Fler med fobisk personlighetsstörning?

Hej! Jag känner igen mig i det du skriver. Tycker själv att jag har fobisk personlighetsstörning men har endast social fobi som diagnos på papper. Jag är 25 år, har pluggat och tagit examen men är totalt misslyckad när det gäller att komma ut på arbetsmarknaden. Nyligen arbetstränade jag i 2 timmar per dag och mådde så dåligt av paniken att jag blev sjukskriven. Vet inte riktigt vad som väntar nu men tror inte att jag kommer att kunna jobba de närmsta åren iaf. Jag känner också stor rädsla hela tiden och får typ panik om jag ser nån granne i trappuppgången osv. Har också svårt för att behålla vänner då jag ofta får ångest av att träffa dem, vilket gör att jag blir väldigt ensam i slutändan.

Bara en fråga.
Har du barn?
 

Hej! Jag har diagnosen fobisk personlightetsstörnng sedan ett par år tillbaka. Är en man i 40-års åldern, har pluggat på universitet utan att ta examen och endast varit ute på arbetsmarknaden i korta omgångar, som mest två år i stöten. Jag har egentligen inga problem med att klara vardagslivet, som att gå och handla eller träffa folk och så, även om jag kan vara tillbakadragen i de situationerna. Däremot har jag ett grymt dåligt självförtroende, vågar inte tro på mina starka sidor (kan knappt identifiera dem längre). Jag vågar inte ta för mig eller bjuda på mig själv och jag blir ofta stel och undvikande i sociala möten, är livrädd för att göra något fel. Tyvärr blir det likadant i studier och yrkesrelaterade situationer, jag blir för försiktig och fastnar i utvecklingen. Efter att ha trott att jag var på väg till något slags "normalt" liv med jobb och sådant så kraschade jag i slutet på förra sommaren och blev sjukskriven för depression. Då hade jag haft praktik och jobb i nära 8 månader och kämpat med humöret hela tiden (det sociala gick märkligt nog rätt bra). Jobbet jag hade fått, som bara var en korttidsanställning, avbröts kort efter sjukskrivningen och jag har gått hemma sedan dess. 

Personligen vill jag just nu inget annat än att få ett "vanligt" jobb och bara lägga allt bakom mig. Vill bara känna känslan av att vara en vanlig samhällsnyttig medbogare som alla andra för en gångs skull. Bli "normal". Men Arbetsförmedlingen tror inte att jag klarar av att jobba just nu och jag känner mig tyvärr rätt beroende av dem för att komma in någonstans. Men jag skall inte ge mig än, jag tänker slåss för mina drömmar.

Tyvärr så har jag ett ganska klent skyddsnät runt om mig. Jag lever ensam, mina föräldrar är gamla och vet inte om min diagnos (har inte haft hjärta att berätta), har iofs syskon som känner till min diagnos, men som också har egen familj och eget liv. Har tappat kontakten med de flesta av mina gamla vänner. De få vänner jag har kvar är på distans och jag träffar dem nästan aldrig (de vet inte heller om min diagnos - man snackar inte om sådant grabbar emellan) Den enda vän jag haft som vetat om min diagnos var en kvinna, men helt plötsligt sa hon bara upp kontakten, mindre än ett år efter att vi hade lärt känna varandra.

Jag känner mig rätt knäckt över det som hänt de senaste åren: en missad examen, ett jobb som slutade i depression och en vänskap som sprack utan förvarning. Jag har tidigare haft en ganska bekymmerslös attityd till livet (lite väl mycket emellanåt), men nu har det hänt så mycket skit att jag börjat tappa hoppet och börjat fundera på varför man kämpar egentligen. Samtidigt så har jag en vilja att förändra mig. Jag vet att jag kan vara social om jag kämpar, jag vet att jag klarar av att ta ansvar för ett arbete och mitt eget liv. Men utan att riktigt förstå det har jag ägnat hela mitt liv åt att undvika just de sakerna och nu krävs det en monomental kraftansträngning för att ändra på de beteendena. Jag känner också att jag börjar bli smått förbannad över min situation. Känns som att folk i min omgivning börjat se ned på mig lika mycket som jag gör själv och det gör att jag känner en ännu större lust att visa att jag faktiskt också duger till något.

Jag har ingen annan diagnos, även om det finns en svag misstanke om ADD (väntar på utredning). Jag äter inga mediciner nu, men jag provade Citalopram mot depressionen i höstas. Jag slutade dock pga biverkningar. Men det är vanligt med depression när man har den här diagnosen. Inte så konstigt egentligen när man ständigt känner sig utanför och besviken på sig själv   Man når liksom aldrig upp till den potential man känner att man har. Jag förstår mycket väl de som aldrig orkar med jobb och karriär, många sådana saker känns närmast oöverstigligt svåra när man har den här diagnosen. Man önskar att fanns något sätt att ta tillvara de förmågor som många av oss ändå besitter men sällan vågar visa upp.  

Jag önskar dig lycka till, hoppas att du hittar din plats i livet! Och det samma till er andra såklart!    

"Fasen att man har den här sjukdomen, skulle hellre bryta både ben och armar - gips och kryckor ett par veckor och sen Frisk igen. Nä våran problematik får vi jobba med hela, hela tiden." Jag håller med till 100%, det är ett helvete att ha de här problemen. Att vara så fylld av självtvivel, så rädd att göra fel, så rädd att folk skall se ned på en. Det är en ständig kamp för att lyfta sig själv och samtidigt hålla alla negativa tankar borta. Man lyckas inte alltid tyvärr.
  
 Jag har ändå klarat mig bra vad gäller ångest och social fobi. Jag har inte så mycket av de problemen, men däremot det ständiga tvivlet och de nästan maniska försöken att undvika misstag (vilka ironiskt nog leder till andra misstag). Jag vet inte om jag orkat med mitt liv om jag dessutom haft svår ångest och social fobi. Samtidigt innebär det att jag har få tydliga och konkreta symptom, mina problem är svårare att beskriva. Ibland funderar jag om min diagnos verkligen stämmer. Den psykolog på Arbetsförmedlingen som utrett mig nyligen verkar ha lite svårt att acceptera min diagnos, hon säger att det är mycket som inte stämmer och att hon egentligen inte får något riktigt grepp om mig. Den kurator jag träffade under ett år efter min diagnos, fick heller aldrig något riktigt grepp om mig kändes det som. Och jag vet inte ens om jag har något grepp om mig själv, så mycket är osäkert och otydligt. Så det är som att jag lyckas förvirra alla människor jag möter, inklusive mig själv och de som är utbildade på att analysera andra människor. Känns ju bra... Som att jag är en vålnad, formlös och helt utan egen identitet.   
 
Men nu är det en ny vecka och kampen fortsätter. I mitt landsting verkar det vara lite kaos inom psykiatrin just nu. Min NP-utredning har blivit inställd på obestämd framtid och det verkar vara hopplöst att överhuvudtaget komma till psykiatrin. Jag tror jag skulle behöva fortsätta min terapi, fast inom psykiatrin då, jag har förut bara gått på vårdcentralen. Tur att jag får prata lite med psykologen på AF. Hur har ni det med kontakten med psyk? Har ni gått eller går i terapi?