Mens i 8 veckor i sträck

Hej! Jag är 37 år och lider av endometrios sedan 2001. Jag har opererats för cystor på äggstockarna vid några tillfällen och också tagit bort ena äggledaren till följd av en allvarlig inflammation i december 2010. Nu har min mens varit mycket oregelbunden sedan sista operationen i januari 2012 och ibland varit borta i 8-10 veckor för att sedan blöda i upp emot 14 dagar. Min mens har alltid varit jobbig och jag har haft väldiga smärtor tidigare men de är idag stort sett borta. Däremot så fungerade min mens tidigare så att jag blödde i 14 dagar och hade uppehåll i kanske 1 vecka sen började det "förblöda" innan det satte fart på riktigt i 14 dagar. Smärtorna har avtagit betydligt som sagt men mensen har blivit oberäknelig. Nu till mitt stora problem. Jag har nu under 2013 blött de senaste 8 veckorna i sträck och innan dess hade jag uppehåll i 2 veckor efter 5 veckors intensivt blödande så sammanlagt har jag blött 13 av 15 veckor. Järnvärdet är lågt och jag äter järn men är väldigt trött ändå. För att överhuvud taget kunna jobba så måste jag äta cyklokapron varje dag och jag är tvungen att ställa väckarklockan mitt i natten 3 gånger varje natt för att få i mig ett antal tabletter innan jobbet börjar. Gör jag inte detta blöder jag så mycket att det är omöjligt att jobba då jag inte kan gå på toa hela tiden. Jag har fått remiss till Huddinge och endometrioscentrum eftersom min gynläkare säger att jag ser ut som en "potatisåker" i underlivet. För några veckor sedan sövde de ner mig för att göra en skrapning men kunde inte heller genomföra detta då det inte gick att komma in. Nu undrar jag om det finns fler därute som har erfarenhet av att blöda så här mycket och så här länge? Finns det också fler därute som ätit cyklokapron så här länge och så här mycket. Jag har sedan januari fått i mig drygt 800 tabletter (minst 15 om dagen) försöker jag trappa ner blöder jag mer. Jag är helt slut och vet snart inte om jag orkar mer. Har ingen partner och kan inte heller se att någon skulle Vilja ha mig eftersom jag aldrig är fri från detta elände. Allt jag drömmer om nu är ett normalt liv. Jag har inga barn och är mycket oroad och rädd för att bli av med livmodern och därmed också chansen att få barn - samtidigt så orkar jag inte leva med detta. Hoppas ni orkat läsa mitt långa inlägg och att ni som lider som jag hör av er så kanske vi kan stötta varandra. Kram från en tröstlös själ