Hur finna motivation och glädje i livet?

Hej! Jag har väl aldrig riktigt varit i en livskris på det viset du beskriver men visst har jag haft perioder där jag inte haft motivation till någonting och mått allmänt dåligt utan att riktigt kunna säga varför. Det som fått mig på fötter igen är att umgås med människor som får mig att må bra och göra saker som jag brukar tycka är roligt (även fast jag inte haft någon större lust för stunden). Om du kan finna orken att gå ut en stund och ta en promenad i någon fin miljö (ex. vid vattnet, någon slogspromenad eller liknande) så brukar det också kännas skönt och hjälpa till att samla tankarna lite grand. En annan sak som hjälpt mig är att föreställa mig en målbild, vem jag vill vara, vad jag vill åstadkomma med mitt liv och sen börja fundera ut hur jag ska nå dit. Det som då motiverat mig är hur bra jag kommer att må när jag väl når dit. Många gånger är det bra att dela upp allting i små etapper och inte börja med alltför stora mål. Annars kan det lätt kännas oöverkomligt och få motsatt effekt. Hoppas du kan använda dig av något av det här! Lycka till :)

Hej. Jag bloggar om ämnet där jag ger min syn på just att finna motivation och att upptäcka att alt man behöver har man i sig.  Jag både förenklar och ger en djupare aspect av det. 

mindexploit.se/news/

Känner med dig. Jag såg en annan tråd med en TS som kände ungefär som du. Jag funderade lite på det. Det känns som att du satt dig själv på undantag och byggt på ett vardagsskelett som är tomt inuti och de som du förväntade dig skulle hjälpa dig att fylla det med liv gör inte det. Det blir en trygg men kvävande bubbla. Någonstans kan man ju inte bara implodera och försvinna. 

Har själv såklart inte upplevt exakt samma men kan lätt relatera till känslan när det gått över från besvikelser och ledsamhet till att man bara är helt kraftlös. Försöker själv fortfarande karva fram fragment av sånt som en gång fick mig att känna något genuint. Sen har jag gjort det till mitt jobb att se till att jag får känna mer av det. Strukurerat. Samtidigt är det en ganska ensam resa i och med att den innebär att man måste leta utanför det som redan är etablerat; att man bryter status quo i allt annat man håller på med, relationer, förhållanden, osv. Och man är inte beredd att ta alla omvälvningar. Har inte ork ta alla praktiska konsekvenser som det eventuellt kunde leda till. Och det är där det är så lätt att ge upp helt. 

Därför har jag har gett mig själv tillåtelse att ha en mental "yta" där jag får göra vad jag vill och vara vem jag vill. Där jag får vara "otrogen" utan att få dåligt samvete. Och med "otrogen" menar jag inte sexuellt utan alla tankar som inte "passar" i min nuvarande vardag ? det kan vara all från hur jag klär mig eller vanor som andra har fått för sig att jag har men som jag aldrig kunnat identifiera mig med. På det viset känner iallafall jag att jag börjat en resa att hitta "mig själv" igen. Kanske leder det inte till något drastiskt överhuvudtaget, men jag hoppas att jag själv framöver kommer till ett läge där jag kan fatta beslut baserat på lust och sånt som gör att jag mår bra. 

Vet inte om det hjälper dig det minsta men så försöker jag deala med liknande känslor.

resultatet av allt behöver ju absolut inte handla om att bryta upp relationer och vända allt upp och ner. Det viktiga är att man kommer dit hän att man inuti sig vågar ta beslut om förändringar. Och att de besluten bygger på din egen lust. Då kan man ju välja sin gamla relation, sina gamla förhållanden igen. Men det blir ett aktivt val.