Jag älskar min kille dotter ....

Lämna förhållandet det kommer att sluta i en stor katastrof !!!

Biologiska band är inte allt! Det är helt normalt att knyta an till små barn o hormoner hjälper till. Den som umgås mycket med mindre barn får hormonpåslag av oxcytocin som triggar beskyddarinstinkt och anknytning, även om det är en psykologisk process också.

Det är nog många biologiska föräldrar också som undrat hur de ska kunna älska sitt andra barn lika mycket som det första, men det är vanligtvis inte problematiskt. En del av anledningen är att man som nyförlöst och ammande får ett ordentligt påslagav dessa hosmoner, och få på så sätt ett försprång (även om det är individuellt) som underlättar anknytningen och kärleken till ett litet barn.

Jag har svårt att se varför detta är något att oroa sig över? Det är väl bara jättefint att du älskar henne? Hade ju varit jobbigare om det vore tvärtom. :)

Jag älskar inte min bonusdotter som om hon vore min egen. Hade min man sagt att han älskar mina barn lika mycket som sitt eget, så hade jag faktiskt undrat om han slagit i huvudet... Och jag ser inget skumt med det, utan mer sunt.

Men jag tror det är stor skillnad om man kommer in tidigt i bonusbarnens liv eller om de har hunnit upp lite i ålder. Och om man har egna barn sen tidigare eller inte. 

En väninna sa precis som du - hon älskade sitt bonusbarn som om hon vore hennes eget. Tills hon fick ett eget barn, och konstaterade att kärleken till sin egen son gick inte att jämföra med den kärlek hon kände för bonusdottern. Det finns olika grader av kärlek. Och det kan det finnas utan att det blir skumt eller fel.

Så jag tror inte heller du behöver oroa dig. Din kärlek räcker till båda barnen. Men bli inte överraskad och skrämd om du älskar ditt eget barn lite mer när det väl har kommit. Det är naturligt tror jag.
 

Som Biobonus skriver ovan ;), så kan man älska sin bonus så otroligt mkt att man börjar fundera över om det verkligen är ngn skillnad på bonusbarn och framtida biobarn - känslomässigt alltså :)
Jag kom in i bonusdotterns liv innan hon var två, och jag var helt säker på att kärleken jag kände för henne - ja, det var helt enkelt så man älskade sina barn.
Sedan fick jag egna barn - och blev nästan rädd för den otroligt starka känslan.
Jag hade faktiskt, hur konstigt det än låter, inte kunnat föreställa mig HUR starka känslorna för det egna barnet kunde vara.
Jag har fått arbeta en del med mina känslor - för trots att jag inte älskar min bonus mindre än innan, så ÄR kärleken otroligt olika. Jag är dock medveten om skillnaden i känslor, jag är även medveten om att jag fortsatt tro att det var så här kärleken är mellan förälder o barn om jag inte fått ett biologiskt barn.
Just därför är det otroligt viktigt för mig att aldrig göra skillnad på barnen - jag levde med min bonus innan jag fick barn som om hon var min egen - och det är inte hennes val att de känslorna inte var så starka som jag trodde.
Än en gång, jag tror inte jag älskar henne mindre än tidigare, skillnaden är bara större än jag kunde föreställa mig.
Jag känner mig hemsk o mår ibland dåligt över detta, men samtidigt förstår jag ju innerst inne att det är fullt normalt.
Jag har ju inte tappat den nära kontakten med bonusen, den finns - alltid hoppas jag - kvar, och det är upp till mig att vårda bandet mellan oss.
Just nu är jag dessutom gravid - och det gör mig fullkomligt skräckslagen...
Jag är LIVRÄDD för att inte kunna känna lika starka känslor för barnet i magen som för min son - just för att jag inte kunde föreställa mig styrkan i den kärleken, och det är svårt att föreställa sig att en sådan kärlek kan uppstå ännu en gång.
Nu VET jag ju, rent intellektuellt, att så inte kommer vara fallet - jag VET att jag kommer att älska nästa barn lika mycket som sin storebror - och det kommer vara lika älskat av pappan som storasyster o storebror.
Men känslomässigt, just nu, är det svårt att ta till sig - därav rädslan.

TS - jag tycker det är fantastiskt att du älskar din bonus på det sätt du gör - oavsett hur framtiden blir har ni byggt för en fin, stark och förhoppningsvis stabil grund.
Du kommer kanske, kanske inte, att inse att kärleken till ditt biologiska barn ligger på en helt annan nivå - DÅ är det viktigt att arbeta med dig själv, att vårda din och bonusens relation, att främja syskonens relation (själv har jag förmånen att på nära håll få uppleva en fantastisk syskonkärlek, mellan min bonus o min son, de håller på att skapa ett otroligt starkt band, vilket faktiskt får min kärlek till bonus att bli än större).
Viktigt är att minnas dina känslor för bonus, allt ni känt och gjort innan de egna barnen kom och tog plats.
Är man medveten om att kärlek får lov att vara annorlunda, men arbetar efter att vårda kärleken åt båda håll, inte särbehandla eller stänga ute utan istället bjuda in och arbeta för att främja syskonkärleken så har man kommit en god bit på väg :)
Lycka till - jag tror er familj kommer klara sig utmärkt ;)

Tack :)
Det ÄR kärlek - och du gör alldeles rätt i att låta den kärleken bli så stor som DU vill.
Tyvärr blir man ganska ofta ifrågasatt av omgivningen om man låter ett barn som inte är ens eget ta så stor plats i sitt liv.

En del, här på FL - har aldrig mött det "irl", tror att det betyder att jag ser mig som bonus mamma, att jag vill ta mammans plats - men det stämmer ju inte alls.
Jag har en föräldraroll ha, o när bonus är hos oss har jag "mammarollen", men jag ÄR inte hennes mamma..
Sen att bonus själv säger att hon har tre föräldrar och att jag är SOM en mamma... :)
Började gråta en skvätt när hon la till mig på Facebook, som sin mamma - naturligtvis tillsammans med mamman :)
Hon är ju numera tonåring o har sina egna åsikter om sin familj - och där ingår jag som en självklarhet :)

Och det var mååånga gånger de första åren jag fick förklara för mina vänner att tyvärr, just denna helg bor bonus hos oss och då prioriterar jag att vara med familjen.
Några av dem ansåg att eftersom det inte var mitt barn så borde jag inte göra det valet, de trodde jag kände mig tvingad att ta den rollen som jag gjorde.

Grejen var/är ju att jag inte alls känner mig tvingad, utan att kärleken kom helt naturligt.
Jag vet många som inte har det så, många som inte vill/kan/tillåts komma så nära barnet - och hur de vill lägga upp det är helt upp till deras familj, mitt sätt är absolut inte det enda rätta - men det är det enda rätta för MIG och min familj.
Så njut av allt :)
O när - om, för det är ju inte säkert - känslorna "ändras" för att du får egna barn så tar du tag i det då.
Med tanke på att du redan funderar över det lär du kunna hantera det bra :)

Fast jag tror inte man MÅSTE gå in som vi gjort. Och jag tror inte på orden - "väljer man en kille med barn väljer man barnet", eller än värre "du visste vad du gav dig in på"...
För jag tror att det kan bli bra även om man inte aktivt tar en föräldraroll, inte tar åt sig barnet som sitt eget.
Om man har samma syn på saken kan den biologiska föräldern mkt väl vara den som tar praktiskt taget 90% av sakerna med barnet, och själv har man rollen som "pappas/mamma tjej/kille".
Huvudsaken är att man är överens.
Jag själv skulle inte kunna gå in med mindre, och om jag i min man separerar hade jag inte kunnat leva med ngn ny om den inte tog sig till mitt barn.
Sen tror jag inte man kan jämföra att komma in som du och jag gjort, när barnen är runt två och inte har några minnen från när mamma o pappa levde tillsammans, med att komma in i en familj med ngt äldre barn.
Min bonus är tonåring nu o visserligen älskar jag henne men guuuud vad jobbig hon kan vara - hade inte fått samma roll om jag kommit in nu..
Och man VET inte vad som väntar..
Hur det är att plötsligt inte kunna planera semestern med en person, den man lever tillsammans med, utan plötsligt skall min semester anpassas efter hans ex - o inte bara det, även hennes nya har naturligtvis sitt att säga.
Man vet inte hur man ska hantera att man får skit för att man hittar på ngt ensam med bonusen - för det gillar inte den andra föräldern..
Eller hur ens familj måste planera in kalas efter vårt umgänge med bonusen..
Hur det är bråk angående pengar osv...
Jag har inte haft så mkt problem på dessa områden, men det jag haft har varit alldeles tillräckligt.
Har man oturen att träffa en partner vars ex inte tolererar vare sig att man är med barnen, att partnern inte lägger all fokus på sitt ex eller att man finns överhuvudtaget.
Där allt blir en kamp med barnen som slagpåsar... Då är det jäkligt svårt att hålla fast vid att man visste vad man gav sig in på... :)