4-åring gråter plötsligt vid lämning på förskolan

Jag tror att det är en fas många 4åringar går igenom, vilket även min son har gjort. Huvudsaken är att han leker och har roligt när han väl är på förskolan. Det ser ju pedagogerna. Sen kommer nig lämningen lösa sig så småningom..

Se till att du inte blir orolig och bekymrad själv så han märker det. Det är nog bara en fas, inget att oroa sig över, men du behöver svara på hans oro med lugn och självklarhet. "Ja, mamma måste gå och jobba, men i helgen kan vi åka ut i skogen tillsammans, vill du grilla en korv själv?" Led in kvällssamtalen på aktiviteter du planerar för er tillsammans, stanna inte i oron.

Fortsätt sen att kolla med personalen, be dem hålla ett extra öga på honom. Det brukar inte vara långrandiga konflikter mellan fyraåringar, men det kan ju finnas någon som är extra aggressiv och störande, det kan skapa stor oro, och behöver tas på allvar.

Ja det var lite detta jag var ute efter, om det är något som inte är ovanligt att det uppkommer, eller om jag bör ta det mer på allvar och "leta anledningar".

Om pedagogerna ser en glad kille under dagen tror jag inte att du behöver oroa dig. Min kille är precis likadan. Jättedramatisk när jag ska gå, då är det bara mamma som gäller. Jag säger alltid "jag och lillasyster komner och hämtar dig sen." Med ett stooort leende. När jag väl har gått fokuserar han på mästa grej och blir glad igen. Kjag förstår att det är skitjobbigt för dig, aldrig roligt att höra sitt barn gråta, men tänk på att det bara är en kort stund. Sen får han ju vara med sina kompisar som han älskar:)

Nä jag försöker hålla nån slags balans här och just det känns lite svårt. Vill ju inte vifta bort hans problem och bara "snacka bort honom" genom att börja prata om annat. Vill ju att han ska känna att jag lyssnar och tar honom på allvar. Och det känns bra att han känner att han kan prata med mig om hur han upplever saker. Jag tänker att om man liksom bygger upp det förtroendet från det de är små, med små pratstunder där han vågar och vill dela med sig av hur han känner, så kommer vi båda ha nytta av det när han blir äldre och problemen av "mer allvarlig art".

Men som du säger har jag också försökt säga att "jo men jag måste ju jobba" samt att försöka prata om lite roliga saker som ska hända på dagis och hemma.

Och jo, jag har ju pratat med personalen om detta och de informerar mig dagligen om hur det varit på dan.

I förrgår hade han suttit ute själv vid en bänk. De hade försökt få med honom på något kul, men då hade han sagt att "nä, har inte tid, tänkte sitta här". Fast då hade han låtit glad och så, inga problem fast han valde den gången att sitta själv.
Han har klagat på ont i benen sista tiden (växtvärk?) och han hade just den dan också skavsår av sina nya gummistövlar, så såna grejer kan ju spela in???

Angående konflikter berättar ibland att det är någon (speciellt en kille) som ibland leker lite hårdhänt med vår son, tex har legat på honom när de åkt madrass i pulkbacken, vilket han tyckt varit jobbigt osv. Men denna kille har varit mycket mer jobbig förut och då var det inga problem att lämna honom på mornarna. Då undvek han helst denna kille, men numer leker han och vår son ofta bra ihop, och är det något så brukar vår son våga säga ifrån eller hämta fröknarna.
Så jag tror inte att det ska vara just detta heller, då borde han mer prata om just det, nu handlar det mer om att han tycker det är tråkigt och att han saknar mig.

Han har ju som sagt även under dagarna ibland varit lite ledsen i perioder. Några gånger rejält ledsen. Säger att han saknar mig.
Han har iofs också varit lite sjuk till och från nu under denna vintern (magsjuka, öroninflammation mm), så sådant kan ju spela in att han tyckt det varit jobbigt att gå till förskolan (dvs när han kanske känt att något i kroppen varit på gång, men inte kunnat uttrycka det).

Och iom att han sagt flera gånger att han vill att personalen ska ringa mig så att jag kan hämta honom så har de blivit så att de försökt avdramatisera det hela och få honom på andra tankar. Så här för nån vecka sen så hade han gråtit från kl 14 till kl 16 då jag dök upp. Inget de hade gjort (busat, läst bok mm) hade hjälpt, han var bara ledsen. Han klagade då också på öronont, de trodde han fejkade sjukdom, men dagen efter hade han feber och öroninflamation (för första gången i sitt liv).

Alltså, hade min unge gråtit otröstligt efter mig i två timmar utan att personalen ringt mig då hade jag blivit upprörd. Kan du gå ner i tid ett tag kanske, och ge honom kortare dagar eller veckor? Kanske vara hemma ett par dagar med honom, eller vara med på förskolan några dagar?

Usch det lät ju inte alls kul :( du kanskefår vara hemma med honom några dagar tills han upptäcker att det är roligare på dagis.. Jag vet inte :(

Jag förstår fullt ut att du inte vill avfärda honom, och det ska du ju inte heller. Men ju mer tid du lägger på att lugna honom desto allvarligare kommer det att verka för honom. Dra parallellen till en liten unge som tycker en spindel ser lite mysko och otäck ut. Om mamma lugnt säger "ja, visst har den en massa spretiga ben? Om man plockar upp dem kan de bli skadade" jämfört med att pipa "hu, vilken otäcking" så är du ju enkelt att förstå, samma sak gäller här. Ditt svar på hans oro visar hur 'viktig' och 'giltig' oron är. Finns det något att bekymra sig över? Nej, alltså räcker det att säga "det kommer att bli så bra så" och sen prata om något roligare. Du behöver inte alls känna att du snackar bort honom.

Och jag älskade också den lilla pratstunden. Får den fäste kan det bli jättemysiga stunder :)

Växtvärk och skoskav är inte att leka med :) Över lag tycker jag det låter som om din lilla grabb klarar sig bra och reder ut det han behöver fixa :)

Jo faktiskt kände jag den gången att det vart inte alls bra. Jag funderade om jag skulle ta upp det med personalen. Men samtidigt gör de väl sitt bästa också. Sonen har någon gång sagt på morgonen att han har ont i magen. Och jag har sagt att "men vi åker på dagis, och blir det värre så får ni ringa efter mig". "ja men då måste du säga det till fröknarna". Och jag gör det, men sen i samma sekund som jag gått och han börjar leka så är magontet som bortblåst. Så just under förutsättningarna som är nu kan jag ha lite förståelse för att de faktiskt trodde att han fejkade (även om jag aldrig trott det själv, direkt jag såg honom märkte jag att det där inte var något han hittade på). Nåja, jag lät det passera, men händer det igen så kommer jag absolut ta upp det.

Jag är separerad med pappan. Det är drygt ett år sen vi flyttade ifrån varandra och allt har gått jättebra sen dess. Men det kan ju vara en försenad reaktion på detta också kanske???

Iaf så har vi sonen varannan vecka och de veckor jag har honom så slutar jag en timme tidigare på dagarna och är ledig en dag mitt i veckan också. Han är på förskolan 8-16 fyra dagar per vecka. Har ju också varit en del lov och röda dagar nu, så jag tycker verkligen vi fått mycket kvalitetstid ihop, men det har då inte gjort det bättre, nästan snarare "värre" (han hoppas varje dag under veckan att det ska vara ledig-dag).

Visst kan jag också göra så på jobbet, att jag försöker avleda en ledsen liten unge, för att se om det verkligen är så illa att vi behöver ringa föräldrarna eller om det "bara" är lite oro som kan lugnas av att få sitta i famnen och kramas en stund. Men två timmar är alldeles för lång tid att avvakta.

Det låter ju som att han har rätt korta dagar, men visst kan det vara en reaktion på separationen. Hur är allt när han är hos pappan? Har det hänt något nytt, har någon av er träffat en ny partner?

Japp det är jag helt med på dina tankar, det där att inte göra saker dramatiska som inte är det, och att förstärka rädsla, motvilja osv genom att "trösta i onödan". Har själv jobbat med djur tidigare (och tittat på ceasar milan också, tex de som klappar sina hundar och ojar sig för att hunden ogillar dammsugaren) osv, så absolut försöker jag undvika att förstärka hans negativa känslor, och mer säga saker på ett avdramatiserande sätt.

Jodå han klarar sig säkert bra, du har nog rätt . Tack  .

Jo jag tycker också det var lite länge. Samtidigt vet jag inte om "han har varit ledsen sen kl 14" betydde att han grät på samma sätt som när jag mötte honom, eller om han mer varit "åh jag vill mamma ska komma" osv.
Och då när jag kom dit var det som sagt inte läge att ta det, sonen grät och ville hem och det var massa andra barn och föräldrar där osv. Och sen var jag hemma med sonen slutet av veckan, och sen nästa vecka var pappans och de var också hemma (fick penicillin osv).

Hos pappan har han längre dagar, lämnas halvsex på morgonen och hämtas runt 16-tiden. Måndag till fredag. Han har varit ledsen och "svår att lämna" även dessa veckor och frågat ibland efter mig och ibland efter sin pappa.
Ingen av oss har träffat någon ny och vi har hållit bra sams oss föräldrar mellan för det mesta (ofta ätit middag hos varandra i samband med byte, samt träffat sonen en gång under veckan den gång den andre har honom).
Dock har jag bara sista veckorna varit på några träffar med en kille, men dels är det inget sonen vet något om, och dels började allt detta med dagisledsenheten flera veckor innan det, så svårt att se kopplingen där.

Ju mer vi varit hemma, desto mer verkar han nästan vilja vara det just nu, känns det som.
Och vi har jättemysigt hemma just nu också när vi är hemma. Ett tag var det trots och så, jag sov dåligt och var trött. Men nu flyter allt fint, vi gör trevliga saker ihop, pratar om massa saker, hjälps åt med saker, bakar, bygger lego och har jätteroligt.
Så kanske snarare är det för att det blivit så mycket tid hemma (pga ledigheter, röda dagar, sjukdomar mm) som han på något sätt "kommit ifrån" dagisrutinerna?