Som överskriften lyder, jag blir aldrig arg.
Jag skulle aldrig kunna skrika på någon, slå hål på något eller bli arg, helt enkelt.
Det är som en begränsning.
Även fast någon gjort fel eller fast jag känner mig sviken, sårad eller ledsen så blir jag aldrig arg.
Därför bråkar jag inte heller med mina vänner eller syskon.
Jag kan bli irriterad på mig själv, men aldrig arg. Jag ler istället och försöker vifta bort det.
Är det sunt? är jag onormal?
Det låter inte så jättebra. Jag tror att det är nyttigt att bli förbannad lite då och då.
Lucky you, jag har problem åt andra hållet, jag kan känna ett fruktansvärt raseri över människans dumhet och ondska. Och en förtvivlan över vart vi är på väg och hur vi behandlar varandra.
Men det låter lite som om du kan vara lite konflikträdd?
Eller så är du bara en mer balanserad person än dom flesta
Upplever du själv det här som ett problem, hur i så fall, på vilket sätt begränsar det dig,
Men alla har olika nivåer av aggression.
Du kanske bara är en välkontrollerad låg-testosteronare? Eller så förtränger du saker istället, att le när man känner sig sårad låter inte så bra.
Kräver du nånsin din rätt ( t ex när du vet att du HAR rätt) eller viker du dig alltid för andras vilja?
När det gäller min bror så kan jag motargumentera när jag tycker att han säger något elakt. Jag kan liksom argumentera mot till exempel lärare - men om det blir för mycket så bygger jag en sköld mot allt som heter känslor, för annars kan jag bli tårögd. Mina vänner säger att jag är för snäll och att jag är den ändå som dom aldrig bråkat med.
Men jag kan som sagt bli irriterad/besviken på mig själv. Kan då tex dra naglarna på armen, bita mig själv så hårt på armen eller dunka huvudet hårt i golvet eller väggen, dock är detta sällan och sker bara när jag är ensam.
Jag kan inte säga att jag är konflikträdd, om jag tycker att jag har rätt i något så står jag fast vid det. Men som sagt så beror det på vilken person det handlar om, är den någon betydelsefull så viftar jag bort det och säger "strunt samma, nu är vi glada" vill alltid hjälpa folk och få dom så nöjda och glada som möjligt.
Men det känns som att jag samlar en klump inombords för att jag har för mycket respekt för andra människor och vågar helt enkelt inte agera ut och nu har jag lärt mig att vara sån.
Nu är jag bara rädd för att allt ska komma på en gång :/
Jag var aldrig arg innan jag fick mina barn och då inte heller de första åren som förälder men jag måste ärligt erkänna att jag varit ordentligt arg mer än en gång på någon av barnen när de var i åldern mellan 2-6 år.
Just trotsåldrar av små "emilbarn" i kombination med sömnbrist fick mig att tappa humöret emellanåt.
Efter att de började skolan tror jag inte att jag varit arg på dem någon gång och vi har även klarat tonåren utan ilska från min sida.
Det är så många år sedan jag var arg att jag inte ens kommer ihåg det och då är jag snart 50 år.
Riktar tjejer oftast sin ilska inåt? Det är inte ofta tjejer flippar?
Riktar tjejer oftast sin ilska inåt? Det är inte ofta tjejer flippar?
Riktar tjejer oftast sin ilska inåt? Det är inte ofta tjejer flippar?
Är tjej och jag flippar en del om jag blir väldigt arg. Krävs en del för det iofs. Men då ger jag mig inte. Men jag har börjat lära mig tygla mig nu för tiden.
Tror inte heller det är bra att göra sådär. Blir väldigt fundersam när du säger att du skadar dig själv. Låter som du har självskadebeteende. Hur var din föräldrar i uppväxten? Blev de arga då du gjorde något fel eller varför reagerar du så?