Vår älskade kisse är död...

Utan att gå in på för mycket detaljer så kan jag säga att det röjdes på vår tomt och han kom ivägen för en stenbumling. Var på fel plats vid fel tillfälle.

Så vi har även det på vårt samvete.. det var vårat fel. 

Det är alltid ledsamt när ett älskat husdjur dör. 

Det var bland det värsta jag varit med om när min lilla katt var tvungen att avlivas. Det tog något år innan jag ens kunde se en bild på min lilla ängel utan att tårarna bara sprutade. Ett och ett halvt år har gått jag trots det blir jag ändå tårögd bara jag skriver om hur vacker och älskad denna lilla skatt var. Enda jag kan säga är att tiden läker alla sår och i mitt hjärta är jag glad att efter detta liv kommer vi att ses igen med samma varma goa känsla som jag hade när jag såg henne när hon var med oss. 

Åh, vad hemskt! Styrkekram! Var tvungen att avliva min katt förra året. Fruktansvärt. Detta skrev jag på min blogg då (kanske kan fungera som lite terapi) :

"Tänk att du var så liten. Uppskattningsvis fem veckor gammal var du när min vän Karin frågade om jag  skulle kunna tänka mig ta hand om en liten övergiven katt som de hittat utanför hennes jobb.
Jag som alltid älskat djur och särskilt katter, hade då tänkt att jag inte skulle ha något djur, eftersom jag som student inte ville binda mig och inte kunna åka var jag ville på helger etc...

Men vad gör man när man får en sån oemotståndligt söt liten kattunge i sin famn? Med klarblå små runda ögon och så mjuk å gosig päls? Man smälter. Jag smälte för dig och från den stunden var du min. Jag försökte lägga dig bredvid mig i en ombonad liten korg på sängbordet. Inte då. Du skulle promt ligga under min haka och snutta på filtfransarna. Du och jag hade en speciell relation. Jag kunde läsa av dig som ingen annan. Och det var bara hos mig du ville ligga på nätterna. Jag var din mamma. Du var mitt barn.
Haft en sån klump i hjärtat i flera dagar nu och det känns som den bara växer. Jag trodde jag skulle gråta floder, men det kommer inga tårar. Jag vet inte varför. Är själv förvånad. Kanske är jag i ett slags chockstadie... Det är ännu så svårt att förstå att du är borta... Ändå är det en sån obehaglig tystnad och tomhet här i huset. Så svårt att ta in att jag aldrig mer får känna värmen från en kurrande Nisse vid mina fötter. Inget mer trampande och kloande så där som du gjorde innan du la dig, ingen mer puss på nosen eller buffande på tårna.

Du brukade komma som en raket, när man öppnade en konservburk. Och vem ska jag nu ge den där sista klumpen köttfärs till? Jag saknar dina tassar på mitt ben när jag satt mig för att äta frukost. Du ville ha ost, leverpastej, skinka - ja, bara det bästa var gott nog. Och jag lärde dig ordet "sitt".

Du såg/gick mot dörren när jag sa: "Vill du gå ut"? Du slöt dina ögon när jag föreslog du skulle sova en stund. Jag behövde bara säga "Niss" så kom du när jag ropade på dig. Du älskade att ligga på soffkanten och titta ut genom fönstret. Eller leka med snören och hårsnoddar. Vilka hopp du kunde göra när du var på ditt piggaste humör. Du följde oss var vi än gick. Jag minns en gång när jag var mammaledig och skulle hälsa på på mitt jobb. Du sprang efter, upp för backen, sprang om mig, vände dig om med svansen i vädret och väntade in mig. Så kom jag i fatt och du svansade efter, nosade i någons trädgård, fortsatte upp mot hembygdsgården och jag sa: "gå hem Nisse"...

Så märkligt... tyckte precis att jag hörde dig i morse. Det där knarrliknande ljudet du kunde ge ifrån dig i sömnen. Och när jag ser något i ögonvrån - då tänker jag att det är du. Så kommer jag på mig själv. Nej, det var inte du. Det är tomt här.

Vi fick tio år tillsammans du och jag. Och jag vågar säga att du haft ett mycket bra liv hos mig lilla älskade Nisse. Du slapp också lida på slutet och det är ännu en tröst. Jag hoppas att jag får möta dig en dag igen. Jag vet inte om katter har en själ, men jag vill ändå tro att Gud ser till varje litet djur och vill dem väl."

usch detta är hemskt, våran lilla zeus på 16 veckor dog idag, han var ute på gården med vår stora katt och jag gick in snabbt för att hämta vatten, just i den vevan skulle mannen till jobbet och backar ut och rätt vad det är springer zeus förbi, han reser sig upp men ramlar omkull igen jag springer och tar tag i honom och han tittar på honom, jag brister ut i gråt och mannen blir helt förtvivlad över vad han gjort jag känner hur han är helt slapp och tyckte jag kunde känna hans lilla hjärta slå ett sista starkt slag, nu ligger han helt stel i en låda bäddad mjukt och ska begravas imorgon och jag sitter här och kan inte sluta gråta, min lilla lilla zeus hur kunde jag låta detta ske, jag kunde hålla dig i en hand min lilla sötnos :/ vilken ångest man har...