Extrem oro för sina barn. Fler?

Ingen?

Det finns jättemycket bra hjälp du kan få mot din hypokondri och ångest. Du kan börja med att gå till vårdcentralen och beskriva dina problem och be att få remiss till den psykiatriska mottagning du tillhör. Vet inte om det är KBT du behöver, men du ska definitivt propsa på att få ordentlig hjälp av en psykolog!

Lycka till 

Lustigt det där du skriver om petekier.. Skulle kunna vart jag själv som skrev för några månader sedan!

Min 3-åring får också sådana. Skitskumt, från ingenstans tycks de uppstå och hon har så gott som alltid minst en nånstans på kroppen. Påtittad av doktor och till och med blodprover tagna (jag hade också googlat och blev hydterisk), men allt var fint och vi fick typ samma svar som du - ofarligt, och en del får bara sådant lättare än andra :)

Nåja det var en parentes. Som #2 skriver, det finns hjälp att få. Börja hos VC, de skall kunna lotsa dig vidare.

Det var ett konstigt sammanträffande. Tycker det står väldigt lite om just petekier på nätet. Blir livrädd av det lilla jag läst dock :(

Får ditt barn också petekier där man ofta håller i barnet och där huden "kläms" lite? Typ armhålan och den tunna huden under armarna?

Fast att jag vet att jag borde lita på en läkare som dessutom är specialist så kan jag inte slappna av. Mina katastroftankar bara fortsätter att mala i huvudet.

Mitt barn leker, är glad, pigg, äter, sover som h*n ska, inte blek utan rosig om kinderna. Borde h*n inte visa andra symptom på sjukdom om det var något allvarligt?

En annan sak jag funderat på är att det kanske är vanligare än man tror att barn med känslig hud får såna prickar eller petekier, men att de är så små oftast så att man inte upptäcker dem så lätt? De som kommit på mitt barn har ju nästan alltid försvunnit inom 2 dygn så att man nästan inte kunnat se dem alls.

Min sambo får sådana jättelätt. Det räcker med att det är en skrynkla på lakanet typ, så blir det "tryckmärken". Han är 32 år och fullt frisk, vad vi vet.

Blir hon sjuk så blir hon sjuk. Då märker du det. Försök att sluta fokusera på att stävja oron genom att försöka bevisa att hon är frisk. Då blir det bara en ond spiral där du försöker att föregå de ev. sjukdomarna och det spinner iväg.  Försök att stävja den genom att släppa kontrollen i stället. Du kan ändå inte hindra en ev. sjukdom genom att oroa dig. Men om hon blir sjuk på riktigt så kommer det att märkas och du kommer du att kunna handla utifrån det. 

För står du hur jag menar? Lösningen ligger inte i att bevisa att hon är frisk, utan i att sluta försöka kontrollera sånt du inte kan kontrollera.

Jo jag förstår hur du menar och det är ett väldigt bra råd. Jag tror att det är graviditeten och alla problem som har varit under den som har triggat detta katastroftänkandet hos mig. Jag kan inte skilja på rationell och irrationell oro längre.

Jag vet att jag måste släppa kontrollbehovet, men hur gör man det?! Känner mig stundvis helt maktlös inför de orostankar som sätts igång i huvudet och kan inte riktigt styra mitt tankesätt längre.

Om jag ändå visste. Förstår att det inte är något enkelt.. Jag brukar försöka lugna mig genom att tänka att jag märker om något är fel, så jag behöver inte leta efter tecken. Men det är ju lättare sagt än gjort. Kan du försöka bryta tankarna när de kommer? Alltså att du helt enkelt tvingar bort dem redan i förstadiet? Inte låta dig gå och halvfundera? De växer sig snabbt stora. Men jag förstår att det inte är så bara och bara..:(

Jag tycker att du ska be om att få komma till en bvc psykolog. Detta är ju ett "klockrent" fall för dem. Förhoppningsvis så kan de hjälpa dig att få kontroll på oron.

Ja verkligen. Jag hittade knappt nån sansad info alls, förutom skräckhistorierna.. jag skrev nån tråd här också, och då svarade några enstaka att de kanske hade sett sådant på sina barn men att de aldrig ens reflekterat över att det skulle vara något farligt. Än mindre skulle de ha sökt sjukvård för det Den doktorn vi träffade hade lustigt nog sett att hennes egen dotter haft sådana här prickar vid några tillfällen, hon visste inte varför eller vad det egentligen är, men då barnet mådde prima för övrigt så menade hon att det inte är något att bry sig om (enklare när man är doktor kanske, vad vet jag?).

Vårat barns prickar/petekier sitter ofta under armarna, gärna på tunnare hud. Men hon har även fått på halsen, magen, bröstet och någon gång på ryggen. Ibland har jag sett att de uppstår precis om hon har kliat sig, eller om hon lekt och busat och det liksom blivit friktion mot huden. Fast lika ofta finns de bara där, utan att man vet varifrån de kommit. Antagligen är det som läkaren säger, vissa är mer känsliga än andra. Själv har jag också löjligt känslig hud, extremt lätt att få allehanda prickar och blåmärken tillexempel.. Min stackars knodd har väl ärvt det

För att återgå till det faktiska problemet, jag tycker du har fått helt fantastiska råd här av Sagoskog, finns inte så värst mycket mer att tillägga.. Bara en sak: FÖRSÖK ATT LÅTA BLI ATT GOOGLA. Jag VET att det är svårt, men när man är så orolig och hypokondriskt lagd (jag är det också!) så blir det verkligen bara värre.. Som en klok doktor sa till mig en gång; om man väljer ut ett enstaka symtom och Googlar det, så kan det liksom nästan alltid vara tecken på något livsfarligt (enligt Google då).. Man skrämmer bara upp sig själv, oftast helt i onödan. Och är ju så att det finns inga definitiva svar på nätet, när det kommer till just ditt barn och din/er situation. Googlandet blir (precis som Sagoskog skriver) ett sätt att desperat försöka bekräfta friskhet, men istället rör man oftast bara upp ännu mer oro och paniktänk.

Jag känner verkligen igen mig i mycket av det du skriver. Hälsoångest och hypokondri, i synnerhet när det projiceras på barnen, är bland det jävligaste jobbigaste som finns. Men det finns hjälp, jag fick den hjälpen genom KBT och det har funkat bra. Att liksom lära sig att bryta den där spiralen av katastroftänkande INNAN tankarna spinner iväg helt åt skogen.. Jag är fortfarande ett jäkla höns när det gäller barnen, men det är nog dessvärre en del av min personlighet Och det är bra mycket bättre nu än vad det har varit tidigare.

Man behöver inte gå och må så som du beskriver. Det är oerhört dränerande och energikrävande.
Prata nu snarast med din VC eller husläkare så de kan remittera dig rätt. Kanske kan även BVC eller MVC ha resurser att ta till för sådant här.. Hör dig för, och känn dig INTE dum. För du är verkligen inte ensam.

Jag bara måste citera det här, för det är så fullkomligt klockrent. Det är precis huvudet på spiken.
Ofta behöver man nog lite hjälp för att komma dit, och det är den hjälpen du måste begära att få nu ts

Å jag känner verkligen igen mig i tråden. Min kille har åxå haft några petekier och är åxå påhittad av läkare som menar att det skulle finnas fler tecken om det vore nåt allvarligt. Det är mest där huden blivit klämd de uppstår, i armhålan, där resåren i kläderna suttit åt etc. Men jag nobbar ändå.

Nojjar menar jag! :)

Hej! det lät som om det skulle kunna vara jag som skrev detta.. oroar mig för mitt barn extremt mycket hela tiden.. jag får panik på mig själv! jag tänker alltid alltid alltid det värsta..

min dotter har haft ett återkommande blåmärke på en ryggkota sen hon började dagis (4 mån).. det första jag tänker är såklart cancer :( jag googlar sönder mig och vården tar mig inte på allvar.. jag fick rådet att när det försvinner igen sätta en kompress på det stället under 1-2 veckor.. kom det tillbaka ändå skulle de göra en undersökning .. det kom inte tillbaka.. så antagligen är det något på dagis hon glider nerför eller slår emot lätt.. men jag börjar istället tänka på annat.. "men ojj hon är ju så blek" eller vad är det för utslag, osv? det blir som att man letar felen?

Jag orkar inte.. min största oro nu är att jag har börjat se att hon är jätteblek.. jämför henne hela tiden med andra barn.. ingen annan ser det jag ser.. men jag tycker hon är superblek? nog för att jag är vääldigt ljus i hyn också.. men ja usch!!!!! man känner sig så m som kontaktar bvc .. jag ville de skulle göra ett blodprov men de vägrar......!!!! 
men de tar mig inte på allvar :(
skulle aldrig klara mig utan min dotter :(

Hej!

Jag förstår exakt vad du går igenom och det är fruktansvärt jobbigt. Oron blir så stark att det nästan känns som om ens "nojjor" är på riktigt.

All min oro har försvunnit sedan jag startade tråden. Har fått en liten son som är helt perfekt och frisk :)
Min dotter (som jag oroade ihjäl mig för) får fortfarande blåmärken då och då, precis som alla andra barn! Hon är helt frisk.

Om jag nån gång då och då oroar mig för blåmärken eller utslag så brukar jag tänka att det har gått så lång tid sen jag började nojja för detta med blåmärkena, och hade det varit en livsfarlig sjukdom så hade ju det visat sig för länge sen. Den typen av sjukdomar visar ju sig ofta med påtagliga symptom inom en väldigt kort tid.

Vill bara trösta med att jag lyckades släppa all oro trots att jag är världens nojjigaste hönsmamma 
Om jag kunde lyckas så tror jag att du kan det också. Försök tänka efter vilka av dina orostankar som handlar om en "verklig" oro och inte bara en nojja. Om du förstår hur jag menar.

Kram! 

Hej TS,

Här har du en till övernojig mamma. Har tre barn och i perioder när nåt av barnen är sjuka så fungerar jag knappt av all ångest som blossar upp. Petekier har flera gånger startat en massa hemska tankar. I övrigt är jag en helt fungerande kvinna och ingen kan ens föreställa sig att jag lider så av det här.

Hej,
jag var fruktansvärt orolig under hela graviditeten. När vår dotter föddes fortsatte oron, jag var rädd att hon inte fick i sig, tyckte andningen lät konstig och trodde det var fel på hjärtat. Efter tag reagerade jag på att hon inte gav så mycket ögonkontakt och började fundera på autism. idag är hon 1,5 år och mycket tyder på att hon har autism. Det märkliga r att jag har blivit betydligt mindre orolig nu, Jag känner en stor sorg men jag har kommit på att min oro på något sätt fungerade som ett slags skydd mot det hemska. Jag hae hitills aldrig varit med om att min oro besannades (varken gällade mig sjlv eller henne) och tror att den därför blev som ett slags skydd. Nu när det blev som det blev trots min oro har jag kunnat släppa min oro allt mer. Helt borta är den ju inte men  helt annorlunda. Har det någon logik?

Tack för svaret. vad skönt att du har släppt det.. ja måste också släppa sådant och fundera på vad som är nojja o verklighet.. man har läst om leukumi och hittar sedan dessa felen.. det är helt sjukt hur man fungerar. nu har man istället börjja nojja över utslag i ansiktet.. tänk om det har ett samband? så tänker man, jag hatar att jag är såhär just nu.. kanske har en känslig period själv..man skämms över att berätta på bvc hur man känner, känns som de ska döma mig.. usch! BLIR GALEN PÅ MIG SJÄLV IBLAND! haha :)

Måste bara berätta.. det kom upp fler konstiga blåmärken på ryggen efter förskolan, jag ringde till bvc och krävde att hon skulle prata med barnläkaren så vi fick en blodanalys!

Det fick vi!! OCH ALLT SÅG VÄLDIGT BRA UT! De kollade 7 olika saker i blodet.. tack gode gud!! då är det antagligen att hon slår i något mycket märkligt på förskolan :(

men vilken lättnad ja känner <3   

Ps, jag avslutade kontot här så därför olika namn..haha alla är ju upptagna :) 

Hej. Det skulle verkligen ha kunnat varit jag som skrivit ditt trådstartande inlägg.. Läs om GAD (generaliserat ångestsyndrom) jag har det och kan tänka mig att det passar bra in på dig med. Det finns bra hjälp att få, KBT och även bra medicinering.

Lycka till, jag vet exakt hur du har det!

Vet att det är en gammal tråd men undrar hur det har gått