Omogen man bråkar med barnen
Har två barn, 2 och 3,5 år gamla. Båda är väldigt mammiga och för det mesta är det bara jag som gäller! När barn nr2 föddes fick vi dela upp det så att jag fick ta hand om bebisen och min man om det större syskonet och det har liksom hållit i sig. Det större barnet kan ofta säga att hen inte älskar pappa och att hen inte vill att pappa ska natta/borsta tänderna/leka med osv osv utan vill bara att jag ska göra det. Min man kan ibland inte hantera detta utan blir arg och tom elak mot barnet ibland och jag som mamma vet inte hur jag ska hantera det. Ibland känns det lite som mitt fel men sen tänker jag på hur vi är mot barnen. När jag kommer från jobbet kan jag ibland tom strunta i att äta så länge som barnen är uppe för att jag ska få vara med de så mycket som möjligt. Min man läser först tidningen, sedan lägger han sig en stund på soffan och kollar sina mail/facebook/läser nyheter i mobilen och är kanske en liten stund och leker med barnen, sen kollar han lite till på telefonen igen, ryter till om ungarna bråkar osv. Inte precis att han prioriterar barnen. Ibland om barnet säger att hen inte älskar pappa då kan han köra med att säga att ”ja men då ska jag inte ta dig till lekparken nästa gå och jag ska inte göra det för dig och inte det hellre när du inte älskar mig”. Jag hör på hans röst att han skojar men det fattar ju inte 3,5-åringen. Barnet blir ju då ledset förstås.
Jag vet inte hur mycket jag ska agera. Han är en vuxen människa och han får stå själv för sin relation till barnen, men det kanske är mer ok när barnen är vuxna och kan avgöra själva vilket förhållande de vill ha och vem de vill ha det med. Tycker dock inte han beter sig moget alls. Ibland blir han riktigt arg och elak och skriker till 3,5 åringen att han inte vill ha nåt mer med honom att göra och att 3,5åringen inte ska komma o be om något mer från honom osv. Känns som att han är ute efter att såra barnet för att han är sårad över att han inte är älskad. Och det kan jag som mamma inte riktigt tillåta!
Har ibland sagt att det inte är konstigt då han inte är psykiskt närvarande utan sitter där med sin telefon/tidning och bara ryter till när ungarna gör något opassande. Har även sagt ifrån om skrik och elakhet men det går inte hem. När han är trött blir han lätt irriterad och arg och det är nästan som att han inte kan behärska sig.
Det funkar ju bättre (tror jag i alla fall) när jag inte är där för då har barnen inget alternativ, utan det är bara han och det är de införstådda med. Men så fort jag är där så vill barnen ha mig och då blir det besvärligt, och som sagt det slutar inte bra alltid. Det brukar ju ofta sluta med att vi bråkar..allt gammalt skit brukar dyka upp då också så det tar hus i helvete. Igår hände det igen, men då har vi inte bråkat eller ens pratat..jag blev så arg på honom och hans beteende men antar att jag måste ta itu med det ikväll när vi kommer hem….
Någon som har tips på vad jag ska göra? Ska jag ge de mer utrymme att knyta an kontakten? Hur säger jag ifrån IGEN ang bråk och hot? Hur kan jag vara både god förälder och maka?
. Det var jättetufft för sambon periodvis. Klart att det är sårande när man älskar sina barn att vecka ut och vecka in månad ut och månad in får höra att man inte är önskad. han var ihärdig med att försöka behålla lugnet och att bekräfta att han älskade honom oavsett, men ibland tröt tålamodet.....för att han var ledsen och sårad.
. Det var jättetufft för sambon periodvis. Klart att det är sårande när man älskar sina barn att vecka ut och vecka in månad ut och månad in får höra att man inte är önskad. han var ihärdig med att försöka behålla lugnet och att bekräfta att han älskade honom oavsett, men ibland tröt tålamodet.....för att han var ledsen och sårad.