Egenvård mot depression! Finns det fler som kämpar utan medicin?

Jag trodde inte man fick använda johannesört under amning för att barnet påverkades? 

Depression är ofta enklare än man tror att komma ur. Det gäller bara att ändra sin syn på livet generellt och byta ut depressiva tankar och känslor mot positiva och livsbejakande.

Problemet som jag ser det är att det nästan blivit en "trend" att vara deprimerad idag, att inte uppskatta något i livet, att inte tycka något är speciellt kul.

Att ha intressen och givande fritidssysselsättningar ses i regel som något "töntigt" och något som man "står över". Och så länge man ser fritidsintressen som töntiga eller meningslösa så känns det kanske inte speciellt givande eller exalterande att syssla med sådant.

Som sagt det handlar i regel om att ändra sin syn på det mesta, och framför allt att inte låta sig påverkas av andras negativa eller depressiva attityder.

Själv har jag inte haft någon depression men däremot panikångest i flera år, och det är nästan motsatsen till depression, eftersom den som har panikångest ofta uppskattar livet och är rädd om det, medans det för den som är deprimerad kan kvitta vilket.

Sen spelar kosten stor roll också, men det vet du kanske redan. Ät nyttigt! Ge fan i chips, godis och annat ohälsosamt. Sluta röka. Ät mycket frukt och grönsaker. Gå ut och gå långa uppfriskande promenader. Håll dig aktiv så motar du bort de depressiva tankarna.

Ett aktivt liv och ett hälsosamt leverne är enligt mig det bästa botemdedlet mot depression!

Både hon i hälsokostbutiken och min läkare sa att det inte ska vara någon fara. Gravida har använt johannesört länge utan några känd biverkningar enligt flera studier. Det är säkert farligare att ta kemisk medicin?

Har man inte varit i en depression är det svårt att förstå hur svårt det är att "vända skeppet" själv....det krävs stort stöd och lite mirakel inblandat. Men nu blev jag lite rädd för att fortsätta med johannesört eftersom jag ammar... HUR kan det påverka barnet? Min dr har inte sagt till mig att sluta ju?
(jag lider också av panikångest och brukar i vanliga fall uppskata litet. Men nu har ångesten låst fast mig ordentligt så att det är svårt att tänka klart och svårt om inte omöjligt at ta beslut)

  

Lyssna på din läkare angående Johannesörten, folk säger en massa konstiga saker på nätet som de inte har en aning om. De flesta har inte fått sin information från en seriös sida utan har hört av någon, som har hört av någon som... ja, du fattar. Det är samma sak med vad man får äta som gravid, lyssnade man på alla här skulle man få svälta.

Så till saken. För egen del har det handlat mycket om roten till varför jag har varit deprimerad. Gör det första har jag blivit misshandlad i 20 år så det håller jag på att bearbeta. Sedan visade det sig att jag hade en del andra diagnoser, jag har precis fått en autism diagnos, så nu kanske jag äntligen får hjälp med det jag tycker är svårt. Jag ska på provtagning för att se om jag har en kromosomavvikelse också. Det har med andra ord varit mycket harvande i vården.

Johannesört testade jag också. Det fungerade inte alls för mig. Jag har provat olika tillskott också. Omega 3, är det ända som har hjälpt, och det är jättebra!

Av din text framgår det väldigt klart att du inte själv har testat att ha en depression. Då är det lätt att tala om hur enkelt det är att komma ur tillståndet!

Eftersom jag själv har haft tendenser till depression så ser jag mig manad att uttala mig. Men visst kan det bli fel, då jag trots allt inte haft någon "klinisk" depression.

Sen jämför jag gärna med 70-talet, då folk i gemen var glada och obekymrade, med hur det är idag. På nåt sätt är det ju det rådande samhällsklimatet  som skapar depressioner. Eller har jag fel?

Jag kämpar febrilt mot väderkvarnar och samhället men har för länge sedan insett att kampen var förlorad redan innan den startade. har ingen diagnos och vill heller inte ha någon då jag ändå inte skulle äta någon medicin.

Samhället håller alla hårt i sitt grepp och min depression grundar sig just i det faktumet. Lösningen skulle vara att för en gångs skull få vara fri, men det kommer aldrig att ske. Samhället kan inte ge upp sin makt över individen utan att fler skulle slå sig fria. 

Jag känner mig varje dag som en livegen åt den politiska adeln och det tynger mig något så enormt.

Jag är medveten om att det i viss mån är irrationellt, men det är bakgrunden till att jag är deprimerad. jag har idag förlikat mig med min depression även om den vissa dagar slår hårt mot vardagen. Helgerna är är klart värst då jag inte kan förkovra mig själv i arbete. 

Jag har varit deprimerad mer eller mindre hela mitt vuxna nu 42-åriga liv. Inga mediciner har hjälpt och inte ECT heller. Jag har fått gräva i frågan om egenvård på egenhand eller tillsammans med andra i samma situation- Tycker det är jättekonstigt att inte psykiatrin är mer intresserade av detta eftersom det är det första man ska fokusera på innan man börjar med piller. Och piller kan aldrig ersätta egenvård! Men det är ju i pillren pengarna finns. Jag kanske har vanföreställningar också och ser konspirationer! :)

Kortfattat här och nu:

dygnsrytm, dagsljus, kost, motion, sömn, att tvinga sig att ta sig för nåt - även om det är nåt enkelt för att bryta dödläget eftersom hjärnan behöver In-put  trots att det känns likgiltigt.

Att prata med andra som har varit eller är i samma situation - känna att man inte är ensam betyder mycket för mig.   

och undvika att prata med såna som vägrar förstå - fast blir man arg så bryter du åtminstone likgiltigheten        

Jag klarar ofta inte av att gå ta mig för att göra något. Det är för mycket människor överallt som jag stör mig på. Jag går gärna ut och sätter mig på ett kafé och tar en kopp kaffe och läser en god bok men varenda kafé där jag bor är översållat av människor och oftast finns det inte ens någonstans att sitta även om man inte kände obehag för människor.

Jag är glad att jag fortfarande kan ta mig till jobbet i rusningstrafiken. Ploppa i hörlurar, slut ögonen räkna stoppen tills jag ska av...

Det festliga är att jag inte upplevs på det här sättet av någon i min omgivning, förutom min familj, alla tror att jag mår bra, jag kanske kan vara lite pessimistisk ibland men det skrivs oftast av som att jag är realistisk av min omgivning.

Jag har berättat för en vän och han blev chockad och trodde inte det var möjligt. Jag har ett bra och välbetalt jobb, fin lägenhet, ett ordnat liv, jag är helt enkelt en mönstermedborgare utifrån sett. Men jag mår så fruktansvärt dåligt. 

Vi talar nog förbi varandra här! Jag menar att komma ur sängen när jag säger ta sig för nåt överhuvudtaget: duscha, klä på sig, orka gå ut, äta en ny maträtt, byta gardiner, klippa sig, träffa nån människa  osv
 
Känner du till begreppet HSP? Higly Sensitive Person   

  Jag själv är väldigt känslig för för mycket stimuli. Blev gravt överkänslig mot ljus, ljud och dofter när det var som värst. Hade en djuuuup utmattningsdepression först och sedan har eländena avlöst varandra.  

Ja lite kanske. :)

Jag klarar fortsatt av vardagen om än med vissa besvär. Duscha och klä på mig klarar jag av då jag har en fasad som jag inte vill ska rämna. Jag sköter än så länge mitt jobb även om tankarna på att säga upp sig och skjuta ut sig från samhället så gott det går blir allt mer påtagliga. Orka gå ut gör jag inte, mer än för att ta mig till jobbet, jag kan ibland träffa nån vän men om de försöker bjuda in fler så avbokar jag direkt. Avseende mat äter jag samma mat i stort sett varje dag, kan inte ta mig för att göra mer. 

Jag har inte en särskilt djup depression jämfört med vissa. Men jag har mått dåligt i lite över 15 år och det blir värre med åren. Jag kan tänka tillbaka 10 år och minnas att jag mådde dåligt då också men samtidigt inse att jag då gjorde saker som jag idag inte klarar av.

Jag tror att om man håller fast vid att man äter frukost, duschar och går en promenad varje förmiddag så har man ett gott skydd från att falla ner i en djup depression. Rutinerna blir ett skydd. Mat och sovrutinerna är viktigast för mig. På senare år har jag även lärt mig att fokusera om och tänka alternativa tankar (gått i kbt). Det som hjälpte till att ta mig ur min första djupa depression var bra rutiner och att jag pysslade mycket med krukväxter och senare balkongväxter. Det är kravlöst att börja med ett nytt intresse och lägga allt gammalt åt sidan.

Folk var inte gladare mer obekymrade på 70-talet! Levde du då eller är det hörsägen?

Varför uttalar du dig om något du helt uppenbarligen inte vet något om alls? Läs på istället!