Väntar tvillingar. Vill inte ha dem, panik!
Jag har precis fått veta att jag är gravid med tvillingar, går in i v 13 idag. Detta efter en svår start på graviditeten där jag inte varit glad, inte kan se en framtid med min sambo och ångrat att vi försökte få ett till barn. Jag funderade på abort ganska tidigt, men avstod eftersom jag inte visste hur stor del av min reaktion som beror på hormoner. Jag reagerade på ett liknande sätt i min första graviditet och det släppte när hormonstormen lagt sig. Har dessutom alltid reagerat med intensiv nedstämdhet och ångest när jag försökt ta p-piller som ung.
Men en del är inte hormonellt, det vet jag. Min och min sambos relation är inte bra, den har alltid varit komplicerad. Jag har tänkt på att lämna honom många gånger efter att vi fick barn men velat kämpa för vår dotters skull (hon är nu fyra). Eller om jag ska vara helt ärlig, för att jag fått panik när jag tänkt på varannan vecka-liv.
Min sambo har psykologiska problem som gått ut över relationen. Mycket som han hållit hemligt men som påverkat mig/oss ändå, och jag har känt mig knäpp när jag reagerat på saker som han bara förnekat eller avfärdat. Sedan drygt ett år går han i behandling för dem. Han är "snäll på ytan" men har svårt att ta andras perspektiv och extremt svårt med känslor/känslomässig kommunikation, plus en massa destruktiva och tvångsmässiga beteenden för att hantera sina känslor. I höstas/vintras började jag tänka (igen) att det nog finns hopp ändå, för han hade äntligen visat tecken på förändring och förståelse för min upplevelse. Men ärligt talat var detta mer ett rationellt beslut av mig, än ett styrt av känslor för honom. Jag hoppades väl att känslorna skulle komma tillbaka.
Så i februari bestämde vi oss för att försöka få syskon till vår dotter. Det var jag som ville, han ville också men tyckte det kändes lite tidigt än. Det som gjorde att han till slut tog tag i sina problem var att jag upptäckte en del som han dolt och i princip gjorde slut hösten -11, men p.g.a. problemens art gav honom en chans att visa om han var kapabel till förändring.
Iallafall gick han med på att börja försöka eftersom jag faktiskt blir 38. Jag har velat ha ett till barn, och han med. Och vår dotter har längtat efter syskon eftersom hon är nästan ensam på sitt dagis med att inte ha det och det är något som gjort att hon ses som "annorlunda" (vårt dagis är litet och tyvärr med en otroligt homogen samling familjer där inte en enda är skild eller på annat sätt utanför normen och bara två andra barn är syskonlösa). Jag blev gravid på första försöket. Förstod att jag var det innan vi testade eftersom jag fick symptom väldigt snabbt. Jag blev varken glad eller rädd eller någonting när testet bekräftade det. Det var mer en "jaha"-reaktion. Sen kom ångesten efter några dagar.
Det var som att jag plötsligt fick en helikoptersyn på vår relation. För mig känns den som att ha gått, ramlat och till slut bara kravlat mig fram över steniga vassa berg där jag skurit mig blodig gång på gång. Ibland har där dykt upp en liten grästuva som gett mig hopp att det finns en vacker dal längre fram. Så jag har kämpat på. Och det kändes plötsligt inte alls värt det. Jag kan inte se oss bli gamla tillsammans. Jag känner mig så otroligt ensam i relationen. Jag kan prata om mina känslor, men jag får inga äkta svar. Han har lärt sig fraser att säga (typ "jag förstår hur du känner dig") men de är bara ord. De "bottnar" inte.
Och jag mådde så intensivt dåligt känslomässigt. Det var likt förra graviditeten, men då tänkte jag mer att jag skulle förlora honom eftersom han fick panik och ville att jag skulle göra abort. Jag blev gravid snabbt då också (planerat efter en lång period där jag väntat på att han skulle bli redo). Jag vet ju att jag reagerar kraftigt på dessa hormoner, så jag bestämde mig för att vänta ut det. Tänkte på hur hemskt det skulle vara att göra abort och sedan ångra sig djupt när hormonerna försvinner. Mindes förra gången då vi gjorde KUB och hur glad jag var då, när jag fått se min bebis ligga därinne och sprattla. Vi hade en bra period i vår relation efter det, som varade i några månader. Jag hoppades att de negativa känslorna skulle ge sig den här gången också.
KUB-ul var i måndags och jag var nervös hela helgen innan. Jag kände fortfarande inte glädje över graviditeten. Men jag började tänka att oavsett vad som händer med relationen så fixar jag det här, och jag vill faktiskt ha barnet fast glädjen inte känns. Jag var inte så intensivt nedstämd längre.
Jag såg direkt på skärmen att något var annorlunda. Min första tanke var att det inte finns något levande foster där inne. Rätt åt mig. Jag såg på ansiktsuttrycket att kvinnan som gjorde undersökningen såg något annorlunda. Så sa hon att det var två.
Min första tanke var "Jag vill inte. Jag vill inte ha dem." Det lilla hopp och den lilla anknytning jag börjat känna försvann som i ett slag. Sedan dess har jag gråtit nästan konstant, utom på jobbet där jag låtsats som ingenting och gått in i min roll som distraktion. Jag kan inte sova mer än några timmar trots att jag är dödstrött. Idag fixade jag helt enkelt inte att gå till jobbet alls.
Jag hade komplikationer under graviditet och förlossning redan med min dotter, då var jag 33 och i bra form. Nu är jag 38 och i dålig form efter två operationer de senaste två åren, har inte kommit igång tillräckligt med träning. Och så tvillinggraviditet på det. Det blir ett helvete i sig att ta sig igenom det här.
Och så vill jag inte ha tvillingar heller! Jag är helt fel person att få det. Var tröttast i mammagruppen förra gången, tröttare än den som gjort akut kejsarsnitt som är en mycket större operation än den jag gjorde. Kunde inte förstå hur de orkade studsa runt med sina vagnar jämt och ständigt, jag orkade knappt ta mig till de där träffarna. Jag har knappast blivit en pigg och energisk person sen dess. Vår relation är kass även om min sambo idag är mer medveten och inte kommer att börja gå ut och dricka fem dagar i veckan så snart vi kommit hem från sjukhuset. Vi har inte heller något bra stöd runt oss. Orkar inte skriva om det med, men mor- och farföräldrar är helt enkelt inte något att räkna med, på olika sätt. Inte syskon heller. Jag fattar inte hur jag ska orka med detta.
Med min dotter kände jag att jag fick "uppfinna hjulet" eftersom jag inte själv har någon bra modell att ta efter i mina egna föräldrar. Det väckte svåra känslor att bli mamma och jag kände mig värdelös som förälder ganska länge. Tänkte att jag var oförmögen att knyta an. Nu kan jag se att jag visst gjorde det. På grund av att jag ansträngde mig att hitta sätt att förstå hur man är förälder. Idag känner jag mig trygg i mitt föräldraskap till henne, och därför var jag också trygg i att jag kan vara en bra förälder åt ett syskon också. Men inte två samtidigt, ser inte hur min "metod" (ganska mycket attachment parenting) ska fungera då! Inte för mig iallafall, som ju inte är den där superenergiska som orkar mer än andra. Så jag måste uppfinna hjulet igen, och hur ska jag lyckas med det när jag inte ens vill ha barnen? När min dotter samtidigt finns och behöver mig?
Det känns också som att min dotter inte får det där efterlängtade syskonet, för tvillingar är alltid närmast varandra. Hon får syskon, men kommer att vara utanför deras gemenskap. Min stackars lilla. Hon känner sig redan utanför på dagis och nu ska hon känna så i sin familj också.
Jag är helt fångad i min relation. Skulle aldrig få tillräckliga lån med min lön och tre barn för att köpa något eget om vi separerar. Jag äger lägenheten vi bor i som är en tvåa. Det kan ju funka med två barn, men tre?? Hyresrätter existerar knappt längre här och jag har iallafall inte stått 15+ år i kö för att kunna få något.
Inser att förmodligen ingen kommer att känna igen sig i min situation, för vem är såhär gammal och beter sig så korkat och vårdslöst med livet. Men kanske finns det någon som inte blivit glad alls utan bara vettskrämd av att få veta att det är tvillingar på väg som kan ge mig lite hopp? Och hur man gör för att acceptera en livssituation man bara vill fly ifrån?
Snälla, skriv inget om att jag är en hemsk och otacksam människa. Jag orkar inte läsa det just nu och tro mig, jag känner mig absolut redan så och behöver inte bli "upplyst". Om jag inte hade min dotter skulle jag vilja dö nu, så dåligt mår jag. Så snälla sparka inte på den som ligger.
Dina barn kommer att få uppleva något fantastiskt, och förhoppningsvis kan det också bli lite lättare den dagen de blir så gamla att de kan ha glädje av varandra, att de lättare underhåller sig själva, tänker jag.