Stressade, ensamstående mammor. Här stöttar vi varandra!

Hej! Jag har en son som är 2,5 år och jag blev ensamstående när han va i stortsett nyfödd, pappan hade asberger och brydde sig mer om sin dator än sonen, vi gick isär när lillen va ca 2 mån.. För ett år sedan träffade jag en man som tog över fadersrollen bra och vi flyttade ihop (för tidigt) och jag blev gravid (för tidigt) allt funkade bra tills jag upptäckte hans tråkiga sidor och vi flyttade isär, men vi är fortfarande tsm. För en vecka sedan kom vår dotter, så nu bor jag själv med 2 småbarn, sitter i vårdnadstvist me sonen, är arbetslös (dock bra föräldrapenning nu) å ingen större framtidsplan.. Min kille har lovat att hälsa på varannan dag efter jobbet, vilket innebär max 1 timma.. Är oxå 23 år å bor i gbg.

Jag är också ensamstående med en treåring. Dock i Göteborg. Jag har varit ensamstående från första början. Sedan ett år tillbaks eller så så ses sonen och hans pappa någorlunda regelbundet, en gång i månaden, men i övrigt så är sonen hemma hos mig. Jag har inget jobb nu utan går på ett arbetslivscentrum ett par gånger i veckan. Har ADHD och en tvångsdiagnos och vet ärligt talat inte hur jag ens skulle orka med att jobba och klara av att ta hand om hemmet samtidigt.

Nåja, överlag så tycker jag att allt går bra här. Sonen är svår ibland och jag har svårt för att veta hur vissa situationer skall hanteras, men det har väl alla. :) På sistone har han blivit i princip blöjfri plus att han slutat med napp, så det känns skönt, för i synnerhet att sluta med napp trodde jag skulle bli en väldig kamp.

Pluvdo, va skönt att han e blöjfri, min son är det i hemmet men jag får inte lyfta honom upp på toan nu för ja gjorde ett akut snitt för en vecka sen så han får ha blöjor tills vidare, han får klättra in å ur bilen å spjälsängen själv å han e jätte duktig, tur att jag är på benen, killen sov på soffan här första nätterna efter förlossningen å körde lillen till dagis osv men han drog hem igår, blev lite orolig över hur ja skulle klara mig men de har gått bra.

Vilken månad e era söner från? Min grabb e född i nov -10 :)

Känner igen mig! Jag är 25 år, har en son som blir 2 nu och bor i en liten stad i Hälsingland. Är ensam med sonen sen i september då han va 14 månader. Samtidigt som hans pappa flyttade började jag jobba efter föräldraledigheten och sonen började dagis, så jag har vart ensam med allt det från start så har inget att jämföra med (dock har jag ju ngt att jämföram ed i övrigt) vilket på sätt och vis är bra, men klart det är tufft som fan ibland med att bolla heltidsjobb, barn osv. Jag måste jobba 2 kvällar/v och därför är sonen med min mamma eller mormor två kvällar i veckan och sover där ibland, känns hemskt för man missar såååå himla mycket tid men jag måste jobba heltid för att ha råd att leva (och knappt ändå..) sen har man ju en lägenhet att ta hand om och ja alla räkningar är i stort sett samma som när man va två. Jga har VÄRLDENS lugnaste och snällaste son vilket är tur annars vet jag inte hur jag skulle orka... Får dock dåligt samvete ibland så mycket han får leka själv och sitta själv framför tvn! 

Hans pappa bor 50 mil bort, dom ses ca var 6:e vecka men det blir mer och mer sällan men max 8v emellan. Iband oftare. Sonen bor ju hos mig på heltid. Men jobbigt när han ska va hos pappa ett par veckor i sommar :/ Har lite ångest. Plus att han ska behöva åka 50 mil för att träffa sin pappa och än så länge är han så liten, så pappan kommer upp, bor hos mig och umgå med sonen och det känns FRUKTANSVÄRT för jag inser vad jag saknar och liksom får leva "familjeliv" några dagar sen tillbaka till allt igen. Till råga på alltä r man ju lite bitter när han har de mkt bättre ekonomiskt, ny flickvän, åker på resor, har bil och slipper vabba och förlora pengar osv. Han betalar underhåll men vad hjälper det när man förlorar flera tusen på VAB vissa månader.... Suck! Men jag är GLAD att jag får va med vår son och skulle inte vilja byta plats men lite less blir man. Jag vill också ha bra ekonomi, kunna åka på semester med sonen, ha bil som skulle underlätta stressen avsevärt, ha tid för annat och få hjälp vid vab och annat. Som tur är ska jag plugga i höst och bara jobba lite extra så då kommer jga inte behöva förlita mig på barnvakt från andra lika ofta, lite mer tid med sonen, kommer ha råd att ha bil, behöver inte vabba på samma sätt osv. Men känns värst för sonen som ska åka 50 mil sen och ma nska behöva åka 3h för att möta pappan med sonen sen hem igen och sen samma vända några dagar senare. Nä fy! Så less på allt! Och vill framför allt ha någon att dela allt med.....

Känner också igen mig, spec i vad du skriver "söta sarah" Har inte riktigt på samma sätt som dig...men samma känslor o funderingar och "bitterhet" o saknad...

Jag är 36 år o har en dotter på 6 år o har varit ensam med henne på heltid sedan hon var 1½ år. Hon träffar pappa på lördagar, men bara de 4 timmarna jag jobbar då..så ngn egentid har jag inte... o ingen mormor eller dyl som glatt ställer upp som barnvakt.. Jag kanske kan få hjälp ngr timmar ngn kväll i halvåret.. Inte så lätt att ha ngt socialt liv då.

Alla mina vänner har försvunnit..o att träffa nya är svårt när man aldrig kommer ifrån. Tycker att antingen umgås folk med andra par om de själva är i en relation..eller så umgås de när de är barnfria, varannan vecka eller helg..o då går de ofta ut på puben..o kan man inte hänga med där så tappar man kontakten :/

Tycker ensamheten är värst..att sitta med allt ansvar själv och alltid sitta ensam hemma, varenda fredgasmys, varenda helg, varenda högtid... jobbigt :(

Saknar också familjelivet så det gör ont i mig.. :( 

Älskar mitt barn, och att vara mamma, men längtar mer och mer efter någon att få familj med, att ge barnet det syskon som det önskar, att dela vardagen med någon. Och att ha någon att resonera med..