Separera, och 11-månders bebis! Tårarna sprutar!

Det var snabba ryck. Småbarnsåren är jobbiga för många. Det sliter att bara ha vardag med förpliktelser och lite kärlek mellan de vuxna och spontanitet. Varför inte backa lite och ge varandra utrymme att ha roligt, ha intressen, vänner och nöjen på egen hand, inom relationen?

Familjeterapi kan hjälpa er att hitta glädjen i varandra igen.

Nej, det är inte snabba ryck. Det har varit dåligt länge. Och det har inget med Liten att göra, det är inte det bråken handlar om. Utan oss som personer. Att vi på något sätt bara skapar irritation hos varandra, jag vet inte?

Vi gör roliga saker tillsammans. Har rest bort och allt möjligt. Har aktiv fritid utanför familjen.

Finns det någon som känner igen sig? Hur gör man med Liten?

Jag känner mig som den sämsta mamman i hela världen, ville ju göra det så bra för Liten men nu blev det såhär i stället.

Så ni blev gravida trots problem i förhållandet? Det måste vara tungt.

Har båda aktiv fritid utan varandra utanför er gemensamma familj?

Kan ni testa vara särbos och se om relationen blir starkare av det?

Jag har inte varit i din sits men jag kan ändå gå dig lite tröstande ord. 

För det första, ditt barn kommer inte lida av att inte ha några helsyskon. Jag har fyra syskon.
1 helsyskon och 3 halvsyskon.
Av dessa syskon är det just nu ett halvsyskon som står mig absolut närmst.
Och för mig är det inte hel- eller halvsyskon. För mig är det syskon, och så vet jag även att mina syskon känner.
Syskon är syskon.. inte hela eller halva.
Så den oron tycker jag du ska försöka släppa.

För det andra, varför är du världens sämsta mamma?
Visst, du kan inte ge ditt barn en kärnfamilj, men du kan ge ditt barn en lycklig familj.
Är inte det viktigare?
Ditt barn är just nu 11 månader. Ditt barn kommer inte att veta hur det är att växa upp i en kärnfamilj, och kommer därför att se sin tillvaro så som den är, som det normala. 

Kärlek och trygghet sitter inte i prefix som halv- eller hel- eller kärn- .. 
 

Åh, vad jobbigt!!! Kan verkligen föreställa mig hur det känns!

Ja, småbarnsåren ställer höga krav, det är tungt och man ska ha tålamod och kämpa osv men ibland går det inte iallafall.
Vad har du tänkt? Har du någonsin funderat i liknande banor?

Jag är inte skilsmässobarn och jag är inte skild så jag kanske inte borde uttala mig men ibland kanske det blir "bättre" för alla m en separation.
Såklart att det är bra för barnet att växa upp m mamma o pappa i en familj, okej, men om ni går isär så kommer hon/han inte veta om något annat. Och kanske bildas nya familjer så att liten får två. Och mamma o pappa blir gladare o mår bättre (så småningom).

Eller så ber du honom om att vänta lite och försöka! Prova terapi och försök hitta tillbaka. Att han ger det en, eller några chanser, och utvärderar igen om ett år.

Men en separation kan faktiskt göra att han ändrar sig, det har hänt flera som jag känner!

Jag känner verkligen med dig!

Oroa dig inte om hel/halvsyskon, jag har 3 halvsyskon med tre olika pappor dessutom och det har aldrig varit något problem för oss, vi är en större familj helt enkelt. :) Ditt barn kommer inte att lika illa av om ni separerar nu än om ni kanske separerar när h*n är i 7-års åldern.

Ni skulle nog må bra av att gå i terapi oavsett om ni separerar eller inte. Och ni kanske på något sätt kan komma tillbaka till det som gjorde att ni blev ihop ifrån början.  

Tack snälla snälla ni som svarat!

Så skönt att läsa era svar. Ni förstår inte hur skönt det var att läsa.

Men att vara ifrån Liten, jag har aldrig sovit utan Liten en enda natt. Saknar så fort jag inte är med och tänker på Liten hela tiden. Hur ska jag orka?

Du är starkare än vad du tror, det kommer att vara skitjobbigt ett tag men sen kommer det att normaliseras och ni kommer in i rutin. Men nu är val h*n för liten oavsett att bo vv och i framtiden kanske det bli vh det vet man ju inte. Eller vill din man ha vv?

Min sambo hade varannan vecka med sina barn från att den yngsta var som din ungefär. 
Jag kan säga att det gick hur bra som helst!
Min sambo kände precis som du i början, hur ska han kunna vara utan sina barn en hel vecka åt gången?
Och det tog ett tag innan han hade anpassat sig.
Men kan han så kan du, för jag har sällan sett en förälder som sitter ihop med sina barn som min sambo gjorde och det löste sig. 
Efter ett tag, när det normaliserat sig, så kanske dom tom kan se vissa saker som fördelar.
Varannan vecka kan du gå och träna, gå på after work, sova länge på helgen, umgås med vänner, gå och shoppa, ta långa varma bad, sitta på toaletten ifred, jobba över.. allt du vill utan att du behöver känna att du sätter ditt barn åt sidan.
Och barnveckan så kan du fokusera på att umgås med ditt barn och tanka närhet och kärlek och ha en mysig vardag tillsammans.  

Prata prata prata. Jättebra med familjerådgivning. Tala om vad du stör dig på. Inte argt och surt utan var bara tydliga med vad ni känner istället för att stänga inne det och sen spy ut galla vid minsta lilla problem.