone, känslan av slag väcker det arga lilla barnet i mig som vägrar låta sig kränkas.. Jag har förklarat att han inte får kasta saker på mig och visar hur han ska göra, men jag blir fort trött och agerar med att "lämna scenen", om vi sitter på golvet så går jag och sätter mig någon annanstans och visar att "jag vill inte leka med dig när du är så mot mig".

Jag behöver veta exakt hur jag borde agera så att jag på ett naturligt sätt kan göra det..