• Anonym (förvirrad)

    Vill han ha oss?

    Jag har ett förhållande med en kille som är 24 år, sedan 8 månader tillbaka. Jag är snart 33 och ensamstående mamma sen flera år tillbaka. Sonen bor hos sin pappa varannan helg. Min pojkvän bor 20 mil bort och vi kan bara ses på helgerna, vilket vi båda tycker är jättejobbigt då vi vill träffas oftare. Vi älskar varandra och för första gången på vääldigt länge känner jag mig tillfreds och lycklig. Jag har varit tydlig från start med att jag inte kan flytta, pga att min son ska kunna träffa sin pappa oftare ju äldre han blir. Så allt hänger på min pojkvän. Det är han som måste säga upp sig från sitt jobb, sälja sin lägenhet och lämna sitt sociala liv i sin hemstad. Vi har pratat mycket, mest drömmande och halvt på skämt, om att det skulle vara underbart att få ses varje dag. Igår när vi hade det samtalet sa min pojkvän att familjelivet skrämmer honom och att han inte vet om det är ett sånt liv han vill leva. Han vet inte om han är redo för att ta ett sånt stort steg i sitt liv, men att han älskar mig otroligt mycket. Jag förstår såklart. Han har aldrig haft någon relation tidigare och är inte speciellt van vid barn. Dock funkar det skitbra mellan min son och honom. Efter att han sa detta så har min hjärna blivit fullkomligt kaos. Jag trodde verkligen att han ville detta lika mycket som jag. Vad fan ska jag göra nu? Vänta tills han har "bestämt" sig och känner sig redo? Hur länge orkar jag vänta på det? Tänk om han aldrig blir redo? Ska jag bara bryta och gå vidare? Känns så jävla svårt! Jag vill absolut inte göra ngt förhastat, men samtidigt börjar jag känna att det är dags att ta relationen ett steg längre. Men hur fan ska det gå till?
    Jag vet att mina frågor är omöjliga att svara på....men någon kanske har lite kloka tankar och/eller liknande erfarenheter??     

  • Svar på tråden Vill han ha oss?
  • Anonym (vad vill han?)

    Jag förstår din pojkvän att det är ett stort steg. Men sen har ni varit tillsammans i 8 månader och han vet om att du inte kan flytta så det kan ju inte ha kommit som en chock för honom. Vad är det han vill ha ut av ert förhållande?

  • Anonym (förvirrad)
    Anonym (vad vill han?) skrev 2013-06-01 18:56:58 följande:
    Jag förstår din pojkvän att det är ett stort steg. Men sen har ni varit tillsammans i 8 månader och han vet om att du inte kan flytta så det kan ju inte ha kommit som en chock för honom. Vad är det han vill ha ut av ert förhållande?
    Jag vet faktiskt inte. Trodde som sagt att vi strävade mot samma mål dvs ett liv tillsammans. Jag vet att han älskar mig, men just ikväll känner jag mig nästan "lurad". Vi har ju pratat om hur vi skulle vilja inreda en gemensam lägenhet, dela på hushållssysslor och en massa annat.
  • sextiotalist

    Oj, jag förstår hans reaktion, endast 8 månader och du vill ta nästa steg. Som 23-åring ska man leka, ha kul, busa. Backa, stanna upp, ha inte då bråttom

  • Anonym (förvirrad)
    sextiotalist skrev 2013-06-01 19:11:43 följande:
    Oj, jag förstår hans reaktion, endast 8 månader och du vill ta nästa steg. Som 23-åring ska man leka, ha kul, busa. Backa, stanna upp, ha inte då bråttom

    Fast om hade velat leka och busa hade han kanske inte varit ihop med mig? Jag har ju inte gjort någon hemlighet av att jag vill ha ett familjeliv. Jag har inte bråttom. Men jag blir inte heller yngre....
  • sextiotalist
    Anonym (förvirrad) skrev 2013-06-01 19:19:13 följande:

    Fast om hade velat leka och busa hade han kanske inte varit ihop med mig? Jag har ju inte gjort någon hemlighet av att jag vill ha ett familjeliv. Jag har inte bråttom. Men jag blir inte heller yngre....

    när man är nyförälskad så tänker man inte alltid så långt.p
  • Ess

    Det är ett mycket större steg att flytta ihop med en som redan har barn, än vad det är att skaffa barn själv.
    För det första så är det sas ett färdigt äldre barn, det kommer ett ex på köpet vilket kan va på både gott och ont . Alla ev konflikter med exet drabbar din sambo, att boka in semestrar är inte bara gjort i en handvändning då ni kommer att va 3-4 vuxna som ska enas.
    Sen är barnet en egen person som när man flyttar ihop och kommer upp på varann, så upptäcker man sidor som man kanske inte alls tycker om. Det kan bero på personlighet, uppfostran eller båda tillsammans.

    Han har dessutom mer att förlora då det blir han som får flytta från både jobb och umgänge, du har ju gjort klart att du är oflyttbar pga barnet.
    Så jag ser det mer som positivt att han tänker igenom det igen och igen, om han är villig att göra alla uppoffringar pga ditt barn. Ju mer han tänker och ju mer ni diskuterar, ju mindre är chansen att det skär sig duktigt när/om ni väl flyttar ihop. 

  • sextiotalist
    Ess skrev 2013-06-02 09:40:59 följande:
    Det är ett mycket större steg att flytta ihop med en som redan har barn, än vad det är att skaffa barn själv.
    För det första så är det sas ett färdigt äldre barn, det kommer ett ex på köpet vilket kan va på både gott och ont . Alla ev konflikter med exet drabbar din sambo, att boka in semestrar är inte bara gjort i en handvändning då ni kommer att va 3-4 vuxna som ska enas.
    Sen är barnet en egen person som när man flyttar ihop och kommer upp på varann, så upptäcker man sidor som man kanske inte alls tycker om. Det kan bero på personlighet, uppfostran eller båda tillsammans.

    Han har dessutom mer att förlora då det blir han som får flytta från både jobb och umgänge, du har ju gjort klart att du är oflyttbar pga barnet.
    Så jag ser det mer som positivt att han tänker igenom det igen och igen, om han är villig att göra alla uppoffringar pga ditt barn. Ju mer han tänker och ju mer ni diskuterar, ju mindre är chansen att det skär sig duktigt när/om ni väl flyttar ihop. 
    Håller med dig, det är han som har mest att förlora, och det är allt för många förhållanden (speciellt med andras barn inblandade) som gått åt skogen för att de vuxna har haft för bråttom.

  • ogidin

    "Ta förhållandet till nästa steg" efter ynka 8 månader!? Wow, du har verkligen bråttom. Att flytta ihop under förälskelsefasen skulle jag aldrig göra ens utan barn.

  • Anonym (Stort steg)

    Du tänker att han ska ge upp hela sitt liv med familj och vänner för att leva ditt liv med ditt barn. Det är ett extremt stort steg att ta om man trivs med sin familj och vänner. Jag tycker att han låter mogen och genomtänkt som faktiskt stannar upp och funderar över om han verkligen vill detta. Att leva familjeliv som man egentligen inte vill ha är inte kul och du får ju i grund och botten se det för vad det är. Han vill ha dig, inte er. Sedan måste han fundera över om det känns ok med allt som följer med dig, dvs din son och ett familjeliv. Han väljer i grund och botten inte ER,för honomär du du+bagage.

  • Respekt

    Ni ses bara under helgerna ( varje eller VV när du är barnfri ? ) o det har bara gått 8 månader o du tycker det är märkligt när han måste sluta sitt jobb, lämna vänner o familj att han tvekar. Låt det gå minst 2 år innan ni flyttar ihop, då vet ni hur ni funkar ihop även utan förälskelseruset. Varför så bråttom ??

  • Fånga dagen

    Jag tycker han verkar väldigt klok och mogen. Han har förmodligen fått lite kalla fötter vid tanken på att bryta upp från sitt jobb, hem, familj och kompisar för att komma och leva med dig och ditt barn. Han säger ju själv att han kanske inte är redo för familjelivet. Kanske har han också lyssnat på "goda råd" att inte förhasta sig utan att tänka sig för ordentligt.

    Ni har ju också varit tillsammans så kort tid, och förmodligen bara träffats på helgerna. Då är det ett ännu större steg att ta. Killen är ju bara 24 år och har aldrig haft en relation tidigare. Här finns det dessutom också barn. Klart att han har blivit betänksam och börjat dra öronen åt sig. Varför är det så bråttom?

  • Anonym (förvirrad)

    Ni har så rätt. Han är mogen och jag uppskattar att han verkligen reflekterar kring detta. Måste dock påpeka att jag inte har varit drivande, pressande eller ställt några krav på honom. Allt prat om samboskap och dyl har varit ömsesidigt. Han har liksom vänt så snabbt. Fått kalla fötter på typ 1 vecka. Och nu känner han att han borde låta mig gå, för att han inte vet vad han vill. Jag vet inte vad jag ska svara honom. Jag förstår honom, verkligen! Men han sa idag att han tror att han inte vill ha barn. Alls. Och jag har barn. Så.... Kärleken är stark mellan oss, men det räcker inte till. Och det känns förjävligt. Jag sa att vi ska ta det lugnt, att vi fortsätter som innan. Men han tvekar till det också. I samma mening säger han att han älskar mig och han aldrig kommer träffa en bättre tjej än mig. Jag står rådlös.  

  • Anonym (..)
    Anonym (förvirrad) skrev 2013-06-02 23:25:26 följande:
    Ni har så rätt. Han är mogen och jag uppskattar att han verkligen reflekterar kring detta. Måste dock påpeka att jag inte har varit drivande, pressande eller ställt några krav på honom. Allt prat om samboskap och dyl har varit ömsesidigt. Han har liksom vänt så snabbt. Fått kalla fötter på typ 1 vecka. Och nu känner han att han borde låta mig gå, för att han inte vet vad han vill. Jag vet inte vad jag ska svara honom. Jag förstår honom, verkligen! Men han sa idag att han tror att han inte vill ha barn. Alls. Och jag har barn. Så.... Kärleken är stark mellan oss, men det räcker inte till. Och det känns förjävligt. Jag sa att vi ska ta det lugnt, att vi fortsätter som innan. Men han tvekar till det också. I samma mening säger han att han älskar mig och han aldrig kommer träffa en bättre tjej än mig. Jag står rådlös.  
    Enligt min erfarenhet blir det inte bra om det är en massa tvekande. Hade en sådan kille och vet än idag inte vad det var som fick honom att ändra sig. Pratade om barn, hur mitt förnamn och hans efternamn skulle passa bra ihop och vips på någon dag så var det slut för han visste inte vad han ville. När jag sedan träffade min man så visste vi direkt. Han hade ett barn sedan tidigare och trots att jag inte alls gillade barn (har nu 3 själv så det har ändrat :-P) så var det inget hinder. Då insåg jag att om man måste fundera och känna att man måste offra sig (t.ex. genom flytt, jobbyte, bonusbarn) så är det kanske inte helt rätt...
  • sextiotalist
    Anonym (förvirrad) skrev 2013-06-02 23:25:26 följande:
    Ni har så rätt. Han är mogen och jag uppskattar att han verkligen reflekterar kring detta. Måste dock påpeka att jag inte har varit drivande, pressande eller ställt några krav på honom. Allt prat om samboskap och dyl har varit ömsesidigt. Han har liksom vänt så snabbt. Fått kalla fötter på typ 1 vecka. Och nu känner han att han borde låta mig gå, för att han inte vet vad han vill. Jag vet inte vad jag ska svara honom. Jag förstår honom, verkligen! Men han sa idag att han tror att han inte vill ha barn. Alls. Och jag har barn. Så.... Kärleken är stark mellan oss, men det räcker inte till. Och det känns förjävligt. Jag sa att vi ska ta det lugnt, att vi fortsätter som innan. Men han tvekar till det också. I samma mening säger han att han älskar mig och han aldrig kommer träffa en bättre tjej än mig. Jag står rådlös.  
    Oj, det låter som de flesta killarna man hade i den åldern, jag tror faktiskt att de flesta förhållanden jag hade mellan 18 och 27-28 år var av den typen, man var störtförälskad och efter en 6-8 månader så kunde det vända på en 5-öring och så tog det slut.

    I mina ögon är din kille en fullständigt normal 23-åring som precis passerat förälskeksefasen och börjar fundera, ibland tar det slut, ibland så fungerar det vidare.

    Det är ju så att förälskelsfasen är ungefär 6-8 månader och det är då man börjar fundera    
Svar på tråden Vill han ha oss?