Någon som har pratat med psykolog/gått i KBT terapi för att klara av styvfamiljslivet?

Varför går du emot din egen vilja och känsla ? När du accepterar din situation som den är nu så kan du förändra den senare.

Ha, det skulle kunnat vara jag som skrev det där..! Känner precis likadant, på alla punkter. Jag prövade terapi men det ledde ingen vart. Funderar på att prova någon annan psykolog, kanske var det hon som inte var så bra. Eller också är jag ett omöjligt fall... Ångest varannan vecka, ska man leva så? I tio år framöver. Helt sjukt egentligen. Men nu har vi ett gemensamt barn så det är försent att ändra sig. TS, har ni barn ännu? Om inte, gå vidare medan du kan.

Känner lite samma. Går runt som en sur kärring när dom är här. Ser mkt glädje med dom samtidigt som ja önskar att de bara va ja å min sambo å vårat barn. Irriterar mig någe sjukt på situation men nu är de ju som de är. Funderar på om ja oxå behöver prata med nån men drar på de hela tiden. Vet inte vart man ska vända sig

Jag tror det kan vara smart att snacka med någon opartisk duktig terapeut, absolut. Sen om det är KBT eller annat, kanske inte är jätteviktigt, hellre gå på rekommendationer på bra terapeuter. 
 Någon som kan hjälpa med konkreta tips och hjälpa till att sätta fokus på rätt grejer. är så himla lätt att halka dit och känna sig utanför eller missanpassad.

Sen tror jag DESSUTOM att det inte räcker att gå själv, det måste bli en par-grej av det till slut, för om inte pappan hör och ser hur du kämpar och vad du tycker är svårt, så kan han ju inte hjälpa till eller förstå. Tror det är bra att prata inför en tredje part där det liksom blir avdramatiserat och tillåtet att förklara vad som känns svårt.

För min del känner jag mig så enormt undanskuffad både av man och barn. När vi är själva eller bara han har sitt ena barn och jag mitt barn, då funkar det jättebra av nån konstig anledning, men när han har båda sina så blir det helt skevt och jag försvinner in i väggarna känns det som, han ser mej inte och jag förstår inte alls varför jag finns i hans liv, vad han vill ha mej till mer än att diska o dammsuga typ. Så himla ledsamt och inte alls lätt att hantera.

Men jag tycker det ändå är riktigt bra att inse att det behövs hjälp och att kämpa, det är guldstjärna på det, finns så många som bara skulle lägga allt ansvar på barnen/exet/mannen och inte inse att det ligger mest hos en själv. Men det ÄR svårt, inget snack om det.
 

Kan väl känna att terapi alltid har en funktion att få lufta känslor och få hjälp att bearbeta känslor men jag kan inte se att det skulle vara en lösning om jag mår dåligt i min bonusfamilj?

Om man mår så psykiskt dåligt att man inte fungerar under den veckan/helgen man är en familj med egna och andras ungar, så dåligt att man måste gå i terapi (?) då är väl ändå inte bonuslivet rätt för den personen?!  
Hur fantastisk kan den andre partnern vara egentligen, den kärleken har ju orimliga mått om man väljer att må psykiskt illa 50% av sitt liv  bara för att leva med "mannen/kvinnan i sitt liv"???

Visst det är jobbigt som sjutton ibland, men det handlar ju mestadels om att man delar sin partner med en annan kvinna - hans EX! Ungarna är väl inget problem, däremot så blir mannen ofta helt personlighetsförändrad när hans tidigare barn är närvarande, han ska vara 280% superpappa i 1 vecka. Det blir ju som att leva med dr. Jekyll och Mr. Hyde eftersom han på sin "barnfria" vecka är 0% pappa och plötsligt en kärleksfull partner, medans du är en normal 100% mamma/kärleksfull partner alla dagar i veckan året runt.

Du får dessutom ofta anpassa din semester efter hans ex's arbetsschema, Din jul ska splittras upp i atomer för att hans ex absolut ska fira jul till Kalle med bonus, Din midsommar är obetydlig bara för att hans ex absolut ska dansa kring stången med bonus för att inte tala om bonusarnas födelsedagar som gärna ska firas 3-4 ggr med pappa, mamma och plast-mor-föräldrar och plast-far-föräldrar och gud vet vilka fler...

Jag vidhåller att det sällan, ytterst sällan är barnen som är problemet. Man får helt enkelt fråga sig HUR fantastisk är mannen jag valt att ta med hela hans bagage?

Jo, vi har gemensamt barn på 2 år så att lämna är inte aktuellt och inget jag överhuvudtaget vill.
Och som sagt, då jag VET att det är enbart mitt eget problem så vill jag så gärna komma över spärren. Spärren som jag inte vet varför den är där.

En sak hade varit om bonus och make var jobbiga, konstiga, förändrade osv. Men jag tycker faktiskt inte att de gör något fel. Make är inte speciellt annorlunda under barnveckor, och bonus är inte ett "jobbigt" barn.

Är jag psykiskt sjuk? Har jag tvångstankar? Varför kan inte jag vara en glad tjej när bonus kommer??   

 Psykologen som jag går till nu har jag fått via rekomendationer, men jag vete tusan varför jag inte kommer vidare! En sak hade varit om jag inte vill försöka ens, det vill jag! Men hur mycket jag än vill så när bonus väl kommer till oss så är det som att allt världen blir mörk. Jag kan bara inte anstränga mig hur mycket jag än VET att det som behövs är att man måste ändra sitt beteende för att övervinna ångest.

Låter segt, att det inte går fast du vill.
Är det säkert då, att du vill? Jag kan försöka intala mej att jag vill, fast innerst inne... hade jag nog helst varit ensam med min partner utan hans barn. och det är inget fel, man kan inte tvinga sig att känna saker, bara att agera schysst ju.

Antar att du testat, men hur vore det att pröva att vara själv med bonus, du vet, få känna dig viktig för bonus och få känna ansvar för honom/henne, att inte bara "vara med på sidan" utan att få en roll, som du själv är med och väljer. Det är ju DINA känslor som behöver bli starkare, om det är som du beskriver att bonus o partner inte har några problem (med dej som bonusmamma).

kan det vara så att du är avundsjuk på din partner på nåt slags vis, att han har barn och att det är viktigare än vad du är? Det vore inte särskilt konstigt om det var så, tror de flesta känner det emellanåt om inte jämt.

Å, det finns så många grejer att nysta i, svårt när man inte har en mer täckande bild. men sök vidare efter ny terapeut, det skadar ju inte iallafall?
Vill bara berömma dej också, att du satsar så mycket och verkligen försöker. Får du cred av din man för det du gör? Även om det är för din skull hade det nog känts fint.
 

Jo, visst är det dubbelt det där med att vilja... Under alla dessa år har jag ju bara velat att h#n inte skulle finnas i mitt/vårat liv. Och försökt avskärma från allt som har med styvfamiljslivet att göra, och njuta desto mer under våra egna veckor, på samma vis som de flesta styvmammor här i känsliga tråden.

Nu har jag antagligen mognat eller något, då jag bytt riktning och insett att det är bättre för allas skull att jag acceptera än mår dåligt (och förpestar tillvaron för alla i huset). Så visst är det delade känslor det där med att vilja, när man i alla år känt att man inte vill.
Jag MÅSTE helt enkelt lösa det! Jag vill inte bli sedd som "den där elaka kärringen som pappa är tillsammans med", eller förstöra hans barns självkänsla genom mitt avståndstagande. Jag vill inte att min kille ska vara ledsen över situationen mm mm. Och även om jag har svårt att tro att jag kommer bli glad och tillfreds, så visst tusan skulle det vara en dröm att en dag kunna umgås med bonus precis som med vilket barn/person som helst. Med respekt och gärna med glädje.

Jag kanske har för höga krav och förväntningar? Men det är vad jag i slutändan skulle vilja! Men vägen dit....HUR TUSAN HITTAR MAN RÄTT VÄG? Känns som kropp, knopp, känslor och allt vad det är motarbetar varandra. 

Jag tror oxå på att göra saker själv med bonus. Men det tar emot något enormt! Varför?

Jag är absolut avudsjuk. Det är honom jag valt och inte hans barn, men nu är det dags att försöka få bort avundsjukan. Hur? 

Jo, jag får mycket stöd och cred av min sambo. Han blir glad för minsta lilla jag försöker. Men av någon anledning vill jag inte visa för mycket hur mycket jag försöker. Rädd att han ska "ta hela handen om jag ger fingret" liksom

Eller bara acceptera att det är så du känner. Du behöver varken älska eller tycka om din killes barn.