Barnen vill inte längre komma till mig

Bor ni nära varandra? Har barnen aktiviteter? Jag tänker att du kan träffa dem på eftermiddagar och kvällar och lämna tillbaka dem innan kvällen som en övergång till att gå tillbaka till det gamla umgänget men att låta det ta lite tid, ge inte upp visa barnen att du vill vara med dem och berätta att du vill umgås med dem. Är du sträng? Finns det något du kan ändra? Fråga dina barn.

Vi bor i samam stad, ca 1 mil från varandra.
Det skulle kännas jättejobbigt för mig att bara umgås med dem några timmar och sedan lämna tillbaka dem.
Jag vet inte om jag är sträng, soc frågade samma sak. Min sambo tycker snarare jag är för snäll och hon är uppvuxen i ett mycket pedagogiskt hem. Jag sa till soc att jag har vissa regler jag vill att de följer, t.ex. att man äter upp den mat man tagit för sig, man sköljer av sin tallrik efter maten så den blir lättare att diska, de skall gå och lägga sig kl 20.00 på vardagar och man slåss intemed varandra, typ sådana saker som jag tycker är normala regler. Soc reagerade starkt över att jag sa åt dem att äta upp maten de själva tagit för sig, jag förklarade att den minsta hade en fallenhet för att ösa på av den rätt det fanns minst av på bordet så att det inte räckte åt oss andra och att det är fel att då dessutom gå och slänga det. Soc. tyckte att jag kunde hindra hans känslor om jag gjorde så.
Soc. frågade mamman om det var något barnen hade sagt att de ville att jag skulle ändra på, de hade uppgivit till henne att vi på skoj hade kallat minstingen för gecko för att han slickade sig på nästippen, min inneboende hade kallat en chokladboll i kylskåpet för negerboll och jag saknade kanalen "cartoon network" på tv:n. Jag sa att vi aldrig mer skulle kalla honom för gecko och att ordet negerboll skulle portförbjudas. Jag vill dock inte skaffa fler kanaler för att jag tycker de sitter framför tv:n tillräckligt ändå och de har dessutom både Wii och PS3 med massor av spel att leka med.
Jag frågade barnen och de sa att sängarna var lite för hårda hos mig, så jag skaffade nya bäddmadrasser.

8 och 10-åring som ska lägga sej klockan 20.00 på vardagar? Det, om något, hade jag inte accepterat i den åldern. Eller ens kunnat. Bara en kort reflexion. 

 

Vilken tid är normalt för en 8-åring att gå och lägga sig då? jag säger alltså till dem 20:00, sen borstar de tänderna, tar medicin, jag läser saga för dem och de jiddrar lite i största allmänhet så lampan släcks vid 21:00. sen går de upp 07:00, hos sin mamma går de och lägger sig kl 21:00 och får titta på TV till dess de somnar, jag tycker att de behöver sova ut lite då de kommer till mig. När lägger ni era ungar?

Enligt landstinget i Uppsalas hemsida skall skolbarn i sex till tolv-årsåldern vanligen behöva tio till elva timmar sömn per dygn. Det är vad jag har utgått ifrån.

Min fyraåring brukar slockna vid åtta. Sjuåringen ca nio-halvtio. Men när jag var tio, framförallt nu på våren med ljusa kvällar, jadu, då var jag ofta ute och lirade fotboll och härjade med polarna långt in på kvällarna. Kanske inne vid nio halvtio, i säng en timme senare.

Härhemma stiger barnen upp vid sju-åtta så sina timmars sömn får dom säkert.   

Somnar de när de lägger sig vid åtta? Tar båda medicin?
Sen så tycker jag inte att de ska vara tvungna att äta upp maten. Se till att de tar lite i taget istället.

De brukar somna vid 21:30, alltså en halvtimme efter att jag släckt lyset. Bägge tar astmamedicin.

Det har blivit lite bättre sedan jag startade tråden.
Det började med att jag ledsnade på att barnen "inte ville" komma till mig, de angav alla möjliga fantasifulla skäl till varför det inte gick. Det var hundar som skulle passas (trots akut allergi), någon kompis fyllde år, m.m.
Till slut tog jag kontakt med mansjouren och de gav mig en rad handfasta råd.
Jag började med att hota med familjerätten och då "ville de" plötsligen att jag träffade dem 5 timmar varannan söndag.
Jag ruttnade på det efter ett tag också eftersom jag kände att vår kontakt blev sämre och sämre så jag skickade ett mail till socialsekreterarens chef och då hände det grejjer!
Samtalet vi hade gemensamt, jag och mamman, på soc gick nog inte riktigt som hon hade tänkt sig. Nu var det helt plötsligt självklart att jag skulle träffa mina barn och nu var det viktigt att vi inte lade över ansvaret för umgänget på barnen (vilket jag hade framfört till både mamman och soc hela tiden).
I dagsläget får jag träffa dem dagtid varannan helg (10 timmar på lördagen och 5 timmar på söndagen)
Min slutsats av detta?
Som pappa har du inget att komma med hos socialsekreterare på soc, de har redan bestämt sig för att du är värdelös som förälder och att barnen mår bäst av att inte träffa dig alls. Dessutom har mamman förmodligen redan haft en kontakt med dem och suttit och gråtit ut om hur hemsk du är. Däremot så verkar de ha en annan uppfattning ett steg upp så vänd dig dit om du får samma bemötande som jag.
Barnen kan du inte heller lita på i det här fallet, förmodligen har mamman tutat i dem att hon kommer att kasta sig från balkongen om de vill bo hos dig så de är livrädda för att säga eller göra något som kan utlösa ett anfall hos henne.
Mamman till barnen har helt slutat att skicka nedlåtande SMS som en positiv bieffekt.

Har bara läst TS och inget mer ska jag påpeka.

Jag vet hur jag kände som liten iallafall, mina föräldra separera när jag var 6år. Jag fick alltid skulkänslor att behöva åka från mamma till pappa och vice versa. Det kändes som om jag svek dem, fick dåligt samvete, lovade att ringa så dom inte skulle vara ledsna m.m.

Jag hade ALDRIG klarat att välja SJÄLV som barn. Jag hade mått hemskt, välja mellan mamma o pappa, jag älskar ju båda. Stenhårt varannan vecka - bästa sättet. Annars hade jag gått i bitar av dåligt samvete. 

Önskar dig ALL lycka!!! 

Tack Baam, det värmde!

Hade precis ett hmöte på familjerätten där barnen förklarade att de inte ville träffa mig (vilket de har sagt till mig varje gång jag har framfört något krav hos familjerätten), de har nu bott ett antal månader hos mig varannan helg utan problem förutom att då deras mamma på något sätt får reda på om vi skall göra något roligt kommande helg de skalll vara hos mig så är barnen jättenegativa till att göra just det så jag kan inte säga till dem vad jag har planerat att vi skall göra.

Inför mötet så träffades vi i väntrummet. Jag var där först och då mina barn kom in så hälsade inte min äldsta son på mig utan gick och satte sig i knäet på sin styvfar.

Att barnen skulle delta var ett krav från deras mamma för att hon skulle gå med på att de skulle vara hos mig varannan helg från fredag till söndag.
En stor del av mötet handlade om att jag vill följa med på barnens utvecklingssamtal i skolan (det är jag som ensam har gått på i princip alla utvecklingssamtal och föräldramöten under hela barnens skoltid men då jag bokade förra gången så fick helt plötsligt äldsta sonen för sig att jag det var jättejobbigt att jag skulle vara med så jag avstod den gången)

De har fortfarande inte kunnat ge någon förklaring till varför de inte vill träffa mig förutom att jag är generellt aggressiv (något som ingen annan än deras mor och de har uppfattat), familjerätten försökte fråga vad denna aggrissivitet bestod i men det gick inte att få fram något annat än att de uppfattade det som aggressivt då jag började gråta då de sa att de aldrig mer ville ha kontakt med mig (helgerna startar ofta på det sättet men sedan verkar de trivas hur bra som helst).

Familjerätten hade enskilt samtal med barnen och kom upp med följande lista efter samtalet.
Tips till pappa:
Du skall lyssna på oss
Du ska tro på vad vi säger och inte säga att det är mamma som har sagt det.
Du ska inte bli aggressiv (dvs ledsen).

Någon motsvarande lista för mamma fanns inte och då jag frågade om detta så skrattade barnen och deras mamma och familjerätten tyckte det var bra att de hade humor och önskade att de kunde ha ett liknande avslappnat förhållande mot mig

Jag skall alltså lyssna på vad de säger, dvs att de inte vill ha någon som helst kontakt med mig
Jag skall tro på att detta är deras egna ord och att det är vad de verkligen känner
Jag får inte visa några känslor då de säger detta till mig

Då undrar jag, finns det någon förälder som har normala känslor för sina barn som inte skulle bli ledsen över att barnen vill att man skall klippa kontakten med dem? det är ju detta de kräver av mig.

Just nu känner jag bara att jag vill ge upp och glömma att jag någonsin har haft några barn för att deras mamma kommer aldrig att sluta och hon har samhället med sig så jag har inte en chans....

Hej!

Ser att det är längesedan du skrivit, men skulle gärna vilja veta hur det gått för dig. Jag är bonusmamma själv och nu har vi en liknande situation där ena bonusbarnet vägrar komma hit. Någon anledning till detta finns inte, det har aldrig förekommit något så negativt eller traumatiskt här att det för den sakens skull skulle finnas orsak att oroa sig. H*n bara vägrar, vill bara vara med mamma. Sambon börjar bli rejält uppgiven och är nu, precis som du var i ditt senaste inlägg, på vippen att ge upp och lämna barnen bakom sig helt och hållet.

Jag lider verkligen med dig eftersom jag vet hur det är och jag ser hur illa min sambo far av att barnen säger att de inte vill vara med honom. Han är i mina (och andras) ögon en fantastisk pappa och har alltid gjort allt han kunnat för barnen. Och ändå verkar det aldrig vara tillräckligt bra.

Hej Linkke­n!

Det var ett tag sedan jag var in här också ser jag. Närmare bestämt ett år sedan.
För min del har det gått bra, det vände i somras kan jag väl säga. Jag kan till och med säga vilken händelse som var vändpunkten.

Attityden från mina barn, särskilt den äldsta, eskalerade till en fredag då han sa att han var hos en kompis och inte tänkte komma hem till middagen. Jag sa att jag ville att han skulle äta middag med oss eftersom det var så sällan jag träffade dem. Han svarade, via SMS att han inte tänkte komma hem, att han inte tänkte svara på några telefonsamtal från mig och undrade vad jag kunde göra åt saken?

Jag svarade att jag rent praktiskt skulle kunna åka runt och leta rätt på honom med bilen, binda fast honom i baksätet och bära upp honom i lägenheten men att det inte var den typ av pappa jag hade lust att vara så ok, ville han inte komma så tänkte jag inte göra något men att jag blev ledsen över att han inte ville träffa mig.

Han svarade att han inte gick på tricket att spela på hans känslor och att de hade fått lära sig det i skolan.

Det avslutades med att jag hämtade honom rätt sent hos kompisen och valde att helt ignorera händelsen. Han hade helt tydligt förväntat sig ett rejält bråk så han var väldigt avvaktande.

Efter det har det vänt. i somras hade vi en fantastisk resa i min gamla amerikanare ned till Tyskland och under en av kvällarna frågar helt plötsligt den äldsta varför jag skakade dem då de var bebisar.
Jag vart helt ställd, givetvis skakade jag dem inte när de var bebisar så jag frågade varför han trodde att jag hade gjort det.

Han svarade att mamma hade sagt att jag gjorde det och han undrade varför för att han hade läst att det var väldigt farligt.

Det här handlar om något som kallas föräldraalienation, läs mer om det nedan (saxat från föreningen Pappa barn) det har hjälpt mig mycket för att jag skulle kunna hantera detta. Psykiskt störda mammor använder detta för att knyta barnen hårdare till sig av en eller annan orsak.

Föräldraalienation (PAS)

Alienation är en process som förekommer i ungefär 20-25% av familjer som tvistar i domstol om barns vårdnad/boende/umgänge. Dessa familjer är mycket komplicerade att hantera för både domstol, socialtjänst och övriga inblandade parter, samtidigt som barnens lidande är stort. Här finner ni 2 st mycket intressanta artiklar i denna sak. Dokuemnten är hämtade ifrån FamiljerättsSocionomerna Riksförenings hemsida.

Vad är alienation och hur kan vi hantera frågan?

Barn som avvisar eller vägrar kontakt med en förälder efter separation

Rättsprocessen

För dig som nyligen blivit inkastade i denna värld med många utmaningar gällande barnens vårdnad boende och umgänge finns vi en schematiskt bild för hur rättsprocessen ser ut. Förhoppningsvis kan den vara till hjälp för att se de olika stegen i processen.
Du finner den under denna länk och i dokumentet på sid. 321

Tyvärr kommer ni inte få någon hjälp från Soc. glöm det. De hjälper endast mamman, oavsett vad hon gör med barnen. Pappan är och förblir i deras ögon en obetydlig bifigur som till nöds kan användas som barnvakt då mamman har annat att göra.

Ta kontakt med en advokat och kräv tid med barnen, det har han rätt till och det är bra för barnen, oavsett vad soc. säger. Kräv som start ett gemensamt samtal på "familjerätten" men ha inga förväntningar på den instansen, det är en del av soc. och kommer inte att hjälpa pappan men det är ett krav för att frågan skall kunna tas vidare till domstol.
Förhoppningsvis har barnens mamma efter detta vaknat upp lite ur villfarelsen, som soc. har lett in henne på, att hon kan göra vad som helst.

Hej, och tack för svaret!
Vad skönt att höra att allt ordnat sig för er!
Också för oss går det betydligt lättare, åtminstone just nu. Problemet här är nog att det yngre barnet är så otroligt överbeskyddande mot sin mamma och känner något slags ansvar för henne. De har, enligt mig, en ohälsosam relation där barnet inte får möjlighet att utvecklas och mogna, utan mamman håller henne kvar som ett litet barn. Men vi hoppas att det ska ändras med tiden!

Otroligt hemskt att läsa att dina barns mamma ljugit om hur du behandlat dem. Jag skäms som kvinna över hur de tricks vi ibland kan ta till för att få vår vilja igenom. Hoppas att du och dina barn får ha det bra nu i fortsättningen. Då de blir äldre tror jag ändå att de kommer att kunna se annorlunda på saker och ting och förstå att mamma kanske inte var riktigt så fantastisk som de trodde då.

Uppdatering:

Jag har haft mina söner varannan helg och vartannat lov nu ett år och det har fungerat. Visst skulle jag vilja ha dem mer men hon skulle bara skada mina barn mer om jag stred om det.

För en månad sedan ringde telefonen en måndag då jag var på tjänsteresa, min äldsta son ville inte längre bort hos sin mamma. Hon reagerade på detta med att ta ifrån honom hemnycklarna, bankkortet och mobiltelefonen. Han tilläts dock ett sista telefonsamtal till mig från hennes telefon.

De hade bråkat om att han inte ville ge henne koden till sin telefon så att hon kunde gå igenom hans samtal med kompisar och flickvän.

Han var väldigt säker på att han inte ville ha någon som helst kontakt mer med henne på något sätt.

Hon kontaktade honom dock ändå via hans bror och hans kompisar. Jag åkte till henne och hade ett möte där de ville att jag skulle tvinga honom att åka "hem", vilket jag vägrade. Jag gick dock tyvärr med på att försöka förmå honom att ha kontakt med henne via telefon om han fick tillbaka sin mobil. Jag tog dessutom tillbaka hans bankkort.

Han talade med henne på telefon, de beslöt att träffas och hon lånade upp 110.000 kr för att renovera hans rum och bjuda honom och valfri kompis till Kanarieöarna i februari. Då var allt glömt och förlåtet och han flyttade "hem" igen.....