Gör jag fel, eller vad gör jag?

Jag har en släkting i min familj som jag står oerhört nära, som är yngre än mig.
Jag ser mig som en storasyster till henne och behandlar henne som det, även om vi inte är det.
Det som är själva saken, det är att hon mår dåligt av olika anledningar och jag kan inte göra så mycket för henne med just det eftersom det sitter i hennes mående osv.
Det jag gör, är att jag försöker hitta lösningar på olika saker åt henne, hon vill plugga och eftersom jag bor i en större stad så försöker jag hjälpa till med det så gott jag kan, t.ex förmedla kontakt eftersom jag känner en del personer där hon vill studera, så att hon kan söka och förhoppningsvis komma in och flytta hit istället, hon trivs inte där hon bor och jag har sagt att hon får bo hos mig den första tiden om det behövs, så hon hinner leta en lägenhet och såna saker som kan ta tid.

Men, det finns ju ett stort men här, när hon mår dåligt så rasar allt. Hon kliver inte upp ur sängen, vänder på dygnet och äter inte, vill inte leva, och blir arg utan anledning.
Det händer bara när hon är ensam, hon är alltid lugn och helt "normal" när hon är här och jag ser den fina underbara tjej hon egentligen är, men den personen finns bara när hon inte befinner sig hemma hos sig. 
I och med att allt rasar för henne, så lyssnar hon inte på någon, stänger ute hela familjen och går in i försvar oavsett situation.
Jag har frågat om inte hennes närmaste familj kan hjälpa till, kanske stötta henne och finnas där ibland, eftersom jag inte har möjlighet att släppa allt och åka dit när hon mår som värst, har varken bil eller körkort plus två barn under sex år.
Men jag försöker ändå alltid ringa, smsa, skriva på facebook, fråga hur hon mår, behöver hon hjälp med något så ställer jag upp och vill hon komma hit några dagar så ordnar jag det.

Hon har haft kontakt med VC, och fått medicin men hon reagerar inte bra på den, hon missar hela dagarna för att hon sover på dagarna, och blir aggressiv utan anledning, aldrig mot någon annan, men hon blir arg utan att egentligen själv förstå det. Jag har försökt lägga fram olika lösningar, frågat om JAG ska tala med VC, som känner henne utan och innan och förklara hur jag ser på det eftersom hon inte vågar ta ton själv när det inte känns helt rätt.

Dock är hon myndig så jag känner mig ju lite som att jag inkräktar på hennes privatliv också, men jag vill så gärna att det ska gå bra för henne i livet, och just nu går det bara nedför. Vart hon än vänt sig har dom bara ryckt på axlarna och sagt att det kommer gå över, för hon är ju ung.
Men ska det verkligen vara på så vis att hon är helt seriös med att inte vilja leva, för att hon hamnat i en sån ond cirkel av olika dåliga saker?
Nu har hon sagt att jag får ringa/prata med vem jag vill, att hon tycker det är okej och bra att jag gör det eftersom jag kan ta en diskussion bättre än henne, även om jag ibland kan känna att hon borde "kunna" ta striderna själv, men det är ju inte heller lätt när man knappt förstår själv varför man mår som man gör..

Tycker ni att jag gör för mycket för henne som ställer upp med allt, det kan handla om tågbiljetter till pengar till mat,(hon har inget jobb ännu, hon tar studenten i år)  till att ringa skolor och vc och till och med psykavd. och annat för att försöka få henne hamna rätt och få hjälp eftersom hennes föräldrar helt stängt av och inte bryr sig längre? Eller finns det något annat jag kan göra, något jag inte tänkt på, som ni tror kan hjälpa?

Hon har inga diagnoser så som AD/HD eller liknande, vill bara tillägga det, och hon har mått såhär i snart ett och ett halvt års tid och jag vill inte se henne såhär, när jag vet hur mycket hon egentligen är kapabel till bara hon vill.

Är hemskt tacksam för hjälp/råd angående detta för jag vet inte var jag ska vända mig härnäst.