Min 6-åring är så känslig! :(

har en sjuåring som är sån. hon säger att den och den sagt det och det kan handla om skitlöjliga saker. vi brukar förklara hur vi ser på det, och att det bara är att ignorera. typ om nån säger till henne att dom ätit glass eller kallar henne för skitunge eller vad löjligt som helst, så är det ju skoj eller retas och inget att bry sig om.

Min syster har Aspberger och är likadan (trots att hon är 20) och har alltid varit sådan, så kanske skulle kolla det för säkerhets skull

seriöst? det är väl bara en jävla fas för fan, skärp dig!

Ska tilläggas att han har mycket vänner och leker varje dag med kompisar och så. Men om någon varit dum på skolan så vill han inte gå dit mer. Sedan nästa dag kan det vara bortglömt. Men det är ofta han tycker att saker är jobbiga som har hänt. Tror dock inte det är asperger. Han har inget symtom som direkt tyder på det.

Är det ett sätt för honom att få uppmärksamhet och bekräftelse? Han kanske bara har lärt sig att det är ganska sweet att reagera så, för då rycker du in och är extra mysig mot honom.

Men herregud, lugna ner dig. Måste folk bli helt sjuka i huvudet så fort någon nämner någon sjukdom eller störning?
"Är väl bara en fas", ja kanske. Eller så "är det väl något annat"...

Sjukt onödigt att dra till med en sån drastisk gissning, som faktiskt kan oroa en förälder till ett helt normalt barn.

Fast att vara känslig betyder inte att du har en diagnos. Jag känner flera med asperger som är helt tvärtom. Lite snabbt att sätta diagnos på ett forum. Jag blir inte ett dugg orolig dock så inget någon behöver oroa sig för. Nu handlade inte tråden om att sätta diagnos på min son utan mer höra andra föräldrar som kanske varit med om samma sak. Att han skulle göra det för att få uppmärksamhet känns lite långsökt. Fast vem vet? Jag brukar inte ge mer uppmärksamhet än vad som behövs för varje specifik situation, men man vill ju inte bete sig som att jag inte bryr mig heller? Svårt.

Det behöver inte bli jobbigt. Det verkar oftast jobbigt för oss vuxna eftersom de flesta av oss sedan länge övergett den överempatiska stilen.

Min äldsta var som du beskriver. Jag behövde inte göra något alls åt saken. Hen var som hen var och hen hade egna förklaringar till varför andra inte uppträdde som hen. Det har hen fortfarande och hen är mycket populär och framgångsrik på alla de sätt - förutom att vara omtänksam och fortsatt väldigt inkännande (nu sjutton år).

Är väl bättre att utesluta det isf?

Alltid samma sak. Så fort det är en fråga om något barn, som på något sätt inte beter sig som "Alla barn ska göra" Så ställer någon en diagnos. Otroligt tröttsamt. Att vara lite känslig är det inget fel med alls, tycker det är en fin egenskap. Hon kommer lära sig hantera det.

Jag har inte ställt en diagnos. Jag beskrev att min syster är likadan och hon råkar ha Aspberger.