Är intresserad av hur 90-talskrisen påverkade oss på olika sätt. Jag minns det svagt själv och då var det inga trevliga minnen. Vad minns ni ifrån denna kris, självupplevt eller från vänner och familj? Hur allvarligt var det egentligen? Och finns det någon som påverkas av det än idag?
Jag var liten då, är född -85, men jag minns att min pappa klagade mycket över både sin egen ekonomi och landets, och att min mamma (de bodde inte tillsammans) knappt hade råd med mat till oss. Jag minns när räntan steg till 500% också. Pappa var så arg, och efter det var det förbjudet att ens säga namnet "moderaterna" hemma. "Dom där dumma", var man tvungen att säga istället. (Idag är förresten pappa själv moderat!).
Sen minns jag när vi köpte vårt bostadsrättshus, typ -94 efter att priserna hade sjunkit (de sjönk extremt mycket i vårt område!). Vi köpte vårt för 10 000, och grannfamiljen hade betalat 600 000 för sitt bara några år tidigare. Den ena hade blivit arbetslös och de hade svårt att klara boendekostnaderna, men de kunde inte flytta p.g.a. det stora lånet de hade på huset. Jag minns att jag tyckte synd om dem.
Ja, det är väl typ det jag minns.
Var ju sossarnas fel, tog bara 20 år innan de erkände det, men men..Jag har en historia från denna tid..
En kompis jobbade åt ett större byggföretag där nere, inte fast utan enbart till en viss tid, när krisen slog in så vart det i princip tvärstopp på bygget, 20 och 20 kallades in till cheferna där de fick sparken, de fick jobba sin uppsägningstid, Min kompis som bara hade en vecka kvar blev orolig att han skulle behöva jobba längre, men han slapp och var lycklig, alla andra var deprimerade, många hade tagit stora lån och köpt hus etc etc..
Vår familj hade både en bostadsrätt och en sommarstuga. Farsan blev arbetslös och vi tvingades sälja sommarstugan till halva inköpspriset för att kunna ha kvar vår fd bostadsrätt.
En arbetskompis hade en dyr villa på den tiden, han tvingades sälja den via kronofogden, med en stor förlust och än idag betalar han tillbaka på den skulden (utmätning på lönen).
Jag tillsammans med min dåvarande man hade några år tidigare köpt ett radhus. Runt '90 fick grannhuset nya ägare. De köpte för cirka 750'. Efter något år separerade de och skulle sälja. De fick inte sålt till det pris som de gav så de avvaktade, efter det gick priserna bara rakt ner. Runt 93-94 höll det på att gå ut på exekutiv auktion. De fick sålt det då till ett ungt par för ca 400'. I en krissituation finns det både vinnare och förlorare.
När jag idag ser huspriser och räntor så undrar jag om människor inte lär sig av sin historia.
Arbetslöshet och i stort sett inga jobb att söka. Är inom bygge, och där byggdes absolut ingenting, det var knappt det som fanns renoverades och servades.
Jag blev orolig för mitt jobb som outbildad barnskötare. Gick med i facket, började plugga. Kommer ihåg Gunnar Wetterberg och Elaine Kristensson som satt i tv och försvarade brutala nedskärningar som vi känner av än i dag, bl a genom arbetslöshet och slimmade kommunala verksamheter där folk bränt/bränner ut sig. Har något svagt minne av Anne Wibble och Carl Bildt när de envisades med att binda kronan till Euron, och den räntekris som följde.
Jag märkte aldrig av nån kris. Pappa fick behålla jobbet och vi bodde i hyresrätt så det fanns inte så mycket att bekymra sig över. Iaf inte för en 10-14 åring.
Märkte inte av krisen då, pluggade.
Min kris var IT-kraschen 2001, då halva vänkretsen förlorade sina jobb och många just köpt bil och bostad och hade gravida tjejer.
kom ur gymnasiet. Tappade tron på att nånsin få ett jobb, en känsla av att vara värdelös som sitter i än. Kände att när ekonomin vänder är jag överårig och de unga blir valda. Det var nu inte exakt det som hände, men jag tror att det gjorde att jag kom av mig i många avseenden!
Jag minns en ränta på makalösa 24% på min rörliga del av mitt bolån, min första lgh (brf). Hade bott där i cirka 1,5 år.
Bostäderna droppade rejält i pris och hämtade sig inte på många många år. Sålde min brf. (Sthlm län) med förlust på 50 000:- och det var år 2000.
Bara några år senare var de uppe i ca 400 000:-
Motsvarande lgh kostar i dag ca 1 500 000:-, jag sålde min för 170 000:-. Då var visserligen månadsavg. för lgh ca 2500:- mer per månad än i dag.
Och att cirka 20 pers. fick gå från företaget jag jobbade på då. Ännu fler inom koncernen.
En inom släkten blev av med sitt jobb, mycket svårt att få nytt trots bra utbildning.
90-talet... Hmm... Märkte ingenting av nån kris då. Pluggade på universitetet hela 90-talet, världen runtomkring... tja... den fanns väl där antar jag. 
Det enda jag minns är hur det gick uppåt och uppåt och uppåt för att till sist brista 2001, precis när jag var klar ingenjör. Fanns inte ett enda jobb för en färsking inom branchen då.
För min del var det en bra kris :) Inga jag känner drabbades, och själv köpte jag min första bostadsrätt till ett snuskigt bra pris!
Min pappa förlorade sitt företag, vi fick bokstavligen gå ifrån hus och hem och leva i lånade bostäder och hyra bostad i 2:a och 3:e hand till ockerpriser .
Bostadsrätten såldes på exekutiv auktion. Sviter av den storyn sitter mina föräldrar med än idag då mamma fortfarande är betalningsskyldig på ett antal lån (pappas del är borta tack vare skuldsanering, men mamma fick avslag)
MINA sviter efter pappas konkurs var att allt från min barndom såldes med lägenheten. En container med saker fick vi fylla för vårt eget behov, allt anant skulle säljas. Det vi inte sen hade råd att lösa ut fick också säljas på auktion. Vi hade bara råd att hämta några småsaker som verkligen behövdes. Vi packade en kombi-bil så full vi bara vågade med tanke på vikt och säkerhet. Resten fick vi aldrig mera se.....
Själv tog jag studenten mitt under krisen och när jag var färdigutbildad så fanns inga jobb. Regeringsskifte gjorde att alla mina chanser till jobb försvann i ett nafs. Min utbildning betydde noll och intet.
Jag har verkligen levt så fattig som många vittnar om. Skolmåltiden var under många många år den enda mat jag fick vissa dagar.
Mina föräldrar bråkade hela tiden. Har i vuxen ålder förstått hur hemskt det måste varit med nyköpt villa och småbarn när räntan åren därpå vissa dagar låg på 300%. Dom jobbade hela tiden jättemycket övertid (egenföretagare) och var trötta och stressade. Jag var alltid först och sist på dagis.
Min pappa blev arbetslös och förblev det i 6 år, det blev riktigt tajt, vågade aldrig fråga om pengar till något. Gick i en snobbskola också där det var viktigt med 'rätt' märken är väl vad jag kommer ihåg, prat i skolan om arbetslöshet kommer jag också ihåg.
Jag och min dåvarande sambo köpte hus 1991 när vi var 19 resp 22 år och nyss hade fått vårt andra barn. Ett tag fick vi jäkligt höga räntor kommer jag ihåg, men nåt annat drabbades vi inte av iaf. Inte nån annan i vår umgängeskrets heller.
Hade vi väntat några år med husköpet hade vi dock fått det mycket billigare
Jag hade tur, jag hade fått arbete precis innan krisen och drabbades inte (var i rätt branch. Men min syster blev arbetslös (det var första gången AF fick hantera flertaket högutbildade som var arbetslösa), flera av mina studiekamrater gick arbetslösa efter avslutade studier.
Man fick inget lönelyft.
Man chockhöjde vissa typer av räntor till 250%.
Tack för alla svar! Intressant (och tragiskt..) att läsa. Tycker inte att man hör så mycket om detta idag. Samtidigt tycker jag mig kunna känna igen resonemanget FÖRE kraschen på 90-talet med hur man resonerar idag. "Det händer inte". "Det är nya tider nu". "Den här gången är annorlunda".
Kan vi stå inför en krasch i Sverige igen? Tankar?
I ett område i närheten av där jag bodde då fanns det bostadsrätter byggda i slutet av 80-talet, de kostade som nya 300-400 kkr. Några år senare kunde man köpa en av dem - ett parhus - för 25 000 kr (25 kkr, jag har inte glömt en nolla). Några månader senare kunde man få ett annat likadant parhus gratis. De som bodde där fick helt enkelt lämna allt utom skulderna bakom sig och flytta hem till mamma, eller möjligtvis till billigast möjliga hyreslägenhet.
En bekant till mig skilde sig vid fel tillfälle och sålde huset med hundratusentals kronor i förlust. Fast han kom lindrigare undan än dem som bodde på en annan gata i närheten av honom. På den gatan fanns 8 nybyggda villor. Sju av dessa åtta villor såldes så småningom på exekutiv auktion... Med tanke på att sådana försäljningar ofta resulterar i priser på 20-30% under marknadsvärdet så kan man gissa hur kul det var för dessa 7 familjer.
Om våra politiker tar varningarna från IMF, EU-kommissionen, OECD m.fl. (se t.ex. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/imf-ordinerar-besk-medicin_8228770.svd) så kommer det här att hända igen. Folk som idag lånar 3-4 miljoner utan möjlighet att själva amortera av lånet under sin livstid riskerar att råka mycket illa ut.