Träffat en annan man.

Om förhållandet du lever i är dött finns det väl ingen anledning att stanna kvar?

Ibland lever man ihop bara för att, ja inte vet jag, man vet vad man har, det är nog bäst så, kanske för barnen, eller vad det nu är. 

Hur lycklig blir man själv? Både du och din partner? Folk i kärlekslösa relationer ger upp allt, frihet, känslor, lycka, allt för något som man kanske kan kalla för trygghet. Är det värt det? Priset? 

Antingen bryter man upp helt från den partner man har eller så bryter man upp det monogama i förhållandet man lever i. Låter som du skulle må bättre av dessa båda. Lev och lev ut!

Man kan inte styra över känslor, men över beteende. Jag blir lite trött på människor som skriver: "jag har alltid sett ner på otrohet men nu när jag SJÄLV har gjort det förstår jag helt plötsligt". Och ja, jag har själv varit otrogen, och tycker att jag var ett praktsvin när jag var det.

Men ja, om det är så dåligt med din sambo, varför inte göra slut?

Jag valde att lämna min man. Vi hade också ett gemensamt barn. Det var ett fruktansvårt jobbigt beslut och genomförandet ännu värre. Jag var orolig att jag gjorde fel osv. Men jag har aldrig ångrat det och jag är så mkt lyckligare nu än jag nånsin trodde att jag skulle kunna bli. Man lever bara en gång. Och en man som inte bryr sej och inte tar ansvar för förhållandet är minst lika skyldig till att det rasar som den som går...

Ja nu har det hänt och det går inte att få ogjort men ge din sambo en chans att bli lycklig med någon som förtjänar honom.

Du inleder hela TS med att bortförklara din otrohet men det finns inga ursäkter för den sortens svek. Känner man sig inte omtyckt och älskad så lämnar man sin partner man går inte någon bakom ryggen!

Det är inte så lätt att bara lämna när man har flera småbarn, en ekonomi som är körd i botten så varken han eller jag skulle klara oss ekonomiskt. Hitta lägenhet o allt. Hade det varit så bara ja då hade jag antagligen gjort det redan. Jag har inte ens ett jobb o för tillfället 0 kr i inkomst... Men nånstans älskar jag honom ändå. Vi kanske behöver vara ifrån varandra o se om vi kan hitta tillbaka till varandra någon gång. Jag var bara barnet när vi träffades. Jag har aldrig bott själv, bara varit singel någon månad sedan jag var tonåring. Jag tror det skulle stärka mig att vara själv ett tag.

För det första tror jag inte att det här har med just den speciella karlen du haft kontakt med att göra, utan det har med DIG att göra. Det kunde ha blivit vem som helst - du var redo för det. Medelålderskris kanske..?

  Enda trösten är väl att du inte är ensam. Finns förmodligen tiotusentals kvinnor (och män för den delen) där ute, som känner likadant för sitt invanda förhållande... Fantiserar om att hitta någon som är mycket bättre än den egna partnern verkar vara (det blir dock en vardag med en annan partner också)... Längtar att få uppleva starka känslor igen... Gör mer eller mindre realistiska försök att faktiskt träffa någon på riktigt... och i en del fall, faktiskt går över gränsen och är otrogna.

Det här kan sedan sluta på alla möjliga sätt. Omöjligt att råda någon man inte känner, tänker jag. Det kan ju vara så att din man är en eländig, oattraktiv tråkmåns, och att du har det bättre utan honom. Att du är värd att få uppleva riktig kärlek igen. Det kan också vara bara det gamla vanliga: att vardagslivet suger, att gräset verkar grönare på andra sidan... Många människor som tar steget och skiljer sig när de är inne i de här malande tankarna, ångrar sig ju också, när de inser att de har kastat bort familjelivet för en fantasi...