Vilken hänsyn tar man EGENTLIGEN till vad BARNEN VILL i vårdnadstvist/familjerätt?

Hej TS,

Jag har inte läst din andra tråd men jag kan ge dig lite råd här...
Tyvärr är din dotter lite liten för att man DIREKT kommer att lyssna på henne. Vad du behöver göra är att skaffa dig stöd utifrån.

1. Ta kontakt med skolans kurator. Förklara att ni ligger i vårdnastvist och att det känns som om flickan kan behöva samtalsstöd i detta. DU ska INTE säga att hon säger att hon är rädd. Det MÅSTE komma från henne själv.

2. Ta kontakt med BUP - samma sak där.

3. Om det går till vårdnastvist i tingsrätten och ni inte kommer överrens om vårdnadsformen så kommer socialen att göra en utredning. Dom kommer då också att prata med din dotter.

4. När din dotter är hos pappan - gör en oros anmälan anonomt.

5. Ditt yttersta ansvar är att skydda ditt barn - gör det! Kräv umgänge under uppsikt. Gör detta via socialen. Berätta att dottern säger hon är rädd och otrygg och låt dom prata med henne direkt.

6. Var väldigt noga med vad du säger om pappan, både direkt till flickan och när du pratar med andra. Särskilt om hon är i närheten men där du tror hon inte hör... barn har satelliter till öron!! Och även andra kan säga något till sina barn som sen kommer till henne...

Kram och lycka till!

Tusen tack för goda råd! 

Jag var ju på ett förberedande samtal på BUP där jag har berättat allt om hur det har varit genom åren. Menar du att det kan ligga mig i fatet? 
Dottern bekräftade dock en del av det jag sagt idag på hennes BUP-samtal.

Hur kommer det sig att du har en  sådan kunskap om detta, om man får fråga... (nyfiken)

 

Det är det som är det knepiga, barn kan inte förväntas alltid veta sitt eget bästa. Att säga att man vill vara med sin alkoholiserade mamma kan lika gärna vara ett utslag av att man känner ansvar och vill ha koll på henne - är det barnets bästa. Att säga att man vill vara mest med pappa kan bero på att han lovat "guls o gröna skogar" om man säger så till soc-tanten. Men är det förenligt med barnets bästa? Inte säkert .....

Hej TS, Jag har inte själv varit i din situation men har stöttat en vän genom en långdragen process och ska väl erkänna... har lätt för att lära och lägga på minnet. :) Din dotter vet vad du har upplevt med pappan. Även om du själv tycker att det inte är så, så kan det trots allt vara att din dotter säger saker om sin pappa som trots allt är projekterade från dig. Hon säger tex att hon är rädd för att du kanske är det, att hon är otrygg för hon har hört dig säga saker om pappan. Barn är snabba att ta på sig ansvaret att se till att förälrar mår bra och kan på grund av att hon ser att du "vill" att hon ska trivas bäst hos dig säga negativa saker om pappan. Din dotter kanske i verkligehen är riktigt glad och har kul när hon är hos pappan men vill inte säga det med rädsla för att såra dig. Det kan också räcka med att hon hör dig säga till någon annan utan att du vet om det "Usch, jag vill inte att X åker till sin pappa i helgen. Man vet aldrig vad han kan ta sig till. Tänk om han blir arg och låser henne ute". Nu säger jag inte att du sagt så här men små förflugna ord kan få starkare reaktioner än man kan ana. Och, tyvärr är det så. I en rättslig tvist så vad han gjort mot dig - det är helt irrelevant. Din dotter ska heller aldrig behöva bekräfta vad som hänt dig (kan vara att jag missförstod ditt samtal med BUP). Det är svårt, jag fick VÄLDIGT ofta påminna min kompis att det inte handlade om henne. Han kan ha slagit dig gul och blå, kränkt dig på alla sätt och vis mm men trots det vara en alldeles underbar pappa. För att du ska vinna i en tvist då måste du sätta dig över det du känner och alltid prata utifrån barnets behov. X behöver sin pappa och han måste se till att det är tryggt för henne. Pappan är oerhört viktig i X liv och jag vill att han ska vara engagerad i det. Att han bråkar med mig gynnar inte X. Jag vill att X papap och jag någon gång om året fikar tillsammans X. För att X ska få ha hand om båda sina föräldrar samtidigt. Jag unnar dig inte detta, det är skitjobbigt. Men se det just som ett jobb som du ska klara av. Lägg alla känslor åt sidan och fokusera på det du måste igenom. Det finns ljus i tunneln! :)

Nä, det har du ju rätt i. Men om mamman är normal och dottern är rädd för att vara själv med pappan, borde de väl lyssna på henne.  Med det du säger, kan man ju aaaldrig veta någonting som är bäst för barnet.

Jo kloka, proffessionella vuxna kan oftast bedöma vad som är bäst för barn ..... tyvärr sitter inte dessa kloka vuxna i lagstiftande position!