Hur hanterar ni klängigt barn?

Jag gjorde så med mina att jag inte plockade upp dem alla gånger, utan ibland satte mig ner på golvet i stället så de kunde sitta hos mig och leka. De fick gärna vara i mitt knä, men jag bar inte på dem. Sen är det ju skillnad på att vilja bli buren för att man har slagit sig, är trött och kanske snuvig, eller bara för att det är roligare hos mamma. Man måste avgöra från fall till fall.

Har också haft ett "klängigt" barn. Konstant kroppskontakt gällde första halvåret, men har sedan dess avtagit och nu är han en rätt så självständig vid 1,5år. Vi beklagade dock oss över detta för vår bvc-tant (fick ju inte ens gå på toa utan lillen i knät) och hon sade att det aldrig går att skämma bort ett barn med närhet. En del barn behöver bara mer av den varan än andra. Tycker det lät vettigt och har kört på det, och det blev ju bra tillslut trots allt ;)

Precis så gjorde jag oxå! Oftast var det efter en liten stund då roligare att börja leka än att sitta stilla hos mig på golvet :)

Vi har också en klängis och jag löser det med att han får sitta på ryggen

1 år skriver du, kan hon gå själv än? Högst troligt kan ni ganska naturligt fasa ut bärande när hon börjar gå själv. Kombinera det ed att sätta er ner bredvid henne, istället för att lyfta upp och bära henne, så fattar hon nog galoppen snart..,

håller helt med!!
jag har en 4åring som i dagsläget söker den där närheten nattetid..
han var helt fast på mig under sitt första ¨år (jag ammade dock inte så det berodde ju inte på det heller).
han vägrade sova i egen säng, han vägrade sova ensam dagtid med.. skulle ligga nära nära nära, helst av allt i famnen!
så fort jag la ner honom sa vaknade han med ett ryck och vrålskrek....
han är otroligt ömsint och vill gärna kramas och vara mig nära fortfarande, men det är inte som förrut (och han har alltid kunnat leka för sig själv, sedan 10-12mån ålder ungefär)..
men han vill fortfarande inte somna själv, och inte sova själv.. han brukar vakna och komma ner och lägga sig nära nära nära mig under mitt täcke.. <3 :)

 jag skulle inte kunna vägra ge mina barn närhet om de absolut vill ha det!

men har också känt att det varit viktigt att de lär sig att leka och underhålla sig själva också.
vilket har gått bra :) (har 3 barn nu, minsta är dock bara 4½mån ännu). :))

ts, sätt er på golvet och lek.. tids nog ger det med sig!:) 

Låter dem vara nära såklart. Förr eller senare drar de sig undan ändå och då saknar man de små barnarmarna runt halsen. Jag ger gärna mina barn närhet, om någon tycker att jag skämmer bort dem, ja, då får det vara så.

Ja jag låter henne självklart vara nära mest hela tiden. Hon har praktiskt taget bott i selen detta första år. Samsover gör vi och har gjort det hela tiden. Jag kånkar i princip alltid runt på henne. Men ibland blir det lite slitsamt när hon vill vara i famnen 24/7.

Oftast kånkar jag gärna, men ibland kan man behöva hinna något annat också. Skulle önska att hon kunde sysselsätta sig själv bara lite mer. Men det kommer väl!

Vår 18 månaders blir också gärna buren och är rätt klängig. Speciellt då vi har en 6 månaders också! Den som bär lillebror vill han alltid upp till oavsett om det är jag, pappa, far och morföräldrar! Det förstår vi ju är en svartsjukegrej.

Jag brukar liksom Mucklas försöka sätta mig ner och leka eller så får han komma upp i mitt knä då. Detta vid gott och piggt humör. Är han ledsen, sjuk eller liknande bär jag runt och vaggar honom, det gillas och efter ett tag visar han att det är bra och så vill han ner.

Tror också på att ge så mycket närhet och ömhet man bara kan! En del barn har mer behov av det. Vår stora kille somnar aldrig själv heller utan jag måste läsa saga och sen bara mysa ett bra tag (det är bara mamma som gäller vid läggning sedan ett par månader). Sen sover han själv ett par timmar och efter midnatt kommer han in till oss.

.

Det verkar finnas så många okunniga personer på BVC  Jag tror det bästa man kan göra är att bära tills barnet blir trygg. Hon kommer inte att vilja bli buren resten av livet ändå. Min lilla vill också gärna bäras och jag gör detta så länge jag orkar. Orkar jag inte så sätter jag mig och så får han sitta i mitt knä istället.

Ja det där med att "skämma bort" sitt barn för att man bär det... Näe, jag tror man känner av det där bäst själv om man gör det onödigt ofta så att säga.

Ibland när vi leker i t ex trädgården kan storebror visa att han vill bli upplyft på mer rutin än vad han egentligen "behöver". Då säger jag "Ska vi gå in om du är trött" och vips så är händerna ofta nere igen ;) Man lär sig känna igen de olika "bär mig" gesterna.

.

Mitt barn har också alltid velat vara när och bli buren och annars ofta klängt. Första året brukade jag i princip alltid plocka upp honom när han ville. Nu efter att han fyllt ett har jag börjat med att inte alltid plocka upp honom på en gång. Han förstår mycket även om han inte pratar själv än så jag brukar säga att ja, mamma ser att du vill komma upp men mamma ska bara diska klart/sätta på kaffe/bajsa klart först. Om han gnäller säger jag också att ja, jag ser att du inte gillar det men mamma tror att du klarar av att leka själv en liten stund. Nn, var är bilen? Titta, under bordet. Så pratar jag med honom och nästan alltid får han upp ögonen för leksaksbilen eller vad det nu kan vara och leker själv en liten stund. Men allt beror ju på hans dagsform. Om han är sjuk, hungrig, trött eller nåt ställer jag inga större krav på honom att han ska klara av att roa sig själv utan då kånkar jag på honom istället eller skiter i disken eller vad det nu kan vara.

Ja, avledningsmanövrar kan funka ibland på min tjej, men oftast enbart en liten liten stund innan hon inser att hon blev "lurad" haha :)

Har en 3 åring som alltid varit i väldigt stort behov av närhet. Första året ville han bli buren eller sitta i knät osv.. Är en känslig kille som är mkt kramig av sig, älskar att mysa och sitta nära inte bara med mig utan med alla han känner och tycker om. Svårt att sova ensam och vill helst att man ligger bredvid. Tror alla barn är olika, vissa behöver ngt mer än andra. Mitt andra barn är inte alls lika närhetstörstande, utan kräver mer sitt space haha. Fick en av varje :P Men att sätta sig bredvid barnet istället för att ta upp är ju bra. Och att tala om och vart du ska gå o att du strax är tillbaka så barnet inte blir ledset o vill upp i famnen för det.

Man kan inte skämma bort ett så litet barn med att bekräfta deras behov. Låt henne klänga och bekräfta att du finns för henne, hon är fortfarande väldigt liten. Ett större barn kan man kommunicera med på ett helt annat sätt.