Hur stötta sitt barn
Jag har ett barn på sex som går i f-klass.
Pratsam, nyfiken, försigkommen och på vissa områden ganska "före".
På andra områden, ffa inom det sociala, haltar det lite.
Genom åren har det inte varit ngt stort bekymmer eg, där har funnits några få bra vänner och i förskola/dagis har det fungerat tämligen väl.
Men nu sen en tid tillbaka kommer signaler från barnet om ledsenhet, utanförskap, att inte få vara med på utelekarna på fritids. Bästisen hänger gärna på de lite större barnen och då lämnas mitt barn självt.
Ett storasyskon på samma skola bekräftar i viss mån den här bilden.
Från personalen har jag inte fått några sådana här signaler alls.
Barnet kan ibland ha en tendens att överdriva skeenden och jag har därför givetvis lyssnat, försökt komma med goda råd och kramar men utan att överdrivet bekräfta och öka på känslorna.
Men jag börjar tro att detta kan vara en tendens och inte bara ett tillfälligt skeende.
Det är ju så i barngrupper att ibland är man bästis med den ena, sen den andra.
Men att hela tiden känna sig bortvald.
Att be om att få vara med och nobbas - det kan inte vara bra för självkänslan.
Jag har själv liknande erfarenheter från grundskolan och brottas i vuxen ålder ännu med min självkänsla.
Är lite rädd att lägga för mkt av mina egna känslor och minnen som väcks upp när jag hört sånt här i den aktuella situationen men försöker se så objektivt jag bara kan på det hela.
Har ni/har ni haft barn i liknande sits??
Hur stöttar ni dem?? Vad säger ni konkret?? Ger för råd i hur de ska agera/hantera situationer när de "väljs bort" . Mitt barn känner sig ibland även retad och utskrattad. Oklart för vad.
Givet ska jag prata med personalen, men jag vill ju själv som förälder stötta mitt barn.
Finns här ngn som kan ge ett råd?
