könsherpes

jag fick könsherpes efter en av mina tre våldtäkter som jag varit med om (tack för det visikortet!) och jag mår dåligt när jag har utbrott och då blir min man psykolog :p.
jag har aciklovir hemma som jag tar när jag känner av att det är på g.
mitt första utbrott hade jag hemska blåsor och det gjorde så ont så jag kunde inte sitta :(
har du fått medicin?

inte sprita där nere det gör inte saken bättre. använd embla-kräm om det gör ont.
det är bedövande.
ta hela kuren som läkaren har föreskrivit.
kuren tar inte bort viruset, men det skyndar på processen som annars skulle ta flera veckor.

Ja, jag har fått Valaciclovir Orion. 
Men det har inte hjälpt direkt vad jag har märkt. Dock bara käkat det i 1 1/2 dag. Antar jag får ha tålamod på den delen. 

det är faktiskt vanligt med herpes, och det smittar även via oralsex, så jag tycker inte att du ska känna dig nedslagen.
men visst känner man sig äcklig, det gör man.
men du det blir bättre =).
första utbrottet brukar vara värst sen kan man läsa sin kropp och känna när det är på gång.
det viktiga är att inte ta en kur bara för att utan verkligen ta en kur när man behöver det, annars kan man bli resisent mot medicinen.

Hej,

jag blev själv smittad med herpes för några månader sedan, förmodligen av min nya kille som inte själv visste att han hade herpes. Hos läkaren fick jag inga tips om smärtlindring eller knappt ens någon information om herpes utan hon sa bara i princip "du får gå hem och googla lite". Jo tack, som att jag inte redan gjort det...  Hade faktiskt ingen aning tidigare att man kunde bli så dålig av herpes som jag blev, med feber och framförallt extrem smärta i underlivet som började ungefär tredje dagen efter utbrottet och höll i sig i ca tre dagar. Jag låg mest och grät i fosterställning för att jag hade så ont/kände mig så ynklig.
Det tog ungefär 10 dagar innan besvären helt och hållet var borta och jag väntade nog nästan tre veckor med att ha sex, mest för att jag ville vara på säkra sidan att det var "läkt" och att det inte skulle göra ont. 

Nu har det ju gått några dagar sen du postade, men här är iallafall några (högst amatörmässiga) tips som kanske kan hjälpa:

- Xylocaine (finns receptfritt på apoteket), lokalbedövande salva. Bara att kräma på konstant om du vill. 

- Lägg en påse frusna ärter eller liknande i en handduk och ha mellan benen, i mitt fall var min smärta väldigt brännande och hettande så det kylde och bedövade skönt. 

- Den cocktail som funkade bäst för mig utifrån sjukvårdsrådgivningens råd (om man inte har tillgång till starkare, receptbelagda grejer) var två alvedon och en diclofenac (voltaren tex) tre gånger om dagen. 

- Drick massa vatten och försök kissa, även om det gör jättejätteont. Jag försökte pricka in kissandet ungefär när tabletterna precis börjat verka, sen smorde jag in med massa xylocain och kissade i duschen för att minska svedan... Sjukt ovärdigt, ja, men det hjälpte lite i alla fall. Sen badda med en varm, mjuk handduk.

- Själva blåsorna "skötte" jag väl inte på nåt speciellt sätt, utöver normalt duschande och tvättande. I slutet av utbrottet började de spricka och det blev lite varigt, jag fick panik och ringde sjukvårdsrådgivningen för femtioelfte gången men de sa att det var helt normalt. Bara att försöka lufta och badda med en mjuk, fuktig handduk. Sen tror jag förövrigt inte att man ska hålla på och "pilla" för mycket där nere, det gör bara att blåsorna sprider sig lättare. 

- Se till att få virushämmande utskrivet så att du OM du får ett nytt utbrott kan börja behandla direkt vid de första symtomen. 

Sen för den andra, mer psykiskt påfrestande delen... Jag förstår verkligen att du känner dig nedslagen och uppgiven, jag kände likadant. Jag kände mig äcklig och ledsen för att jag ska behöva dras med det här resten av livet. 

MEN. Jag tror det finns en risk med att bli alltför dramatisk kring det här. Ett: det är VÄLDIGT vanligt med herpes. Två: Det är många som blir smittade som aldrig någonsin får besvär av viruset igen, eller att det åtminstone dyker upp väldigt, väldigt sällan. Och om det dyker upp igen kommer det vara i mycket mindre skala, har i alla fall jag fått höra så jag väljer att tro på det... Första utbrottet är tydligen alltid överjävligast.
Tre: Du verkar ha en förstående och kärleksfull pojkvän som inte verkar vara alltför bekymrad av din åkomma (det var ju dessutom han som smittade dig, så han har väl lite en del i det här :) ) så försök att komma ihåg det och oroa dig inte allt för mycket. Jag försöker inte alls nonchalera dina ångestladdade känslor kring det här, utan vill bara försöka inge hopp och säga att jag tror att du kommer må bättre och se det lite mer rationellt när besvären har gått över.  

Ta hand om dig!