Hann inte säga hejdå...

Jag kan inte nog beskriva hur ledsen jag blir av att höra om er sorg som i dagens stessiga samhälle glöms bort. Läkarna botar bara "det sjuka" och sedan blir man lämnad åt sig själv.

Jag är livrädd att något liknande skall hända mig. Den fantastiska glädjen över att vara gravid är så skör. När som helst kan något gå fel. Det känns som om det egentligen är ett mirakel varje gång det faktiskt fungerar hela vägen till målet.

I vecka 12 har man börjat förstå att det fakatiskt finns något där inne, att det faktiskt är sant att man är gravid. Att sedan bli ifråntagen det där underverket som man burit i sin kropp under sitt hjärta, i sitt hjärta. Den smärtan kan man nog inte förstå om man inte varit med om det själv. Jag har ännu inte behövt uppleva den enorma förlusten och kan därför inte förstå hur fruktansvärt dåligt du mår just nu. Men jag kan skicka min tanke till er och önska er all lycka i framtiden om ni vågar försöka igen. Kramas och prata mycket, för det enda som hjälper mot sorg är att prata om den och få obegränsat med kärlek!

Håller med, det är ju trakiskt att ni inte ens fick säga hejdå, det är så man knappt får ord fram, orättvisst, för man vet ju hur det känns att bära något som någon rycker sedan bort, precis som ett barn bär något och någon tar,man gråter och sörjer när någon tar, det borde väl vården förstå....

Hej gumman

Sänder en tanke till dig och din man. Vajg och min sambo miste vårt barn i v 10 nu i början av novemmer. På en vanlig rutinkontroll upptäcktes det att hjärtat precis slutat slå och det blev till att försöka få in detta i skallen. Detta skulle blivit mitt trejde barn (6:e graviditeten, då jag fått två MF innan dem) Det går inte att beskriva hur det är, man måste ha varit där för att förstå hur man känner sig inombords. Jag fick helgen på mig och tänka om jag skulle låta naturen ha sin gång eller om jag skulle skrapas och valde det senare. Inte för att jag varit med om det innan, vilket var väldigt skräman,de utan för att jag slapp gå och vänta på att kroppen skulle aätta igång MF och vänta på den där smärtan som är olidlig. Jag slapp dt där och mår nu bra kroppsligt och även psykiskt, fast emellanåt kommer det över en, naturligtvis. Min sambo blev förtvivlad. Detta skulle bli hans första barn och han längtade nog mer än han vågade via i början. I v 10 har man ju precis vant sig vid att vara gravid och börjar längta, och sedan tas det ifrån en. Man vet inte riktigt hur man skall reagera.
Vi hade iaf helgen på oss att prata och försöka acceptera att det inte fanns något barn längre. Det hjälpte nog oss mkt i sorgearbetet, att det inte bara ryktes ifrån en som för er.
Prata mkt med varandra, det hjälper. Och prata med en kurator eller din gynekolog och du har förtroende för henne/honom. Jag pratade mkt med folk här och på gravid.se. Där finns de som varit i samma situation och som gärna hjälper en med stöd etc.
Jag hoppas ni vågar försöka igen. Själv väntar jag på att sluta blöda så vi kan uttnyttja ÄL (som jag redan har haft en fast jag inte fattar hur det går ihop med att jag blöder) men det visar att kroppen läker snabbt efteråt.
Ingen ny graviditet kan ersätta den man förlorat men det kan få en att se framåt och att det faktiskt lyckas bli bebis ibland är en liten tröst.

Vet egentligen inte om jag gett dig något tips, men kanske det hjälper att höra någon annas historia. Tänker på er
Kaam Moa

Jag kände precis som du. Jag förlorade mitt lilla barn i vecka 14+4. jag fick efteråt bra hjälp av KK-kuratorn. Men just i det akuta skedet var jag ganska så ensam. Detta hände 20/10. Jag mår fortfarande dåligt av det. Det känns så orättvist. Så jag förstår hur det känns. Tänker på er!! Många Kramar!!!

Hejsan!
Tack snälla för att ni svarat. Så skönt att känna att man inte är ensammast i hela världen.
KRAM