Svårt att hantera min 10-åring

Den ihopskrumpna tonårshjärnan har sparkat igång på honom. Han behöver massor massor av uppmärksamhet och kärlek nu. 

Gå en kurs. Det brukar finnas. Prata med andra mammor. Läs på om utveckling och strategier.
Hoppas det ordnar sig,

Så varför inte stänga av internet om internet är problemet?

I övrigt är han förmodligen i förpuberteten och behöver att du står stark och visar att du älskar honom oavsett vad som händer, även om du inte accepterar alla hans beteenden.

Det är väl inte internet som är problemet, vad jag kan se.

Börja lyssna på honom istället för att nonchalera! Han söker bekräftelse och du avfärdar det. Då är det inte konstigt att han får utbrott.

Han säger att han inte klarar att knyta skorna - hjälp honom då.
Lämna bort lillebror och gör något bara du och han och gör det regelbundet och prata om det så att han ser fram emot det!

Jag tycker du ska söka hjälp på BUP för er allas skull.

När pratar ni som bäst? När ni äter, cyklar, väntar på bussen, på kvällen med tända ljus? Förläng de stunderna och lägg in mer positiva ord och uppmärksamhet och beröm från din sida.

Håller med om nästan allt, ge kärlek, knyt skorna och lyssna på honom. BUP förstår jag inte varför, de är ju inge fel på ungen skulle jag tro mer än att han är på väg in i puberteten och det kommer upp en hel del massa läskiga känslor och då behöver man extra kärlek.

I fredags fick jag ta till 3 års-fas knepet, när min 11 åring sade "skit på dig" i affären åt mig. Vi lämnade korgen och gick ut. Vi gick till en fik och vi satte oss ner och fikade och sen pratade han vad som felades, en massa känslor vilka är så fel. Avsky, less och skäms över mig och alla i familjen och att det är jobbigt att känna så. Jag bara sade att det är normalt, och förklarade att man får suga in det då när de känns så. Som vuxen vill jag ibland sälja er barn på blocket, sända mannen hem till mamma och sånt. Men det är inte deras fel, utan vissa dagar är bara så. Förklarade att som tonåring är det 100gr värre! Men det är ändå inte ok att säga sådant som sårar hemskt mycket. Han lugnade ner sig, blev sitt något så där vanliga goa jag och vi kunde gå tillbaka till affären. 

Se barnet, hör barnet, prata med barnet, ge extra mycket tid och kärlek.  

Yummy åh det var fint.

Varför tror du att det måste vara fel på barnet för att man vänder sig till BUP? där tänkte du allt väldigt knasigt.
Självklart kan man vända sig dit när det är problem oavsett var orsaken finns. I denna tråd kan man dessutom inte säga vad som är hönan och ägget och då är det bara bra att vända sig till någon kunnig.

NEJ, jag skrev ett jättelångt svar men det försvann!

Suck, jag tar det väldigt kort nu då, har själv en 10-åring hemma...

1. Jag behandlar honom mer som en tonåring, t ex med läggning: "När tänker du lägga dig? " istället för "Nu är det dags att lägga dig"...   Överlag funkar det bra just nu att lägga över initiativ på honom, visa att vi vuxna litar på hans omdöme. När omdömet inte funkar, får han ta konsekvenserna av det. (Förutom sånt som gäller säkerhet osv, ja du fattar)  T ex vara trött en dag.

2. Tillgodose den "lilla" sidan av honom, med t ex fotmassage. Fysisk närhet är superviktigt men man får hitta nya sätt. Min son vill inte sitta i mitt knä längre...

3. Bejaka alla bra egna initiativ, min son vill laga mat, baka, spela spel, hittar på utflykter med kompis eller familj och då försöker vi möjliggöra detta. Har märkt att detta gör att han "tål" lite mer tillsägelser i andra sammanhang. Konstigt uttryckt,hoppas du fattar.

4. Konkret med läxor: hos oss får de läxorna en dag och har en vecka på sig att göra dem (4 läxor). Den dagen han får läxorna, sätter vi oss ner och så får han själv planera in när han ska göra dem under veckan. Jag hjälper till och påminner om hans egen planering, funkar bra.  

5. Låta honom vara ifred när han vill, han stänger dörren och vi knackar och väntar på svar innan vi går in. Lägger ingen värdering i vad han gör därinne, frågar inte heller. Man märker om han vill berätta och då blir han jätteglad om man frågar.