Gammal kärlek som får liv igen - någon? Hur gick det sen?

Har träffat 2 ungdomskärlekar/flirtar nu då jag är 40+. Är singel med barn. 

Nr 1: 2 somrar sedan. Vi hade setts på somrarna då vi har sommarställe på samma ort. Hade haft kontakt på facebook 1 år innan vi gjorde allvar av våra fantasier från våra tonår. Han är gift. Vi sågs i hemlighet ett par ggr. Jättetrevligt men sedan inget mer.

Nr 2: Också en man från mina tonår, bor också där vi har sommarställe. Sågs av en slump förra sommaren efter väldigt många år. Han var relativt nyskild. Vi inledde en passionerad relation direkt som byggde på attraktion sedan tonåren, men som aldrig fått utlopp eftersom vi haft andra relationer. Blev en underbar sommar/höst tills vardagen och de praktiska svårigheterna att få våra barn och liv att fungera ihop... Tyvärr. Tror att om han varit lika kär som jag så hade vi löst det hela. Han sade dock att han tyckte om att ses och umgås och ville se vad som kunde växa fram mellan oss men att han inte var lika kär som jag. Han ville ha mycket egentid och space, slippa ta hänsyn. Då gick jag... Inte värt att sukta och lida av längtan om den andre inte satsade helhjärtat. I min ålder vill man ha lugn och ro, och stabilitet. Inte en "vi ses för att vi har känt varandra hela livet och det är trevligt"-relation utan djupare kärlek...

Intressant. Den där andra du träffade. Hur tidigt lämnade du in, efter sommaren hösten? För att du ville ha lugn och ro. Hittade du det sen?

Jag hittade flera tecken på att min dejt ( som jag då känt i väldigt många år med en haft kontakt med igen förrän förra sommaren) inte var tillräckligt kär. Han ville ju ses regelbundet och vi hördes ofta men jag märkte  att allt han pratade om var sitt företag , sina barn , utekvällar med sin kollega. Det fanns inga planer som rörde oss och då jag påtalade det att jag kände det som om vi bara sågs utan mening så sade han att ha hade så fullt upp och träffade mig så ofta han kunde. Jag förstod ju det men jag tyckte att han iallafall kunde känna in varandra mer..t ex jag blev kanske pratsugen en fredagskväll då barnen somnat och ville snacka. Hans barn är äldre och vakna senare men han kunde väl ändå ha kostat på sig ett kort samtal bara för att höra varandras röster? Men nej... 

Han sade också att han trodde att kärleken kunde växa fram från hans sida men jag var redan så upp över öronen förälskad att varje ledig stund utan honom var en plåga och ett lidande.. . Har aldrig varit så förälskad! Detta trots att vi båda var 40 +!  Så jag började förvarna honom om att jag inte var nöjd efter ca 2,5 månader och efter 3,5 månader gjorde jag slut. Säkert så förhastade jag mig, jag borde väl insett att om man har varsitt krävande arbete och barn på varsitt håll så hinner man ej ses så ofta, Och kanske inte har energin att höras flera ggr per te i veckan.. men det var för plågsamt att ha noll koll på sina känslor, och vara vrålkär då han uppenbarligen inte var lika kär... så jag valde att gå...

Jag ångrar detta nu för jag saknar honom och tänker på honom varenda dag. Det känns tomt och med facit i handen så hade jag behövt ngn som lugnade ned mig och fick mig att tänka mer rationellt då jag var helt tonårsgalet kär.  Han dejtar andra nu har jag fått veta av gemensamma vänner. Och han svarar heller inte på sms. Så jag antar att han blev skrämd av att jag hade så stormade känslor och att han inte var beredd att släppa in en ny kvinna i sitt liv om han skulle behöva visa hänsyn och kompromissa. 

Anledningen till att mina känslor blev så starka var att han uppvaktade mig fullständigt galet mkt direkt och hörde av sig flera ggr per dag de första veckorna och månaden. Han bjöd på mat, lånade ut sin bil, fixade en resa med våra barn osv... Och då gick det bara som det gick: jag blev helt såld! Så han ansträngde sig maximalt för att snärja mig så att säga... Med humor, underbar sex, livsglädje... Sopade mattan helt enklet.

Så här i efterhand insåg jag nog att det var en sommarromans detta... Även om vi sågs även på hösten. Relationen verkade dock inte hålla för vardagsslitaget eftersom han inte var bredd att satsa lika mkt som jag....

Så gick det i mitt fall: HEAVEN , sedan långsamt svalnande intresse från hans sida och frustration från min sida- tills jag gjorde slut.

Händer detta mig igen skall jag nog inte låta mig svingas med lika mkt.....utan bromsa så äkta kärlek kan växa fram istället. Passion/romans brukar sällan gå vidare till vardagskärlek har jag lärt mig..

Thats my story...
 

Jo lugne har jag hittat. Men samtidigt en stor TOMHET som inte fanns där innan han dök upp. Då var jag nöjd med livet som ensamstående mamma och utan en partner. Men han öppnade upp min längtan efter en nära relation och nu känner jag mig ärligt tala deppig ofta just pga att jag är ensam med barn. Han kastade omkull hela min tillvaro. Känner en stress över bristen på glädje , värme och humor i vardagen. Saknar våra interna skämt och livsglädjen och spontaniteten vi båda har.

Jag blir väldigt sällan kär, så detta var ett unikt tillfälle.... Tror inte att det kommer att hända igen...tyvärr.

Jag vet inte heller hur jag någonsin skall kunna dejta en ny man eftersom jag aldrig har tillgång till barnvakt.

Så-jag gillar läget och njuter av samvaron av barn och tänker att vill livet s dyker det upp ngn ny -men inte för att jag letar.

 

Kanske att du lämnade lite för tidigt? Är det helt försent eller? Det går inte att be om förlåtelse osv. Ibland tror jag att män är lite tröga. Var han sån? 3,5 månader låter inte så länge om man inte vet riktigt hur seriös man ska vara?

Min supergamla kärlek och jag ses, men han är precis som din. Uppvaktade i början, men så har han blivit lite avvaktande. Jag har en hypotes om att det beror på att han verkligen börjar få känslor för mig. Först var de passionerade, sen nu är det mer attraktion.

På ett sätt känns det så orättvist att jag ska gå omkring och vara så himla kär. Jag har inte heller varit så här kär tidigare, förutom när jag var kär i honom sist och det är typ en ungdomskärlek så det är länge sedan.

Han är ännu underbarare nu än när vi gick på gymnasiet. Håller tummarna att det ska gå bra det här...Tror det för vi pratar rätt ok om det när vi ses, men jag vill som du ha så mycket hela tiden. Men jag förstår att jag ska ta det lugnt...men fan vad svårt det är.  

 Lämnade nog inte för tidigt. Jag såg fler och fler varningstecken på att han inte var kär..Han började korta ned våra gemensamma helger till bara fre-lördag från att vi hade umgåtts varannan helg fre-sön. Han började känna sig besvärad om jag ringde några ggr per vecka då han hade sina barn. Det var många signaler som varnade mig att han inte hade de rätta känslorna för mig. Visst hade vi både kul, underbar sex och allt var trevligt och så men relationen fördjupades inte, det blev snarare mer ytligt kände jag det som. T ex kunde jag inte berätta om då jag var ledsen eller trött. Sådant skall man ju kunna göra om man har en nära relation. Jag hade börjat ett nytt krävande arbete och ibland kände jag att jag behövde få en kram eller bara lite stöd. Jag stöttade honom då han lättade sitt hjärta ang barnen, ang konflikter med exet och  att han jobbade och slet mkt med sitt företag. Men omvänt så verkade han inte beredd att vara mitt stöd då det behövdes. Han pratade uteslutande om sitt, och frågade inte ngt om de stora förändringarna som skedde i mitt liv den sommaren/hösten....

Så-en passion, en romans var det det var....ingen äkta vardags-kärlek växte fram... det kände jag ganska snabbt.

Har du och din nya man barn? Har man inte barn är det så mkt lättare att dejta. Är det barn med så blir det genast så mkt vikyigare att inte slösa tid på fel relation. Ens barn märker ju snabbt hur det står till och inför dem vill man inte strula. Därav mitt ganska snabba beslut att lämna denne man som jag egentligen inte trodde det skulle bli seriöst med, fastän han hela tiden hävdade att han var seriös.....Hans beteende sade ngt annat.

Håller tummarna för dig! Uppdatera hur det går!

 

Jag har gjort det två gånger. Har lätt för att bryta upp men svårare att gå vidare tror jag.

I båda fallen var det bra, ett litet tag, sen kom man ihåg varför man gick isär från första början.

Jag är gift med en som jag dejtade under universitetstiden (mitten av 90-talet). Vi tappade kontakten och hördes inte av på nästan 10 år. Sen hittade jag honom på Fb och och chattade litet. Han hade då flyttat från Sthlm för att vidareutbilda sig. Vi träffades på hans sommarlov 2009 (singlar utan barn båda två) och då sa det klick. Förlovning i sep-09, sambo nov-09, bröllop sep-10, barn feb-11 och maj-12.

Han var mycket mer kär i mig under universitetstiden än jag var i honom, pratade om giftermål och jag blev rädd, var ju bara 19 och han andra pojkvännen nånsin och drog mig därför undan/gjorde slut.

Vad roligt grattis!!! På vilket sätt var det annorlunda att ses senare än då? Jag fattar att allt med barn osv. förändrar. Men jag tänker mer på er relation tillsammans.

Du verkar klok som bromsade allt i tid. Eller så är du fortfarande förälskad i den där som du inte upplevde att du fick tillräckligt av? Tänker du på hur det kunde blivit? Eller lyckades du hitta någon annan? 

Själv tror jag inte att jag någonsin kommer kunna hitta någon annan. Han är den jag är ämnad för. 

Ja vi har barn, men här är det inte tal om att vi ens kommit så långt i vår relation att de finns med i bilden för varandra. Här är det långsamt, lääääängsamt som gäller. Fast det var hur stormigt och passionerat som helst i början.

Det är krångligt och helt underbart att hitta igen sig själv - sin pusselbit som fanns där. Fortfarande.

Jag önskar att allt var enkelt - att bara bestämma och gå vidare. Tänk om det är så lätt. Först behöver man ju vara säker själv om man vill, eller snarare om hjärtat vill. Jag är nog inte lika rädd som han. Fast jag tror innerst inne att han är ännu mer förälskad än jag, men det är livsfarligt att släppa fram nu när det blivit allvar av det hela.

I will keep you updated. Men vardagskärlek.... hinner man verkligen uppnå vardagskärlek på 3,5 månader. Det är för kort tid. Men det kanske inte ens blev kärlek alls?

Ibland blir jag bara så lycklig och glad av att återupptäcka att kärleken är så stark till en person som jag nog älskat hela mitt liv. Ränderna i huvet är liksom formade i samma spår. Helt oemotståndligt för båda.  

Liten uppdatering. Ja... jo... Vi träffas. Jag har berättat för de flesta jag känner. Skilt mig.