Villkorad kärlek till sina barn?

Jag vill vända på frågan. Kan man kräva att en mor fortfarande älskar sig vuxne son som misshandlar sin fru och hotar att döda denna och hennes barn sedan tidigare? Jag vet inte riktigt.

Håller med dig....

Nu handlar det inte om att någon har misshandlat sin fru eller hotat att döda någon. Utan åsikter, värderingar, livsval...

Är det rätt att villkora kärleken till sina barn och ställa ultimatum att man aldrig mer vill ha kontakt om de gör som de vill och inte som föräldrarna tycker?

Villkorar man kärleken om man inte vill umgås med en missbrukande son när de är påverkade? Om man inte lånar ut mer pengar till sin spelberoende dotter och inte vill att hon ska hälsa på längre när hon bara pratar om hur elakt det är? Om man inte har råd att ens vuxna arbetslösa barn bor kvar och lever på ens tillgångar? Eller bara inte vill ha det så.

Om det är på nivån "jag tänker inte umgås mer med dig för att du röstar på fel parti och klär dig som en slampa", tja, då kanske det är lika bra att bryta än att fortsätta ett dysfunktionellt förhållande bara för att man ska.

Klart att det inte är rätt. Men å andra sidan - om nu barn och föräldrar står så väldigt långt ifrån varandra så kanske båda parter mår bättre av att inte umgås. Det är lätt att läsa in förtryckarkulturer med tvångsgiften och annat elände i din fråga. Det är klart att det är skillnad på att bryta familjebanden om de är något man kan ha eller mista, eller om familjebanden är det enda sociala skyddsnät man kan räkna med att ha...

Jag tror visst kärleken kan vara villkorad. Min bror knarkar och det är nog jävligt svårt för min pappa att älska honom som han älskar oss andra, han tvingas gång på gång ta hand om brorsans jävla skit, sitta på rättegångar, ta hand om på permissioner... Jag önskar att farsan skulle våga säga ifrån och förklara att brorsan inte längre är välkommen hos dem, att de inte vill ha polisen smygande runt knutarna så fort brorsan är på permis, att de inte vill ha knark i sitt hem. För farsan, han tror faktiskt att man måste ställa upp fast man inte vill, för att det skulle se illa ut annars. Jag älskar mina barn villkorslöst så länge de är små, men när de är vuxna kommer jag inte ställa upp vad som än händer, det beror på deras livsval.

Jag tror också att det kan  vara bäst att inte umgås så mycket, men måste man ställa ultimatum och sluta umgås helt? Sluta vara förälder för att barnen lever egna liv?

Jag tror det är smärtsamt för alla barn, om de vill känna tillhörighet med sina familjer, att bli utsatta för dessa horribla krav. Hur de än gör så gör de fel. Antingen mot föräldrarna, eller sig själva.

Jag skulle ha oerhört svårt för att fortsätta ett nära umgänge med vuxna barn om de blivit rasister, fått ihop det med kriminella eller slagit in på en drogliberal linje. Kanske skulle jag fortfarande älska dem, men den kärleken skulle nog mer handla om det som varit än om något annat. Jag skulle hur som helst inte vara kapabel att respektera dem och jag skulle vara både förvånad och förfärad över att alla investeringar i form av omtanke, samtal, goda moraliska grundvärden och så vidare fått så eländigt dålig utdelning. 

 

Man kan göra precis som man vill, men det går åt båda hållen.

Jag tar min pappa som exempel. När han träffade en ny kvinna (innan mina föräldrar skiljt sig) insisterade han på att vi bara kunde träffas om hans nya fru var med, i det som tidigare varit mitt föräldrahem, samt krävde att jag skulle älska hennes barn från ett tidigare äktenskap på samma sätt som jag älskar mina syskon som jag växt upp med.

Han är i sin fulla rätt att kräva vad han vill och jag är i min fulla rätt att inte efterleva det. Resultatet här blev att vi inte har någon kontakt sedan ungefär 15 år tillbaka och inte heller kommer att ha det.

Nej, att ställa den typen av ultimatum som ska gälla livet ut är bara fånigt. Man måste ju kunna lämna en öppning för att man kanske kommer att funka bättre ihop längre fram. Men tyvärr kan man inte hindra folk från att vara dumma. Och i det här fallet så ställer ju föräldrarna barnen i en hemsk sits, där de trots allt måste välja sin egen väg. Föräldrarna är ansvariga för sina livsval, men kan inte påverka de vuxna barnens. Det är en sak att finnas där och ifrågasätta och försöka råda barnen att göra/inte göra vissa saker, men de har inte något mandat att försöka styra och ställa. Alla blir förlorare på att inte låta vuxna barn vara just vuxna, med allt vad det innebär av frihet under ansvar.