Nybliven pappa med ADD, mamman orkar inte med mig...

Du måste ju hitta en metod! Där har hon rätt! Om du inte hade ben skulle du behöva en rullstol, om du var kort skulle allt inte stå och falla med det, utan du skulle få fixa en pall etc.

Alltså t ex säga OK, jag gör det, men långsamt, eller ok jag fixar det men först måste vi skriva ett schema åt mig. Eler: jag kan inte minnas det du säger om hur man gör, vi skriver en lapp!

Så står du upp för dig, men tar samtidigt ansvar för hur just DU funkar här i livet. 

Hmmn.. Antar att du har rätt. Å det är så hon vill göra många gånger. Hon vill hjälpa mig. Men för det mesta känner jag att hon aldrig blir riktigt nöjd ändå.. Kanske för stunden, men när hon uppmärksammar varje grej jag gör "fel" blir jag till slut less å orkar inte bry mig. Sen blir vi osams, å sen sams, å jag förklarar för henne att jag aldrig kommer ha samma koll som henne.

Å varje gång så blir det lixom "ja, jag är fel och ber om ursäkt för det men jag hoppas du förstår". Istället önskar jag att hon kunde acceptera att jag har brister, precis som henne, precis som alla, men man behöver inte sikta på att "jobba bort dom med tiden"

Oj, det här är svårt. Jag lever med en man som kan vara lite åt samma håll som du - dock utan diagnos (men utredd).
Han är också rätt oorganiserad och en obotlig tidsoptimist. KAN helt enkelt inte planera saker och beräkna hur lång tid det tar. Jag å andra sidan är ruskigt strukturerad och kan planera in på minuten om det behövs...

Till stor del handlar det nog om att du måste hitta en metod. Om du upplever att det är problem i livet så är det du som måste lösa det. Det är bara du som vet mer konkret vad du vill ha och vad som skulle kunna hjälpa dig att nå dit. Om det sen är att skriva listor, att få till tydliga rutiner eller andra metoder som är bäst, det vet bara du. En kalender med reminder-funktion (i telefonen typ) är ett stort hjälpmedel här hemma. Det tillsammans med tydliga rutiner.

Sen måste hon lära sig att leva med vem du är. Inte bara se det negativa. Det är ju sån du är. Och ni måste båda kommunicera. Prata. Mycket. Det är svårt, jag vet... Jag har fått inse att jag inte kan räkna med att min man tolkar mig och vet vad jag behöver. Om jag däremot öppnar munnen och säger vad jag behöver, alternativt lägger in en kommentar att 'tänk nu på att laga nåt snabblagat', så funkar det alldeles utmärkt.

Jag tänker också på att ni har en rätt så liten där hemma. Säkert sömbrist, full av hormoner, trött. Stor omställning med barn, som dessutom säkert inte har rutiner än. Man har ingen/mindre tid för varandra och det är faktiskt rätt så krävande för en relation att ta hand om en bebis. Den biten blir bättre sen!

Hm. Nåt blev skumt med fonten. Citerar så det blir läsbart. 

Skitjobbig sits för er båda!
Klart att hon vill förstå dig men att tålamodet tryter då det ju blir hon som får styra upp eller alltid ha huvudansvaret och dubbelkolla allt.
Sen tror jag att det är viktigt att du lär dig urskilja vad det är som gör henne irriterad, det är inte du utan situationen som retar henne.
Ni kan klara det om ni är öppna och pratar om det när ni inte är arga eller frustrerade!

Kom ihåg att inte ge upp och börja tycka synd om dig själv för då har du erkänt dig besegrad. Du kan inte bli besegrad förrän du själv ger dig.
Varje dag och i varenda situation har du ett val; du kan välja om du vill se ett misslyckande/nederlag eller en möjlighet/erfarenhet.
Överlista din hjärna och ligg steget före med schema, det är en strålande idé!  

Sammanfattningsvis ger ni mig rådet att hitta en metod för att fungera bättre.. Jag ska fundera på det.

Men ibland tycker jag bara att jag får så lite förståelse. Gör jag minsta felsteg så har jag misslyckats.. Eller om jag ska handla, måste jag förklara efteråt att det tar en stund att låsa upp garaget, köra ut bilen, låsa garaget igen, köra till affären, hitta en parkering, hitta allt man ska handla (allt ligger ju inte alltid exakt i den ordning man går, å ska man analysera varje hylla för att slippa gå tillbaka tar det antagligen ännu längre tid). Stå i kö, packa grejerna, köra tebax, parkera, få in grejerna osv. Det är som att hon tror att alla andra människor bara går ut ifrån dörren å rakt in i affären.

Hur ska jag få henne att tro på att jag faktiskt tänker på hur jag gör å om jag kanske kan effektivisera? Känns så kränkande när man gör sitt bästa (ja, jag försöker iaf ganska hårt) för någon å sen får man en utskällning för att man inte bryr sig.

Jag tror att du - så länge det inte blir stora problem för baby, hem, ekonomi osv - måste trevligt säga att "men jag gör så här" eller "jag gör på mitt sätt", eller "jag kommer nog på något bra sätt som kommer att funka till slut". Du kan säga de här sakerna på ett sånt sätt att hon till slut förstår att du gör på ditt sätt. Du får förklara att ju liksom inte skaffat barn med sig själv utan att det är en person med en annan personlighet som hon lever med. Säg "lita på mig" och se sedan til att få det gjort också fast på ditt sätt. 

Låter jobbigt för er! Medicinerar du? Det bästa du kan göra är nog att planera saker i förväg. Bestäm redan dagen före vad du ska göra för mat, då hinner du tänka efter om det låter rimligt. Bestäm vilka dagar/tider du ska bada barnet så att det blir gjort. Gör ett schema över dagarna

Har haft det lite liknande här, tycker att det har fungerat mycket bättre när barnet blivit lite större och man får mer tid och utrymme.
I början krävs det mer planering.