Min dotter äter bara fil!!

Hon kanske behöver hjälp? Det låter som att det kan vara ätstört

Hon kanske bantar? Eller har ätstörningar? De brukar ge en energi åt att träna träna och svälta sig typ.. 

Kan inte vara att hon fått en ätstörning?

Jag har också tänkt samma tanke men hon har alltid varit väldigt liten, både till växten och väldigt mager. Jag tror inte hon bantar då hon inte har något problem med att vräka i sig godis och glass mm.

Kan ändå vara ätstörning..

Hon kanske har ätstörningar då? Känner flera stycken som är väldigt smala, men har problem med just mat.. Och dom äter godis o glass o så. Dom har problem med matbiten liksom. Tycker du ska prata med henne

Men vad säger hon själv om det da? Ar det bara "äckligt" eller?

Har ni något tips på hur jag ska ta upp det med henne? När vi pratat tidigare är det "om du lagar mat jag gillar så kommer jag äta så det är bara ditt fel"

Koppla in folk som vet något om ätstörningar. Det är sällan det fungerar att ta hand om det på egen hand.

Snälla du känn aldrig aldrig att du blir trött på att laga fina middagar till henne, det föder bara mer ont.. Utan att tjata, skuldbelägga och få det till ett problem för dig, med din dotters ät/matvanor så behöver du ta tag i detta och hjälpa din dotter. för om det handlar om ätstörningar så kommer hon att slå mer och mer bakut för varje gång du tar upp detta på ett hårt sätt. Försök på ett lugnt och sansat sätt prata med henne om värderingar kring mat, träning och kropp hos henne och hennes kompisar och framför allt utan att visa att du tycker si eller så. Jag har själv lidit av ätstörningar och träningsnarkomani sen 16 års åldern och inte förrän jag blev med barn i samma veva som jag fyllde 30 blev jag tvungen att bli "frisk" och under alla år har jag haft människor i min närhet som har tjatat om att ta en extra portion mat, en extra kaka och "meeeen du som är sååå smal" "måste du verkligen träna idag också" det enda som det födde var min avskärmning från andra, min ovilja att sitta vid ett dukat bord tillsammans med andra och jag slutade lyssna.. Hoppas att du förstår hur jag menar annars fråga igen! Idag är jag öppen med mina problem och har erkänt för mig själv och andra.

Fråga vad hon gillar då. Lägg upp ett matschema tillsammans med henne där hon är delaktig och väljer vad ni ska äta för något.

För håller med övriga, det låter helt klart som en ätstörning. De kan visa sig på massor av olika sätt och hon äter ju på tok för lite. Blir inte skolarbetet lidande? Jag har en elev nu som har ätstörning och man märker tydligt att hennes hjärna inte förmår följa resonemang och ta in kunskaper osv.

Inte för att vara sån, men helt ärligt så är vården när det gäller just ätstörningar högst kritiserad! Jag säger inte att man inte ska söka hjälp, det tycker jag att man ska om man känner att man behöver det, men man ska sannerligen vara högst kritisk och jag tror att man absolut många gånger kan lösa sådana här problem bättre på egen hand. Visst finns det de som är mycket kunniga och specialiserade inom området, och hittar man sådan hjälp är det ju självklart jättebra. Men rent generellt så är det väldigt svårt att hitta den hjälpen.

Utvecklingsamtalen i skolan brukar gå väldigt bra, hon går första året på gymnasiet, natur, och ligger på A och B som betyg i de flesta ämnena. Då hon pluggar mest i bilen till och från träningarna och mellan träningspassen så tror jag att hon hänger med bra i skolan ändå. Vad jag märkt är dock att hon har ett riktigt häftigt humör, börjar ibland gråta när hon gör fel och är ofta gnällig, kanske har något med näringsbrist att göra..

Jag håller med om att det låter som en ätstörning och råder er att koppla in professionell hjälp. Jag har en vän (vuxen) som går i behandling (dagvård) nu efter att ha haft problem med maten och kontroll hela sitt liv. Hon kan också vräka i sig godis. Ja, faktum är att det är det "enda" hon kunde leva på i perioder. När jag lärde känna henne för ett par år sedan hade jag aldrig kunnat gissa att hon hade en ätstörning.  Hon åt visserligen ganska lite, men å andra sidan åt hon ju godis (?) och så var hon liten och smal. Och en del är ju det av naturen...

Nu vet jag att hon är underviktig men ligger på gränsen och är nu på väg mot en hälsosam vikt. Det har krävts nästan ett år av terapi och strikt matschema för att hon ska lära sig äta "normalt" eftersom hon helt förlorat uppfattningen om portionsstorlekar, känna mättnad, hunger etc. En del i terapin har varit att äta "socialt" så vi träffas ofta på lunchen. Nu vet jag att ätstörningar är något mycket mer komplext än att bara svälta sig eller lida av bulimi. Det finns många "varianter" däremellan. Att vara så "kräsen" att man knappt äter något annat än ett par livsmedel låter inte sunt... Så sök hjälp är mitt råd! 

All psykiatrisk vård har brister, men eftersom det gått så långt att det är ts "fel om hon gillar maten och äter den" enligt dottern har det gått ganska långt. I alla fall ts skulle kunna prata någon om en handlingsplan. De med grava ätstörningar som jag lärt känna genom åren skulle dött utan vård. Jag håller med om att vården direkt till unga är dålig men det är den tyvärr oavsett vad man söker om.