ett liv som barn till en alkoholist
när jag var liten, kanske 6-8 år började jag se att pappa såg annorlunda ut på kvällar, fredagar, lördagar och när vi hade varit på middag. jag tror inte mamma hade nämnt det för mig, så jag trodde att pappa blev trött, då han egentligen va full. sen i senare ålder förstod jag att han var alkoholist och mamma var jämt sur på honom när han hade druckit så jag började ta efter mammas attityd och gjorde som mamma- ignonerade honom när han sa något. Sen tror jag det var när pappa råkade ut för en olycka som jag insåg att man blir klumpigare av alkohol. Så varje fredag, lördag, och andra tillfällen så var jag hemma för att se till så han inte råkade ut för nån olycka, jag smög bakom honom för att eventuellt ta imot honom om han gjorde sig illa, då han var vinglig. jag var vaken pga av honom, jag kunde inte sova när han var uppe och drack. jag ville inte ta hem kompisar eller att någon kompis skulle hälsa på så jag tänkte ut en plan i förväg hur jag skulle göra, låsa dörrar och låtsats att det inte var någon hemma , när han sov. jag kan säga utan att överdriva att pappa är anledningen till att jag förlorade kontakten med kompisar. jag umgicks bara med vänner i skolan. jag ville inte träffa någon på helgen för jag skulle "vakta pappa" och det ledde till att jag blev mer och mer van till att inte träffa någon alls. jag vill att detta ska nå ut till fler som känner samma sak, för det är vanligare än man tror. någon som känner igen sig eller bara har något tips hur man själv ska undvika att hamna i den sittsen? jag är en ganska blyg person som inte gärna talar om det öppet.
