Stackars kille

Det finns väl inget direkt konkret att göra, eftersom man inte kan tvinga föräldrar att träffa sina barn. Men jag förstår att det skär i hjärtat.
Det du/ni kan göra är ju att visa att ni finns där. Ni pratar med honom, lyssnar på honom, älskar honom och tycker att han är viktig. 

Vad är anledningen till mammans frånvaro? Finns det sjukdom bakom som kanske går över?

Nej, inga sjukdomar så vitt jag vet iallafall.
Jag skulle dock vilja på stå att NÅGOT står helt galet till om man gör som hon nu gör.
Hade ju kunnat skriva hur mycket som helst i inlägget, men jag vet lixom inte hur jag ska börja och sluta.
Så det blev väldigt kort.

Det är klart det är något som är galet. Men det jag menar med sjukdom är att då kanske det ändå finns ett ljus i tunneln? Om hon mår dåligt nu i en period så kanske hon kommer runt senare....

Har pappan inte heller kunnat få kontakt med henne? 

Sedan är väl anledningen att de skildes som ovänner och hon kräver att han ska svälja sin stolthet och säga förlåt.
Och han tycker inte han gjort något fel mer än protesterat då han blivit orättvist behandlad...

Och hon har kanske hört av sig med 5-10(!!) sms till honom de sista fem månaderna.

Och..hon bor nära. Ca 1 km, ändå bryr hon sig inte om att komma för att träffa honom.
Hon har två barn till med andra pappor som hon tar hand om..
Träffar honom ju dagligen vv då hon hämtar det andra barnet i skolan.
Men låtsas inte om honom alls..

Stackars stackars pojke! Det enda ni kan göra är att stötta honom så han mår så bra det bara går i en sån situation.

Usch, det låter ju förfärligt! Klart man kan bli förbannad på sina barn, men det får ju finnas gränser. 

Har pappan pratat med henne?  Vad säger pojken själv?
Ring till BUP och prata med dem. Berätta vad som händer och er oro över hur det här påverkar pojken. Eller, ja självklart blir det pappan som får ta kontakten, men du förstår vad jag menar :) Man kan kanske inte tvinga henne att ta hand om sitt barn, men man kan hjälpa honom att hantera det!

Ja, jag vet inte.
Känner inte henne. Har aldrig funkat att kommunicera med henne.
Så all kommunikation har skötts mellan bio-föräldrarna.

Han har föröskt att smsa henne då hon inte svarar i telefon när han ringer.
Men ingen respons.
Senast i förrgår när grabben låg och läste hennes gamla sms och grät så bad pappan henne snällt att ringa till honom för att han saknar henne.
Men han är ju sårad och rädd. Därför kräver vi inte att han ska lyfta luren.

Har pratat med BUP och eftersom han sköter skolan och funkar bra där (faktiskt mycket bättre än när han bodde vv) så finns det ingen anledning till oro...(tycker det är ett sjukt svar!!) 

Alltså till saken hör ju den att han är redan väldigt inåtvänd och har svårt att uttrycka sina åsikter och känslor.
Just nu vill han ju inte göra något,  har blivit snudd på "apatisk"..
Sitter bara framför sitt tv-spel.
Har inga kompisar och saknar det inte heller. Försöker få honom in i aktiviteter men allt dissas av honom. Han vill ingenting.

Vi försöker...det är tufft.
Den enda som kan reparera hans trasiga hjärta är ju hon.
Bara en sån sak som att skicka ett sms dagen innan hans födelsedag "Bara så du vet så köper jag inte någon present till dig"
Sedan inte ens ringa på födesedagen lixom. Fy f-n!
Kul födelsedag...kul o gråta sig till sömns då. Tänk om hon visste vilken massa tårar hon framkallat hos honom,

MORRRR!

Tufft läge! Viktigast nu är nog att ni finns där, pratar med honom osv. Förklara att ibland gör människor, även vuxna jättekonstiga saker.

Om jag förstod det rätt så kräver mamman att pojken ska be om ursäkt för något, och pojken tycker inte att det han gjorde var fel? Vet ni vad saken gäller? Då är det ju lite lättare att tala om saken med honom menar jag. Vad anser ni? Gjorde han fel?