Vad bör man prata om?

Hur stor del av uppfostran och vilka delar ska den som är forälder respektive icke-forälder vara med och ta del i?
Prioriteringsordning vad gäller personer, aktiviteter, hushall, allt.
Kontakter med barnets andra forälder, hur,var, när, vilka.
Ekonomisk fordelning av allt.
....

Det jag tycker är svårt att jag skulle aldrig kräva något av den som inte har barn när det gäller mina barn MEN om den personen VILL vara en del så ska den naturligtvis får vara det, både i barnuppfostran och i annat för då gäller det att man får ta del i ALLT.
Det svåra är dock att jag kan känna att den personen kanske tar på sig för mkt för att vara snäll och jag är rädd att det inte är för att man VILL, fast jag ALDRIG någonsin krävt något eller ens bett om något gällande barnen...

Så är det ju med allt; ekonomi, andra föräldern osv... om den andra personen vill vara med o dela allt som om man var en "riktig" förälder, är det ok då? Om det är ok för mig?? Man ska inte ta det lite lugnt och försöka slussa in personen?! HUr gör man??   

Diskutera relationen till den andra föräldern. Ska h*n ha rätt att komma och gå som h*n vill hos er bara för barnen är där? Är det h*n som brukar bestämma semester och annat? Kommer den nya ha något att säga till om där eller måste h*n bara anpassa sig. 

Det var något jag inte var beredd på, att en annan vuxen som jag inte valt eller har något relation med helt plötsligt fick bestämmanderätt över mitt liv. Visst hade jag kunnat ta tex semester när jag velat men man vill ju ha semester med sin sambo och han fick veta sina semesterveckor av exet som skötte all planering...

Det har nog varit det jobbigaste, inte barnen, utan att hela tiden ha en annan vuxen inblandat i relationen.

Sen rekommenderar jag nog att ha i alla fall viss separat ekonomi. Vill du verkligen behöva fråga din sambo om det är okej att köpa saker till ditt barn? Ni kan dela på boende och mat och gemensamma räkningar men sen ha egna konton ni sköter era egna inköp ifrån (om ni nu inte kommer överens om gemensamt att köpa nått)   
       

Jag tycker att bioföräldern ska redogöra för sina förväntningar till den nya bonusföräldern. Det funkar inte att säga att man inte förväntar sig nåt när alla i själva verket förväntar sig något. Förväntar man sig att bonusföröldern behandlar barnen schysst (rätt självklart i och för sig)? Och vad innebär schysst i så fall? Förväntar man sig avlastning? Finns det bitar i föräldraskapet som man behålla helt och hållet för sig själv? Etc.

* Vilket ansvar för barn och ekonomi och hushåll föräldern önskar resp. förväntar sig att bonusföräldern ska ta
* Vilket ansvar för samma sak bonusföräldern är beredd att ta

Det är de två viktigaste punkterna som sammanfattar allt utifrån bådas perfektiv, sett ifrån allas bästa. 

Oj vad invecklad allt var, vi väntade i några år att skaffa gemensamt däremot var nuv sambon så gott som inneboende från dag 1 i vårt förhållande. Allt flöt liksom på av sig själv och gör det fortfarande 7 år senare.

Tror det var en stor fördel att vänta så pass länge med att flytta ihop till gemensamt boende för när vi väl gjorde det så var liksom allt "inkört" och klart. Eftersom pappan hade VH med en hel del avbrott i umgänget så föll det sig naturligt att sambon tog halva ansvaret (inte från början men han var nyfiken på sonen så de lärde känna varandra i lugn och ro och allt liksom föll på plats)