Hur ska man orka leva med barn som inte är ens egna?

Jag tycker ni kan prova men behåll din lägenhet. Livet med en familj är inte en dans på rosor..

Hur har ni lagt upp ert boende, barnuppfostran,ekonomi och nära hushållstjänster dvs blir du piga och barnflicka ? Ska du flytta in till dom ?

Han vill inte va särbo ! Just den frågan tycker jag han kan svälja för i detta läget så bestämmer du.

I detta skede skulle jag bo hos dem i så fall eftersom det är bäst praktiskt i och med att barnen går i skolan och har nära till sin mamma. Jag vill absolut inte leva med "främmande" människor som jag anser att barnen är för mig. Visst de är gulliga och fina men inga jag vill dela mitt privata liv med. Jag kan inte vara avslappnad med dem som man är när man är helt sig själv med de närmaste. Och att leva och känna så varannan vecka? Att bara anpassa sig och radera ut sig själv? Känner också jag vill ha min stora kärlek för mig själv men det har jag inte....vi har ingen egentlig stund för varandra då barnen är hos honom. Och barnen är uppe länge och spelar osv...så det känns inte bekvämt att ha sex då de är uppe och vakna. Kanske det finns någon annan som lyckats? Hur har ni gjort i så fall?

Sexbiten är det minsta bekymret kan jag lova dig. Det är allt det andra runt om kring som kanske gör dig lipfärdig och gråhårig.

Ni ska inte tvinga er till att flytta ihop bara för att ni inte vill vara särbos. Du ska nog börja med att bo där varje dag när barnen är där. Gör så varje vecka i två månader så har du svaret sen.

Jag tycker särbolivet fungerar alldeles utmärkt.

Sexbiten var ett exempel bara. Jag är van att ha sex när jag vill och inte behöva ta hänsyn. Så det är en stor omställning att i allt visa hänsyn gentemot människor jag inte har valt. Gällande allt i vardagen. Och det känner jag ingen större lust till men däremot en stor lust att leva med denna man.

Jag trivdes inte heller när hans barn var här, jag avskyr att ha främmande människor upp på mig. Men det rörde sig inte om så länge att behöva stå ut eftersom dom var tonåringar när vi träffades.

Om ni provar bo ihop så gör dig inte av med lägenheten direkt. Du kanske vänjer dig vid dem efter ett tag.
Det kanske finns en man med äldre barn som passar dig bättre?

 

Just så känner jag också. Exakt!

1: va menar du ska "lösa" det? Ska han sluta ha sina barn för din skull eller??? En partner som hade begärt det av mig adr jag inte velat leva med.

2: man lär sig hitta egenstunder ändå och man lär sig den Andres barn å att va bekväm med dem. Såklart inte alltid. Men jag tyckte de va obekvämt också i början, men det har ju blivit min vardag oxå. Min sambo är MIN sambo men det är deras pappa också.

va e det för fel på dig?
varför gnäller du om hans barn.
Förstår du inte att dom kommer med han dom är en del av han o dissar du dom dissar du han.
Så länge du är sån här är du inte heller värd honom så skärp dig
Va e det för fel på hans barn? Sen måste ja fråga va e det för fel i huvudet på dig dom är en del av han .
Accepterar du inte dom kommer han aldrig acceptera dig om han är en riktig pappa det vill säga, barnen SKA alltid komma först. 

Känner mig förbannad du känns som en urblåst bimbo. 

Anders, bra, konstruktivt!! Eller inte!

Fy farao för människor som har ett behov av att hoppa på! Känns tryggt att mina bonusar växer upp en en värld full av människor utan tålamod, förståelse, som direkt har ett behov av att trycka ner andra!

Det är väl toppen att TS startar en tråd om sina funderingar INNAN hon flyttar ihop med en man med barn, det är väl toppen att hon INTE blundar för sina känslor och problemen som kan uppstå när de tillsammans överväger att fatta ett stort beslut som kan påverka både vuxna och barn!

TS, för att lyckas tror jag det är oerhört viktigt att kunna prata och prata om allt. Diskutera alla frågor som soffliggaren tog upp och allt annat du kan komma och tänka på innan och ta alla problem direkt sen när de dyker upp.
Tycker det är ett bra råd att behålla din lägenhet.
Att flytta in till pappan och barnen, med mamman nära hade jag personligen inte fixat. Jag och min sambo rev upp och skapade en ny familj tillsammans, ingen som kom in och skulle foga sig efter något redan befintligt.
Den kommer finnas stunder när man ifrågasätter vad man gjort, när allt känns upp och ner och man bara vill gråta. Det tar tid, det är jobbigt, men när man kommer ut på andra sidan, bär man känner varandra väl och inte längre bor ihop med främlingar som man måsta tassa runt, så är det värt det :)
Dock måste jag säga att för min del hade det inte funkat om min sambo inte varit så fantastisk och förstående, han har alltid förstått att det inte är enkelt med andras barn i början och varit den som hållit oss samman när det varit tufft.

Lycka till TS! Tycker det är mycket klokt att ventilera dina tvivel! Att flytta ihop med någon med barn är ett stort beslut och allt annat än enkelt!

Dina barn är ett bagage du själv får bära, vem vill egentligen ha någon annans barn?