• karro82

    Nyss fått autismdiagnos på min 5åring

    För ca 6 månader sen började vi en ADHD utredning på 5åriga sonen då vi tyckte oss känna igen mycket från både hans pappa och bror som båda har ADHD. I Fredags fick vi besked och det visar sig nu att han har någon form av Autism. Fortsatt utredning ska visa vilken grad han har. Första dagarna efter beskedet kände jag mig ganska lugn och tänkte att allt ordnar sig, vi kommer ju att få hjälp. Men när sedan verkligheten kommer ikapp och jag inser att mitt barn kanske aldrig kommer att kunna fungera "normalt" i en grupp. Att han kommer att ha svårt att leka med kompisar osv så knyter det sig i magen och tårarna tar aldrig slut. När jag tänker på framtiden ser jag min son som den där "annorlunda" som alltid är utanför och aldrig vill vara med i gruppsammanhang. Att det även är och kommer att vara svårigheter här hemma som vi måste brottas med dagligen känns inte som det värsta. Utan det är just den sociala biten hugger i hjärtat. Jag vill gärna komma i kontakt med andra föräldrar som har barn med "lindrigare" autism som min son har. Just nu känns allt bara upp och ner!

  • Svar på tråden Nyss fått autismdiagnos på min 5åring
  • Daga

    Min son fick en asperger diagnos när han var 7 -8 år. Nu är han vuxen. Jag minns att jag tyckte det var så himla jobbigt det där annorlundaskapet. Till exempel när de andra grabbarna här omkring, en hel flock, flängde runt på cyklar och hittade på bus. Jag försökte fixa kompisar till honom genom att, flera år i rad, ordna födelsedagskalas med dunder och brak, bjuda en massa ungar. Min son satt då någonstans där det var lugnast för tillfället.
    Det funkade inte, han fick inte kompisar, han var mest ensam.
    Plötsligt förstod jag det - det är ju vad han vill. Vara ifred, ha det lugnt omkring sig. Det är inte han som lider utan det är jag. Din son kanske väljer 'ensamheten' för att han då mår som bäst. Han är fortrarande din fina lilla son oavsett diagnos. Lycka till!

  • Blixa

    Kan bara hålla med ovanstående! Det handlar så himla mycket om att följa just sitt eget barn och ta reda på när hen mår som bäst.

    Jag tänker ibland att just framtiden vet man väldigt lite om, oavsett om barnet har diagnos eller inte. Min dotter, som inte har diagnos, är väldigt social och ofta ute och leker med kompisar. Det leder till mycket glädje, men ofta också stor sorg i konflikter med kompisarna. Med henne kan jag oroa mig för att hon ska bli mobbad eller utfryst.

    Just den sociala biten är jag inte så bekymrad för med sonen, kanske för att jag själv alltid varit en "ensamvarg", som trivts med att sitta hemma med näsan i en bok. Jag upplevde mig aldrig ensam i negativ bemärkelse. Fortfarande idag kan jag njuta av ensamhet och tycker det är ganska skönt att inte behöva människor omkring mig hela tiden.

    Lycka till och grattis till en speciell liten pojke! 

  • karro82
    Daga skrev 2013-04-13 08:41:16 följande:
    Min son fick en asperger diagnos när han var 7 -8 år. Nu är han vuxen. Jag minns att jag tyckte det var så himla jobbigt det där annorlundaskapet. Till exempel när de andra grabbarna här omkring, en hel flock, flängde runt på cyklar och hittade på bus. Jag försökte fixa kompisar till honom genom att, flera år i rad, ordna födelsedagskalas med dunder och brak, bjuda en massa ungar. Min son satt då någonstans där det var lugnast för tillfället.

    Det funkade inte, han fick inte kompisar, han var mest ensam.

    Plötsligt förstod jag det - det är ju vad han vill. Vara ifred, ha det lugnt omkring sig. Det är inte han som lider utan det är jag. Din son kanske väljer 'ensamheten' för att han då mår som bäst. Han är fortrarande din fina lilla son oavsett diagnos. Lycka till!



    Ja det är ju sant. Mest troligt mår jag mer dåligt än han. Och än så länge tror jag inte att han tänker att han är annorlunda och han verkar trivas med att sitta bredvid och bygga lego när de andra barnen leker någon lek.

    Tack för svar!
  • karro82
    Blixa skrev 2013-04-13 10:06:05 följande:
    Kan bara hålla med ovanstående! Det handlar så himla mycket om att följa just sitt eget barn och ta reda på när hen mår som bäst.

    Jag tänker ibland att just framtiden vet man väldigt lite om, oavsett om barnet har diagnos eller inte. Min dotter, som inte har diagnos, är väldigt social och ofta ute och leker med kompisar. Det leder till mycket glädje, men ofta också stor sorg i konflikter med kompisarna. Med henne kan jag oroa mig för att hon ska bli mobbad eller utfryst.

    Just den sociala biten är jag inte så bekymrad för med sonen, kanske för att jag själv alltid varit en "ensamvarg", som trivts med att sitta hemma med näsan i en bok. Jag upplevde mig aldrig ensam i negativ bemärkelse. Fortfarande idag kan jag njuta av ensamhet och tycker det är ganska skönt att inte behöva människor omkring mig hela tiden.

    Lycka till och grattis till en speciell liten pojke! 



    Det är nog därför jag tycker att det är så jobbigt då jag har varit precis tvärt om som barn. Väldigt social med massor med kompisar och spelat fotboll och varit med i andra föreningsaktiviteter..

    Har så svårt att tänka att någon mår "bra" av att vara själv då jag alltid har haft ett stort behov av att umgås med människor.

    Tack för svar!
  • Grön Tiger

    TS, jag har problemet som du oroar dig för. Min son är fyra år och har högfungerande autism. Alla med autism vill inte vara ensamma, i alla fall inte min son. Han vill jättegärna vara med de andra killarna på förskolan i samma ålder, men han är inte alltid så bra på att läsa av och veta hur man ska bete sig.

    Ibland får han vara med, ibland inte. Ibland är de riktigt taskiga mot honom och utesluter honom ur leken och då blir han ledsen. Han storgråter minst en gång varje dag till följd av den typen av konflikter enligt pedagogerna. Sen poppar han upp igen och börjar om från början, är glad och försöker få vara med.

    Jag känner mig minst sagt bekymrad över detta och ganska maktlös. Men jag vet inte vad jag kan göra?

  • Blixa
    Grön Tiger skrev 2013-04-13 11:58:32 följande:
    TS, jag har problemet som du oroar dig för. Min son är fyra år och har högfungerande autism. Alla med autism vill inte vara ensamma, i alla fall inte min son. Han vill jättegärna vara med de andra killarna på förskolan i samma ålder, men han är inte alltid så bra på att läsa av och veta hur man ska bete sig.

    Ibland får han vara med, ibland inte. Ibland är de riktigt taskiga mot honom och utesluter honom ur leken och då blir han ledsen. Han storgråter minst en gång varje dag till följd av den typen av konflikter enligt pedagogerna. Sen poppar han upp igen och börjar om från början, är glad och försöker få vara med.

    Jag känner mig minst sagt bekymrad över detta och ganska maktlös. Men jag vet inte vad jag kan göra?
    Usch, vad jobbigt! Har han någon kompis hemma ibland? Hur funkar det då i så fall?
  • Grön Tiger
    Blixa skrev 2013-04-13 12:41:28 följande:
    Usch, vad jobbigt! Har han någon kompis hemma ibland? Hur funkar det då i så fall?
    Det funkar bra. Han är jättesnäll och har inga problem med att låna ut leksaker eller så. Det enda är att han går undan ibland och leker själv, men det är inte hela tiden.

    Däremot har jag haft svårt att ordna lekdejter eftersom han tidigare har varit så spattig i miljöer med många barn och föräldrar. Han har valt att dra sig undan väldigt mycket och det har inte gått så bra att ta kontakt då.
  • Blixa
    Grön Tiger skrev 2013-04-13 15:22:59 följande:
    Det funkar bra. Han är jättesnäll och har inga problem med att låna ut leksaker eller så. Det enda är att han går undan ibland och leker själv, men det är inte hela tiden.

    Däremot har jag haft svårt att ordna lekdejter eftersom han tidigare har varit så spattig i miljöer med många barn och föräldrar. Han har valt att dra sig undan väldigt mycket och det har inte gått så bra att ta kontakt då.
    OK, han klarar leksituationer i lugn miljö med lite vuxenstöd, alltså.  Jag tänker att du kan träna tillsammans med honom på det han har svårt för; att ta kontakt, turtagning eller vad det nu är. :)
  • Grön Tiger
    Blixa skrev 2013-04-13 16:20:16 följande:
    OK, han klarar leksituationer i lugn miljö med lite vuxenstöd, alltså.  Jag tänker att du kan träna tillsammans med honom på det han har svårt för; att ta kontakt, turtagning eller vad det nu är. :)
    Ursäkta att jag kapar tråden! Han är kanon på turtagning, det har vi tränat på jättemycket. Och enligt pedagogerna tar han ofta initiativ till lekar och ger förslag - men de han vill leka med tackar i princip alltid nej. Rynkar på näsan

    Han saknar social fingertoppskänsla och det märker barnen uppenbarligen. Vet inte vad vi ska göra?


  • Blixa
    Grön Tiger skrev 2013-04-13 19:05:48 följande:
    Ursäkta att jag kapar tråden! Han är kanon på turtagning, det har vi tränat på jättemycket. Och enligt pedagogerna tar han ofta initiativ till lekar och ger förslag - men de han vill leka med tackar i princip alltid nej. Rynkar på näsan

    Han saknar social fingertoppskänsla och det märker barnen uppenbarligen. Vet inte vad vi ska göra?


    Bra sociala färdigheter alltså! :) Det gäller kanske att ringa in vad som går fel, kanske vara med honom en dag och iaktta? 
Svar på tråden Nyss fått autismdiagnos på min 5åring