Nintendo skrev 2013-03-30 12:46:06 följande:
(Jag som skrev första inlägget).
Du har inte blivit galen! Men det är viktigt att ta upp med vården då det faktiskt kan försätta dig i fara. Du säger själv att du håller dig undan från trafik när du blir sådär vilket är bra. Jag var väldigt nära att bli påkörd en gång, med några centimeters marginal, när jag gick rakt ut på en väldigt trafikerad gata. Just då kände jag inte så mycket men efteråt när jag "kom tillbaka" kändes det ganska chockartat. Tänk om jag hade blivit dödad!
Det är inte något ovanligt, tvärt om, och speciellt när man har utsatts för trauma. Det är en försvarsmekanism för att hantera ångestkänslor, man blir liksom bedövad och slipper känna.
Hur du tar det ut dicossiationen. Fortsätt att göra som du gör nu och fokusera på nuet. Observera omgivningen och koncentrera dig på detaljer. Det är en form av mindfulness. Du kan lära dig mer om det på öppenpsykiatrin. Tror det finns på dom flesta ställen idag, annars kan du säkert få tips om vart du kan vända dig.
Men återigen för att verkligen påtala hur viktigt det är. Ta kontakt med vården så att du kan få stöd i detta! Du kommer att få ett bra mottagande och bli behandlad väl. Detta är verkligen inget att skämmas för. Det kan nog underlätta också om du öppnar upp dig för någon du står nära då detta verkar vara tungt för dig att bära ensam.
Om du vill kan du skicka ett meddelande till min inbox. Jag har många års erfarenhet av psykvården som patient och vet hur det mesta fungerar. Jag kan säkert hjälpa dig med att fixa nummer och sådär om det känns jobbigt och bolla lite tankar.
jättetack, ja jag kanske hör av mig, tack för omtanke.
Jag försöker just nu förstå vad som styr och om jag kan hitta sätt att kontrollera det. helgen har varit tokansträngande men det har funkat! det hjälper att vara tillsammans med andra men samtidigt glider jag då lättare iväg när jag väl blir själv och får stilla runt mig. jag vet att det här hör ihop med att jag just nu har mycket flashar från en pissig uppväxt men jag undrar, ska man då pausa bearbetning av övergrepp, för att hjärnan är överbelastad, eller ska jag köra på för att komma vidare?
Har tänkt ta upp kontakten med en kurator jag träffat tidigare, om det går. Behöver nog, som ni säger i tråden, lite hjälp.
Jag undrar också, jag tappar saker hela förbaskade tiden, glömmer hela tiden vad jag tänkt göra elelr säga. Och hjärnan känns som... att varje tanke ligger i sin egen lilla låda och jag kan bara se en åt gången, så de får inget sammanhang... Gula lappar för att komma ihåg är just nu mina bästa vänner...
