Någon vars förhållande stärkts efter otrohet?

Mitt ex var otrogen mot mig, bara sex från hans sida också.
Men vi försökte igen efter det. Det lök länge och väl och det var inte därför det tig slut.
Men jag kan tyvärr inte sticka under stolen med att det grävde mig. Varje gång han var iväg och jag inte hade koll på vad han gjorde var jag orolig att det skulle hända igen.
Men jag vill tro att det skulle fungera, men om ångesten är för hög och du tänker på det för mycket är det varken bra för di eller din familj, ångesten och oron går antagligen ut över de andra också.
Det är så synd att kärleken är den som får ta smällen när sånt här händer :/

Jag hoppas att det löser sig för dig och er på bästa möjliga sätt.

Hmmm iaf inte därför det tog slut mellan er då...
Innan känns det som att jag sett artiklar där folk skrivit att just otroheten stärkte insikten om att de verkligen ville ha varandra.
Jag hoppas på bästa möjliga utgång och det känns så fel att det vore mmin ångest o dåliga mående som satte stopp , jag menar när det är han som förstört...
Någon annan där ute då - som har det bra idag med sin partner?

Det har inte hänt mig, men jag kan tänka mig att det finns alla varianter, från de som skiljer sig bara mannen flirtar med någon annan till de som tycker att mannens otrohet då och då inte spelar någon roll alls. De flesta finns väl i mitten någonstans.

För en del kan det nog betyda att man är nere på botten och sedan när man bestämt sig för att fortsätta så krävs mycket jobb. Allt detta jobb och insikt, samtal etc som behövs, kan göra att man blir starkare i sin kärlek. 

Vårat har blivit bättre trots otrohet.. Men det tar tid.. Min sambo var otrogen.

Vi gick också vidare efter en tillfällig otrohetsaffär från min mans sida. Man brukar ju säga att "tillfället gör tjuven" och i min mans fall gavs det ett tillfälle. Efter mycket tårar förlät jag honom. Mycket för att vi hade barn, ett bra liv tillsammans för övrigt, och för att vi älskade varandra.

Att förlåta är inte så svårt. Det svåraste är tilliten som aldrig mer blir densamma. Den hundraprocentiga tilliten som man kände innan otroheten finns inte längre. Vilket innebär att ångesten och misstänksamheten kan knacka på dörren vid vissa tillfällen. Med tiden inträffar det dock alltmer sällan........men det händer.

Nu ligger detta år tillbaka i tiden. Vi älskar fortfarande varandra och har det bra tillsammans. Otroheten har inte överskuggat glädjen i livet

. Att det skulle kommit något gott ur detta kan jag inte se. Inte heller att vårt förhållande har stärkts av det. Vi hade ett fint och gott förhållande innan - och vi har detsamma idag. Men otroheten hade jag helst varit utan. Det jag saknar mest är den fullständiga tilliten. Jag är dock övertygad om att vårt förhållande ändå är lyckligare än många andras, där det aldrig har varit någon otrohet.

Jag önskar dig all lycka till!

Tack "alltid vi"...
Nej nåt "gott" är kanske fel uttryck...jag tänker kanske mer att man kommit varann närmre o stärkts eftersom man behövt mötas o jobba med förhållandet på ett sätt som man inte gjort om otroheteninte inträffat.
Det är klart svårare när man har barn o hela alltet, ja...
Men vad fint att läsa om hur ert förhållande är bra o kärleksfullt och att det uppenbarligen alltså går att leva med ångesten om den bara kommer då o då...Det är ju inte ok det heller egentligen, men just nu8 har jag ingen aning om hur jag skulle tänkas må utan ett liv tillsammans med hono o vår lilla familj....

Vårt förhållande har blivit starkare efter otrohet. I mitt fall var det jag som bedrog. Vi hade, men allra största sannolikhet inte varit tillsammans idag om vi inte hade tvingats gå igenom hela processen. Som tonårsmamman så klokt skriver handlar det om många, långa samtal och oerhört mycket arbete tillsammans. Det har gett oss ett nytt förhållande och nya insikter om varandra. Det har också gett oss en ny gemenskap.

Med det sagt försvarar jag verkligen inte min otrohet.  

Mitt och min partners förhållande stärktes, men innan hade vi bara varit tillsammans några månader. Det värsta var väl att han under några veckor byggt upp en relation med den andra kvinnan och att han, efter att de träffats och haft sex, sade att han inte längre ville vara med mig... Dock så ringde han mig dagen efter och grät. De träffades inte mer och han var efter mig varje dag i ungefär 2 månader innan jag gick med på att prova igen. Sedan dess känns det som att vi blivit mycket mer seriösa och när vi säger att vi älskar varandra så vet vi båda att vi menar det...
Så ja, det kan väl göra det, men ibland går jag sönder när jag ser tillbaka på vad som hänt... 

Jag skulle vilja veta om ni som varit utsatta för otrohet, förlåtit och gått vidare,  fortfarande kan känna hundraprocentig tillit till er partner? För mig är det den biten jag saknar mest. Att inte kunna säga "min man skulle aldrig kunna"........

Det är lite det jag fiskar efter jag med...Innan jag fick veta detta så var min man def "den som aldrig skulle kunna.."
Känns onekligen som att det är just bristen på tillit som blir priset. Och för mig känns det orimligt att behöva leva i en oro, varför ska man straffas under rsten av förhållandet tänker jag.
Andra har skrivit iandra trådar att man måste bestämma sig för att lita på igen, men vete fasen om det ligger i min natur...
.