Nikotinabstinens eller är förhållandet bara kört?

Jag är gravid i v 13 och har slutat röka för några dagar sedan, minskade drastiskt på ciggen redan när jag plussade för nästan två månader sedan, så har kanske blivit 1 cigg om dagen i snitt, mer vissa dagar, inget andra dagar. Har hela tiden haft som mål att sluta helt när jag kommer in i andra trimestern. Jag vet att det är fel att röka när man är gravid och att jag medvetet om att jag stryper mitt barn men tyvärr är jag en svag människa. Jag tänker iaf inte röka en endaste cigg nu tills barnet är fött och jag har ammat klart så ni som tänkte skriva vilken hemsk människa jag är gör er inte besväret, jag är redan medveten om detta.

Nu till min fråga. När jag är ensam eller med vänner eller familj så känner jag mig inte alls deprimerad. Utan är lycklig för livet och barnet som skall komma. Kan hålla upp med ciggen i flera dagar utan problem. Men så fort jag är med min sambo så sätter abstinensen igång något fruktansvärt... blir helt förtvivlad och kan gråta i flera timmar och kan verkligen inte förstå att jag för några månader sedan planerat att skaffa barn med honom. Tanken på att jag nu måste ha med honom att göra i hur många år som helst får mig att känna mig så uppgiven.

Är så arg på mig själv för att jag inte gjort slut tidigare och känner att jag enbart valt honom för att jag är desperat och rädd för att vara ensam. 

I mina ögon är han bara en egoist som enbart tänker på sig själv men har lätt att lova saker när han behöver något men sen när jag behöver honom så vill han inte finnas där. 

Igår sa jag t.ex. till honom att jag var lite deppad för en sak och som svar får jag "mm" och efter det somnar han i en timma, vilket jag kan ha viss förståelse för om han nu är trött efter jobbet. Men när han sedan vaknar så tar han inte upp detta alls utan det är glömt eller något. Det sårar mig något fruktansvärt. 
Önskar jag hade en vän/livskamrat att prata med om saker som gör en ledsen. Är det inte det man har en partner till? Kan verkligen inte se hur vi skulle fungera tillsammans med ett barn. 

Jag sa dessutom till honom för några dagar sedan att han kanske kan försöka vara lite extra stöttande nu när jag ska sluta röka. Vill även säga att han fortsätter röka så hans beteende kan inte ursäktas av nikotinabstinens. 

Vi har varit tillsammans i drygt 3 år. 

Min fråga är, tror ni att detta beror enbart beror på mina nikotinabstinens eller kan det vara så att vi kanske inte bör vara tillsammans?