Jag visste inte att jag var gravid.

Hej.

Jag har nyligen, i tisdags, fått reda på att jag är gravid i v 19 (18+2).
 Jag bokade en tid till min gynekolog i måndags, för att jag väntat på min mens i flera månader, som aldrig kom igång efter att jag tog ut min spiral i oktober i samband med en infektion.

Jag började äta p-piller direkt efter att jag tagit ut spiralen, men mådde så fruktansvärt dåligt av dom, så jag slutade och tänkte att nu ska kroppen få komma igång av sig själv. Hade ändå haft spiralen i nästan fem år .

Jag och min kille tänkte att vi ändå pratat om barn, men att vi ändå försökte att skydda oss, för vi ville vänta lite.
Den 18 december va jag till min gynekolog för att jag mådde så fruktansvärt dåligt i kroppen.. Jag mådde illa, det spände i brösten, hela kroppen kändes i obalans. Kunde jag va gravid?? Nej. Hon tog gravtest och UL men allt såg bra ut, så hon skrev ut en tablett som ska sätta igång mensen. Primolut Nor.

Dagen efter hände hemska saker inom familjen, som ändrade livet på en sekund.
Jag har mått så fruktansvärt dåligt både psykiskt och fysiskt och kopplat alla symptom till att det varit av ren mental och fysisk utmattning.
Mitt illamående och halsbränna, trodde jag va magkatarr och värken i kroppen och den sjukliga tröttheten trodde jag berodde på att jag va så slut!! Jag har inte haft en tanke på att jag kan va gravid...
Har för mig att jag tog ett gravtest i feb, men det va neg då med.

När jag sökte till min gynekolog i tisdags, va det för att jag tog den sista tabletten av Primolut den 31 mars. Åt dom i 10 dagar. Det stod att mensen skulle komma igång inom ca 3-5 dagar..... Men det kom ju ingen mens.... Jag började bli riktigt orolig för att det va nått fel på mig i kroppen....
Jag va till  min husläkare först på morgonen som också sa att med tanke på allt du gått igenom, så är det nog inte så konstigt att du har magkatarr. Sökte även för att jag haft så jävulskt ont i skinkorna.... Det trodde han va en inflammation i muskelfästen eftersom jag haft problem med mina höfter tidigare....
Gick därifrån med både mer värktabletter och magmedicin...

När jag sen är hos min gynekolog och vi sitter och pratar och jag berättar hur jag mått och att jag är orolig för att mensen inte kommit igång, så frågar hon flera gånger om jag inte kan va gravid!!!
 Absolut inte, sa jag!! Jag om min kille har inte haft nått samliv sen allt hände och jag har ju tagit gravtest!!!
Vi tar ett ändå, säger hon.
Sagt och gjort.... Jag lägger mig i gynstolen och hon börjar klämma på magen och säger : Du har ju en förstorad livmoder! Jag fattade inte alls vad det  kunde innebära, ,men han tänka att Shit, nu är det nått som är allvarligt fel!!! I samma stund kommer en uska in och säger att stickan visade negativt!
När hon börjar undersöka med ultraljudet, ser helt chokad ut och säger: Du har ju ett barn i magen, var min förvirring total.!!
Hon frågar om jag vill se och där ligger lilla pyret, med armar och ben... Det syntes så tydligt.... Hjärtat slog så fint!
När hon säger att jag är i v 18 blir jag bara så orolig!!
Jag tänkte direkt på hur jag levt och mått under den här tiden. Har både druckit och tagit tabletter....
Det gick bara inte att ta in! Hur kunde jag gått så länge utan att förstått!!!

Jag gick därifrån med en akutremiss till familjeplaneringen.

Min kille blev lika chockad som jag, men ändå glad och det gjorde mig lugn!
Jag sov inte en blund den natten!! Mina tankar har nog aldrig svischat runt som då!!!

Vi åkte direkt upp på morgonen till Akademiska Sjukhuset... Vi fick komma och prata med en kurator på en gång... Vi pratade om allt! Det här va ju inte planerat, men när hon sa att efter vecka 18 måste man söka till socialstyrelsen för att göra abort och då måste man ha särskilda skäl.... Jag kände med min kille direkt, att det va inte ett alternativ!
 
Direkt efter kuratorsamtalet fick vi komma upp på UL! Har nog aldrig varit så nervös! Hur mådde lilla pyret där inne egentligen?
 När vi såg skrutten på bildskärmen, gick det återigen bara inte att ta in... Det kanske låter konstigt, men jag kunde bara inte förstå.
Kan ni tänka er att ALLT såg bra ut!!!!

Dagen följdes av flera samtal och vi fick komma tillbaka dagen efter till kuratorn och på ett specialistultraljud som togs av en överläkare som gick igenom skrutten i minsta lilla detalj!! Allt såg bra ut då med =)

Vi hade inte hunnit prata så mkt om alternativet om abort... Vi kände båda två att detta lilla mirakel va som en gåva från ovan... Det va "meant to be"

Jag kommer att få gå på specialistmödravården på ackis, med tanke på all oro.... Men för varje dag som gått nu, känner jag mig så sprudlande glad och det är så härligt att få visa upp magen.... För det syns =) Jag trodde bara att jag lagt på mig några kilo....

Nu har vi ca 4,5 månaders väntan kvar! BF 12 september! LYCKA!!!!!!!

Vi kallar den lilla krabaten för "Lilla Hoppsan" En väldigt efterlängtad hoppsan=)

Någon som vill dela denna tråden med mig, som kanske vart med om nått liknade eller bara vill skriva nått ändå =)