Inte 100% älskad?

Han har valt att vara: anställd, pappa och partner.

Då ska han också vara: anställd, pappa och partner.

Planera tex en semester med barnen och en semester ensamma. Semestern med barnen har barnen och deras nöjen i fokus, medan er semester har er som par och era nöjen i fokus. Man behöver vuxentid i ett förhållande. Om han måste jobba på helgen, se då till att ni får antingen kvällen på lördagen ihop (inget jobb utan bara mys) eller morgonen innan barnen kommer (en lyxig helgfrukost).

Förstår han inte detta när du pratar med honom, så är jag rädd att han är en sådan där som är blind för partnerns behov med kan se alla andras. Ett hopplöst förhållandematerial alltså.

          

barn bör faktiskt inte prioriteras bort och handen på hjärtat, skulle du vilja skaffa barn med någon som gjorde det?
jobbet kan du däremot ställa lite krav om, han får försöka bli effektivare i veckorna så att ni har tid tillsammans.
vill han aldrig ha tid med dig och bara dig är nog relationen ganska körd.

Det här kommer att låta förjävligt, men jag menar inget illa och vet inte hur annars jag ska formulera mig.
I början av mitt förhållande när det bara var min partner som hade barn så kände jag precis som du. Barnet kom alltid alltid först och jag hatade det. Samtidigt så kände jag som Fiona M säger, vill jag verkligen vara tillsammans med någon som skiter i sitt barn för min skull?
Sen började vi försöka bli gravida och efter många om och men så fik vi ett gemensamt barn. Och idag förstår jag på ett helt annat sätt varför min partner alltid valde sitt barn framför mig. Och jag känner mig otroligt trygg i tanken att om vi skulle separera så kommer mina barn före en eventuell ny partner.

Nu känner jag aldrig att jag kommer i tredje hand. Barnen kommer först för oss båda, men det är så självklart och fyllt med kärlek att det inte är något som känns jobbigt.

Däremot håller jag med Fiona M om att din partner får stuva om lite på jobbet. Du är också viktig och han får lägga lite energi på er relation.

För det första: Att ha barnvakt någon gång betyder inte att barnen blir bortprioriterade. För det andra så verkar mannen i TS inte ha något särskilt intresse i familjen som den nu blev. Visst ska barnen ha fokus under viss del av semestern, men vill man skapa en ny FAMILJ bör alla få vara med för att stärka banden. Så som TS beskriver det finns det inte sådana tankar hos mannen vilket känns värre än jobbet som kommer emellan.  

jag tror inte man ska blanda ihop kärleken till ett barn med kärleken till en partner!
båda kan vara 100% utan att inkräkta på den andra, men i de fall man måste prioritera måste man kunna räkna med att den relationen där det ingår vuxna kan förstå detta rent logiskt utan att relationen tar stryk.

att TS däremot blir bortprioriterad för jobb, eller inte bjuds in när mannen gör extrasaker med barnen tycker jag är förkastligt och det går ju att tolka som ett mindre än 100%-igt engagemang.

Läs din text en gång till och fråga dig om du verkligen ska ha barn med honom. Jag hade inte lagt ut tid och pengar på ivf för att sitta hemma med en egotripp.

Vilken man! Såna växer inte på träd, en man ska prioritera sina barn i alla lägen, sådana män är attraktiva och värdefulla, det innebär att om ni får barn ihop kommer han att sätta er främst också. 

Är inte du välkommen på aktiviteterna hos mamman som din man åker till?

Att barnen kommer först förstår jag, likaså att han vill spendera sin semester med dig OCH med sina barn.

Men arbetet kan han dra ner lite på för din skull och det här med att umgås med mamman och barnen under barnfria helger låter helt onödigt, där tycker jag du faktiskt ska prata med honom ordentligt!