Hur löser vi det?

Jag tror inte det finns en lösning här, i vilken alla skulle bli lyckliga till att starta med. Men ingen av er har en aning om hur bra det kan bli. Vilka barn det än är som blir besvikna till en början.

Ibland kan jag känna att detta är ytterligenheten åt andra hållet....i motsats till den elaka styvfamiljen som kör över barnen.

Ibland behöver barnen en trygg hand att hålla i och ledas genom stora förändringar.....men att anpassa sig efter att barnen inte ska bli besvikna eller få smärtsamma känslor i en förändring, är att bädda för att de får svårt med förändringar längre fram.

Barn behöver skydd mot det som inte är bra för dem. Men inte skydd från sina känslor eller förändringar i livet. Skyddar man dem från att uppleva livets förändringar och känslor det medför, så bäddar man för att få barn som får svårt att hantera förändringar som vuxna.

Däremot så kan man som vuxen stå bredvid och stötta igenom förändringarna. Man kan vara axeln att gråta mot. Man kan vara den stabila vuxna, som inte tar det personligt när barnen ger uttryck för sin ilska eller besvikelse.

Man får ibland vara den opopulära i livet tillsammans med sina barn. Men samtidigt komma ihåg att man samtidigt lär sina barn hur livet kan vara.....och att allt kommer bli bra till slut.  

Det viktigaste ni som vuxna kan göra i den här situationen, är att vara fullkomligt överens. Att ni tillsammans står som de stadiga. Att ni tillsammans fattat det här beslutet och fullföljer det. Och tillsammans vägleder era barn igenom den här förändringen. 

Det var lite av mina tankar                  

Vad är det som gör att de äldre barnen måste byta skola? Är det inte enklare att flytta på småungar som ännu inte börjat skolan? Hur ställer sig de andra föräldrarna (om det finns sådana) till flytten?

Tack för svaret!
Nu när jag läser mitt inlägg så låter det ju som att vi är två mesar. ;)
Såklart så får våra barn inte alltid som de vill, absolut inte! Vi har väldigt tydliga och klara regler för vad som är okej och inte, men just i såna här stora frågor så vill vi gärna att barnen ska vara delaktiga... I alla fall till en viss gräns!

Men det är ju precis som du säger, alla kommer förmodligen inte bli nöjda med beslutet, oavsett vad beslutet blir.
Vi har sagt att det kan bli jättebra och det kan bli mindre bra och blir det mindre bra så försöker vi ju lösa det då...

Men den största rädslan är nog att barnen kommer behöva flytta från en mindre skola där alla kompisar går, kompisar som de vuxit upp med och umgås med dagligen - till en större skola där de inte känner någon, i en större stad där det inte är lika "familjärt". Det är det där okända som skrämmer dem...

Jag får lite "ångest" över att "tvinga" dem till saker som de inte vill - såna här stora saker.
 

Kanske ni kan hjälpa till genom att de barn som måste flytta får någon slags "bonus" som plåster på såren? Tex att ni bekostar en aktivitet de jättegärna vill gå på men som inte funkat tidigare, att ni hjälper dem att hålla kontakten med sina gamla kompisar genom att hjälpa till att köra mellan så de kan leka tex på helgerna? Att ni skaffar ett önskat husdjur? Osv osv

Tids nog kommer de som flyttar förhoppningsvis känna sig hemma på det nya stället, men jag förstår ångesten över att sätta sina barn i den situationen bara för ens egen önskans skull om att få leva vardagsliv med en viss man. man sätter ju sin egen önskan om daglig kontakt med en person mot deras önskan om daglig kontakt med sina vänner. Så...helt enkelt är det inte, även om jag håller med om att det måste vara ni vuxna som bestämmer OM ni är säkra på er relation.

 

Antingen kör ni över ungarna eller så gör ni det inte. Så länge de inte vill flytta frivilligt är det tyvärr så lösningen ser ut.
Mutor i form av aktiviteter, husdjur och löften om massor med resor hem till kompisarna (de ser ju hur ni känner inför att pendla 20mil och fattar att de där resorna inte kommer bli så många) tror jag inte att de "köper", insatsen är för hög i deras ögon. Det finns ju inga bindande löften om att flytta hem igen om de blir mobbade i den nya skolan, vantrivs eller inte får vänner.
De känner att de inte vinner på flytten utan bara förlorar. Kontakten med din särbo och hans barn "har" de ju redan.

Det var sånt här som jag själv avskydde som barn, när vuxna skulle försöka övertala, lirka och i slutänden göra som de tänkt från början. Och inte blev det någon hund heller.

Hur gamla är de barnen som kommer få byta skola och omgivning?

Försök lägga fram allt positivt med att flytta för dem.
Vi ska flytta nu(dock hela familjen med alla barn) och äldsta blev jätteledsen men vi la fram allt det sär positiva som finns. Och nu har hon accepterar det och är förväntansfull.

Har de äldsta varit mycket i de nya staden och känner till den?
Boka ett besök på den nya skolan ändå och hälsa på.
Ni har ju sommarhus och släktingar kvar i den "gamla" staden så ni kommer ju ändå åka dit.

Nya kompisar får man ändå som någon skrev när högstadiet och gymnasiet kommer.
Hur hade ni gjort om det var så att det var ett måste att flytta pga jobb etc?

Besvikelse och rädsla över att byta miljö och kompisar kommer komma men då får ni vuxna finnas där som stöd och tröst.

De äldsta kommer att trivas efter ett tag. Och jag tror inte bi behöver oroa er så mycket.

Lycka till med flytten :)