NU är jag rädd för mig själv!

Klart du vill leva. Du vill bara inte leva i elände. Eller hur?

Jag har mer dåliga dagar än bra.. Mitt liv har sett ut så sen jag va 13 och jag är närmare 25 nu.. Så nej jag vill inte leva mer..  jo i en värld där inte dessa bekymmer finns
 

När man är nere på botten kan det bara bli bättre:)

Ts ,ge inte upp.Det finns hjälp.....Sök hjälp hos psykiatrin  

iNEJ! bland är det så JOBBIGT att leva  ju men det blir bättre, så svårt att se det ibland. Ta inte ifrån barnen deras mamma . det du har blivit utsatt för är verkligen hemskt och du behöver ju nån att prata med, har du inte haft kontakt med nån om detta?? vilken stad bor du i?

Har nått botten många gånger. kommit upp alla gånger.. men denna gången har de gått för långt..
Har tänkt att göra de där.. kan man bara ringa dit? Och prata.. vet inte vad jag ska säga.. vill  inte säga för mycket fö dom kanske tar barnen ifrån mig. och då är de verkligen ingen ide att leva mer..

Jag har pratat med folk som psykolog många ggr.. men de har inte hjälp något.. 

 

Vaddå "kan bara bli bättre"?
Det var det dummaste.

Ts, du kan må bra.

Barnen är ända anledning till att jag vill ha hjälp.. dom behöver mig lika mycket som jag behöver dom.
det jag blivit  utsatt för är hemskt ja.. men jag har aldrig bearbetat det utan haft hopp om att livet blir bätte.
så nu måste jag ta tag i det. 

Byt och byt och byt psykolog. Skriv, dagbok eller brev eller blogg, vad som passar dig.

Vad tycker du om? När trivs du?

TS: Ta kontakt med din vårdcentral/din läkare, och be om att få en remiss till psykiatrin för utvärdering. Inom psykiatrin så finns det psykosteam, dvs. inte "bara" psykiatriläkare och psykiatrisjuksköterskor utan även kurator, arbetsterapeut och sjykgymnast t ex. Det låter som om du behöver träffa en kurator till en början för att kunna prata om ditt liv, och därefter möjligtvis en psykolog för att se hur ditt "livspussel" ser ut så man har något att utgå ifrån.

Ingen förstår kanske dig just nu, och det känns som om ingen bryr sig... men det är bara för att de inte har kunskapen om ditt tillstånd och de känslor du känner (eller så blundar de för det). Du behöver prata med en professionell för att få ett annat perspektiv och därmed få konkret hjälp.

Förstår dina känslor om att du inte vill leva, MEN, snälla, tänk på dina barn och alla de andra du lämnar efter dig om du skulle begå självmord... vilken psykisk skada du kan vålla dem och DE kommer därefter leva i en värld som de inte vill leva i och känna precis som du... och kanske även begå självmord längre fram de också eftersom sorgearbetet blir för tungt. Så snälla, tänk på det... och tänk på att det finns hjälp att få. Inte en massa läkemedel hit och dit, utan samtalsterapi, en chans att få yttra och bearbeta allt du varit med om och få verktygen att kunna gå vidare. Det finns hopp!

Första steget... ta kontakt med din vårdcentral och läkare och säg att du måste få prata med någon om din psykiska ohälsa..   

Det är bra att du är rädd! Det betyder att suicid inte lockar dig.
Om du beslutat att ta ditt liv, och det kändes tryggt och bra, DÅ är det fara å färde.