Anhörig till vuxen med ADHD

Hej!
Jag är anhörig till vuxen person med ADHD, nämligen min flickvän/sambo sedan ett antal år.  Det är inte en lätt situation du har, det vet jag mer än väl... MEN det går att få det om inte perfekt, så i alla fall en smula lättare. Jag genomled inget mindre än ett helvete med min flickvän, så till den grad att jag en dag inte längre stod ut med alla "dumheter". Det blev ett ultimatum för henne, sök hjälp eller gör slut med mig!  Hon valde att söka hjälp då hon själv insåg att hon hade stora problem, hon hade sökt div hjälp tidigare på vårdcentralen för sitt psykiska mående utan att få någon nämnvärd hjälp mer än lite antidepp.
Nu ringde vi direkt till vuxenpsyk och fick ganska snart hjälp. En stor och långdragen utredning tog sin början. Det är tyvärr inte så enkelt att det bara är att få lite piller, det är en mycket lång process.
I vårt fall var det en massa tester, både psykiska och fysiska. Intervjuer med hennes föräldrar och med mig osv. Det finns dessutom en mängd olika diagnoser som gränsar lite över varandra, och där dom måste välja någon diagnos att iaf börja jobba med. När det sedan är klart börjar dom testa olika preparat och styrkor för att sedan utvärdera och ev prova ett annat preparat.
Nu har min flickvän haft sin ADHD diagnos i några år, och det är långt ifrån klart ännu för oss. Ingen medicin har hittills fungerat för henne, men vi får hjälp att lära oss leva med den här diagnosen. Jag är fortfarande väldigt stressad då jag får sköta allt och alltid vara vuxen i vårt förhållande, och det går aldrig att lita på henne till 100%
Men min åsikt är att det har blivit lättare att hantera allt för oss båda när vi vet lite vad vi har att jobba med och varför hon beter sig som hon gör i perioder.
Mitt råd till dig är att vända dig till vuxenpsyk direkt för hjälp, se till att ni får reda på vilken/vilka diagnoser din kille har till att börja med. Sätt även ned foten och gör upp vissa gränser vad som inte är ok! Var medveten om att personer med vissa diagnoser inte alltid är medvetna om vad dom gör och hur dom beter sig just när dom gör det...
Ja jag skulle kunna skriva i oändlighet i ämnet, men kan jag vara till någon hjälp så säg bara till!

Tack för ditt svar!! Han har påbörjat en utredning hos vuxenpsyk men nu verkar det som vi får vänta i minst ett halvår till nästa "steg".
Jag har försökt hitta vägar att underlätta för alla hushållssysslor och sånt, skrivit olika slags veckoscheman så han vet vilka dagar han ska göra vad men det blir ändå inte gjort. Nu har jag tagit på mig att göra allt utom matlagning för att se vart det leder. Men hur gör du för att acceptera ojämnheten i hur "uppgifterna" fördelas?
Det är jag som har hand om läkartider och scheman, för båda oss och sonen. Jag ser till så sonen har med det han ska till dagis osv för att jag vet att han aldrig kommer ihåg att det ska med någon lapp/fleecebyxor/nya blöjor osv. Jag har koll på räkningarna även om han betalar och lägger isf fram de som han ska betala på hans skrivbord. Jag har hand om matinköpen, håller koll på när sonen behöver bada eller få naglarna klippta, håller koll på alla inbokade saker och ska nu även sköta all disk, dammsugning, tvätt, småplock osv. Plus att han jobbar 75% och jag pluggar 100%.
Jag har ju själv tagit på mig detta nu och vill prova och se om det får honom att bli gladare men jag har svårt att komma till ro med att jag ska slita sönder mig för det.

Jag har satt ner foten, många gånger, men jag tror inte han förstår att våra bråk grundar sig i hans adhd.

Det var så lite så :)

För mig blev det så att jag tog hand om precis ALLT, matinköp, matlagning, städning, tvätt, betala räkningar, jobba, och se till att allt övrigt viktigt togs omhand. Naturligtvis blev det oerhört stressande för mig att ta hand om allt ansvar och att aldrig kunna delegera en uppgift och kunna lita på att den utförs.
Jag har fått inse att det är jag som helt enkelt måste ta hand om det mesta i vårt liv, men vår terapeut gav mig ett jättebra råd, nämligen att jag måste lämna ansvaret där det hör hemma! Rent praktiskt så innebär det att vi delar upp våra liv lite, jag sköter fortfarande hemmet till största delen, men allt som rör min sambo som tex viktiga läkartider, hämta medicin, skicka iväg viktiga papper med posten, komma ihåg allt möjligt osv, det får hon själv ta ansvar för och hon fått lära sig att inte förvänta sig hjälp av mig. Det har gjort att lite stress försvunnit från mig iaf och sambon får ta konsekvenserna av det hon gör och inte gör.
Häromdagen var vi hos vår terapeut igen och fått lite råd. Vi ska sätta upp "spelregler" hemma på en whiteboard, det ska tydligen hjälpa en person med ADHD när saker står tydligt uppskrivna med stora bokstäver. Kanske vore nåt för er att testa med?
Verkar sorgligt att ni inte får bättre hjälp! Mitt råd till DIG är att skriva ner vad DU orkar/klarar hemma och sen får övrigt helt enkelt vara. DU ska INTE köra ner dig fullständigt bara för din partner har en diagnos!

Favvoritar. Kanske man kan få liv i tråden. Behöver prata om mitt liv med med min man som troligen har ADHD samt är diagnostiserad med kronisk ångest samt dep, vilket han medicinerar för. 

Hej har likvärdig situation lever ihop med min flickvän som har fått diagnosen adhd vi har levt ihop i många år och även isär pågrund av problem i förhällandet bla otrohet under de första åren ihop men sen några år tillbaka har min sambo fått medicin och självinsikt så hon har blivit mycket bättre även fast det aldrig blir helt bra jag får fortfarande gå som på lina för att hon inte ska få spel. Hon sköter matlagning skolan för 7åringen och dagis för 1åringen, men så kommer det dagar då jag inte orkar ha en god min i alla disskusioner som när hon plötsligt gnäller och tjatar och kallar mig egoist för att jag inte gjort frukost på rätt sätt på helgen trots att jag gått upp sju tillsammans med 1åringen och låtit henne sova. Säger jag då emot och försvarar mig så blir hon snabbt värre och kastar ur sig det ena med det andra och gapar skriker och slutligen slåss hon. Jag är en lugn person och oftast kan jag hålla tyst när hon blir arg och säger till mig att jag är en idiot och att jag ska hålla käften annars jävlar. Men ibland så tar kraften slut och jag börjar få svårt att hitta vart jag ska hämta nya krafter ifrån, för det går ytterst sällan en hel dag utan att vi bråkar.

Du ska inte acceptera att bli puttad och kallad en massa saker oavsett om han har ADHD eller ej. Det är inte okej någonstans!