Diagnos - resultat av tuff barndom?

Har en stark misstanke om att det överdiagnosticeras i alla fall. Och att inte miljöfaktorer uteslutits tillräckligt.

När jag läser din beskrivning tycker jag att aspergers verkar rimligt. Och att din pappa också kanske hade det?

Från en mamma till ett barn med diagnos: Vad gäller Aspergers så har det genetisk och biologisk grund, diagnosen har alltså inget med uppväxtmiljön att göra. Anknytningsproblematik orsakar inte heller Asperger eller autism - jag skulle snarare vilja säga att autistiska drag ÄR en anknytningsstörning...

Men för den skull kan du ha fått en felaktig diagnos, där dina svårigheter definierats som sjukliga istället för uppväxt/miljörelaterade. Bästa lösningen är nog om du går tillbaka till psykiatrin och ber dem göra om utredningarna, och tar med sociala faktorer och uppväxtmiljön i beräkningen.

Vissa diagnoser som depression exempelvis kan man mycket väl få som ett resultat av sin uppväxt. Det är det ingen som säger något annat om. Men just asperger beror inte på uppväxten, men det kan bli värre i en dysfunktionell miljö eftersom utvecklingsmöjligheterna är så små.

Jo, det är inte omöjligt att jag fått det via honom, men frågan är bara hur mycket arv vs miljö som orsakat dessa år av lidande? Fick ingen som helst kroppslig närhet eller känslomässig kontakt som liten. Vem hade inte blivit knäpp (läs: utvecklat sociala problem) utifrån det? De få gånger pappa nuddade vid mig handlade det om sparkar och slag.

Fast vet man verkligen detta med säkerhet, eller är det mest teorier? Så anknytningsbiten beror på ngt fel hos mig, att jag haft medfödda svårigheter till detta snarare än att inga som helst försök gjordes från mina föräldrar? Min mamma är ett totalt mähä när det kommer till känslor. "Tack för att du ringde". Pappa: "enligt ö.k." Formellt språk till sina barn. Tvivlar inte en sekund på att jag har Aspergers syndrom, men hävdar ändå att det måste vara uppväxtmiljön i fler fall än man vill erkänna som orsakar detta. Känner ingen, och då menar jag ingen, som har en diagnos utan att ha vuxit upp i en problemfamilj. ADHD är väl ett ännu tydligare exempel.

Kolla gärna wikipedia  "Aspergers syndrom anses primärt ha genetisk och biologisk grund"   http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom

I min släkt finns autism i flera olika grader, så jag tvivlar inte en sekund på ärftligheten. Kika gärna här också, väldigt intressant.
 http://www.autismforum.se/gn/export/download/af_pdf_foredrag/Autismforum_Medicinska_problem_vid_autism.pdf

Autismforum.se är en toppenkälla till kunskap, jag kan verkligen rekommendera dem. Sen är du säkert på rätt spår när det gäller dina föräldrar, men du kan inte ha fått dina autistiska drag genom bara miljöpåverkan, där måste finnas genetiska betingelser i grunden för att helhetsbilden ska stämma, med tillräckliga symtom för att ställa diagnosen. Men som jag ser det, om flera i familjen har samma genetiska förutsättningar med ett/flera funktionshinder som ADHD eller Asperger, så är det nog inte konstigt om uppväxtmiljön för barn i familjen blir negativt påverkad. Det är ledsamt, men barn är väldigt oskyddade i såna situationer.

Apropå anknytningssvårigheterna tänker jag att om man från början har svårt att knyta an till andra och hamnar hos föräldrar som har svårt att knyta an till sina barn, så förvärras situationen säkert på många sätt. Det blir s.a.s. dubbelt så svårt att knyta an i det läget.

Det är inte omöjligt att dina besvär har blivit svårare pga din uppväxt.

Barn med problematik kräver mer av sina föräldrar, har föräldrarna en egen problematik, så blir det självklart tuffare. 

Ja det vet man. Med stora statistiskatvillingstudier kan man skilja på effekterna från uppväxtmiljö och gener. Från dessa studier vet vi att asperger huvudsakligen har genetiska orsaker. Åtminstone någon av dina föräldrar har antagligen problem med anknytningen av samma genetiska anledningar som gör att du har det. Det är fullt möjligt att dina föräldrars empatiproblem har förvärrat dina problem, men asperger hade du antagligen haft i vilket fall som helst. (Om det är det du har.) Om man har ett genetiskt problem så har föräldrarna ofta samma genetiska problem. En problematisk uppväxt talar därför inte emot genetiska orsaker.

Jag har social fobi och generaliserat ångestsyndrom och jag tror att ärftliga faktorer spelar stor roll för psykiatriska diagnoser då jag har flera släktingar med liknande drag. Jag tror dock att miljön också spelar viss roll. Jag blev t.ex. mobbad och fick ofta höra att det var fel på mig på grund av att jag var annorlunda som person under uppväxten och det har nog bidragit till mina besvär i vuxen ålder.

Absolut är det så. Det är nog ingen som tvivlar på att uppväxtmiljön kan förvärra psykiska problem.

Jag vet om folk som fått diagnoser även fast de växt upp i "normala" familjer.

Jag har ett barn som står i kö för utredning. Vår familj är normalt. Detta barn kräver nästan dubbelt så mycket anpassning av mig än mitt andra barn och har alltid gjort. Jag tror att det är mycket svårare att uppfostra ett barn med asperger. Jag vet inte om mitt barn kommer få en aspergerdiagnos men här hemma jobbar vi med hen på samma sätt som man får råd att göra med ett aspergerbarn och det funkar jättebra. Hur mycket vi än anpassar oss så försvinner inte grundproblematiken hos barnet, därför tror jag verkligen att asperger är en mild form av autism. Vi kan anpassa oss efter hen och få ett bra och välfungerande familjeliv men vi kan inte forma hen till att bli lika flexibel som "alla andra barn".   

Kan bara hålla med signaturen asperger ovan, det var ett välskrivet inlägg. Grundproblematiken finns alltid där hur man än gör. Sen kan jag tillägga att man visserligen fått en extraordinär unge, men som förälder älskar man sin unge extra mycket också. Det kräver mycket av en som förälder men man lär sig mycket på resan, och anpassningarna blir så vanliga tillslut så man gör dem utan att tänka.

Ja, här hemma har vi hittat en balans som fungerar alldeles utmärkt. Problemet kommer när vi ska interagera med andra familjer. Många tycker att vi uppfostrar hen helknasigt och tror att de skulle göra det mycket bättre. Jag har börjat låta det passera. Är de för kritiska så minimerar jag bara umgänget. En del människor kan man förklara för, andra vägrar att förstå...

Lite OT kanske...Förlåt TS. 

Jag tror också att det överdiagnosticeras en hel del. Jag har under årens lopp fått rätt många diagnoser, ofta den som råkar "vara på modet" vid det tillfället. Just nu är det neuropsykiatriska diagnoser, förr var borderline en "slaskdiagnos". Jag undrar vad jag kommer att få för diagnos om tio år. Bipolär har de dock ännu inte diagnosticerat mig med. 

Hela grundskolan blev jag kraftigt mobbad. Enligt min uppfattning ledde detta till att jag blev utanför och annorlunda samt fick ångest och depressioner.

Enligt den senaste läkaren jag träffade mobbades jag för att jag hade aspergers och därmed svårt med det sociala samspelet och ångesten och depressionerna tillhör aspergerproblematiken.

Jag och läkaren är alltså inte riktigt överens.