Knut i magen, hjälp mig!
Bakgrund: haft tre seriösa förhållanden tidigare. Två av dem rätt turbulenta, svartsjuka, otrohet, misär. Av det blir man rätt trött på förhållanden. Jag är en tjej på 29 år.
Jag har en sån enorm knut i magen.
Har träffat en helt underbar kille, inte särskilt länge (ca 2 veckor), men vi har pratat mycket och klickat otroligt, både fysiskt och psykiskt. Jag har börjat få känslor, mycket för att han till en början öppnade sig och sa att jag var någon han ville ha. Han pepprade mig med otroligt fina ord, funderingar om framtiden osv. Jag vågade inte riktigt öppna mig utan ville ta det lugnt. Efter senaste gången vi sågs kände jag något mer. Jag kom på mig själv att känna mig kär. Ja, jag kunde bli kär efter så kort tid. Då släpper han stenen, att han nog inte vill ha ett förhållande (gick ur ett långt förhållande för ett halvår sen) utan ville vara singel. Han hoppades jag fanns där när han kunnat vara singel ett tag och "funnit sig själv". Han är verkligen värd att vänta på, även om jag är otroligt sårad. Jag har alltså fallit för någon som just nu inte vill ha mig.
Hjärnan är ockuperad av tankar bara på honom, jag försöker tänka på annat, fokusera på mig själv, njuta av singellivet (jag är väl inte heller 100% säker på att jag orkar engagera mig i ett förhållande igen, har fått lite svårt att lita på killar), osv osv. Han har sagt att han inte orkar ett förhållande och sagt "jag är ledsen" när jag öppnat mig om vad jag känner. Jag vill inte vara en påfrestning för honom, det är väl en enorm komplimang att jag har blivit kär?
Men jag mår så otroligt dåligt av detta. Jag är faktiskt så obeskrivligt trött på att bli ratad och bortvald. Så har det varit i mina två senaste förhållanden. Jag känner att jag är på väg att bli mer och mer nedstämd. Jag är en glad, positiv, kärleksfull, omtänksam tjej som bryr mig MYCKET om alla i min närhet. Jag är en bra flickvän mot den som jag älskar och som älskar mig. Varför vill ingen ha mig? Det kan ju inte ni svara på, men ni kanske kan hjälpa mig med svar på hur jag ska tänka? "Den rätta kommer, ska du se!" säger alla, men jag kände att den här killen kanske kunde vara rätt! Tänk om den rätte inte kommer? Jag är väldigt dålig på att vara ensam, och vet mycket väl att jag måste träna på det. Men var ska jag göra av dessa känslor? Jag vill verkligen inte vara olyckligt kär.
Dum som jag är skickade jag ett meddelande till honom om att jag inte kan sluta tänka på honom... Han har sett det, men inte fått nåt svar. Jag är inte dummare än att jag fattar att han inte vill. Det sårar mig så!
:(