Envis biomamma, hur gör man då?

Det är inte begränsat antal per familj som får komma? Om inte så är det väl bara att gå ändå? Hon kan ju inte tvinga bort dig.

Man ignorerar och går ändå. Om barnen frågar varför mamma säger så talar man om attm an inte vet men att även vuxna, liksom barn kan göra knasiga saker ibland.

Är du säker på att bonusföräldrar får följa med då? Det finns inte alltid plats för det och då går ofta mor/farföräldrar före bonusar....

Låtsas som att du inte har hört hennes tjafs. Gå på skolavslutningen och var vänlig mot alla. Hon kan ju knappast konfrontera dig där för då är det hon som gör bort sig.

Till barnen kan du svara att mamma kanske har missförstått men att du lovar att dubbelvika med läraren. Då kan barnen vara lugna utan att du dissar mamman.

Tack för råden, jag går som vanligt ändå och säger att mamma har missförstått och att vi gör som vi alltid gjort.

Blor bara så less på denna eviga kamp, varför ger inte människan upp? Vad har jag gjort henne, jag är ju skit trevlig och barnen trivs med mej......gahh

Alltså klart det kan kännas konstigt för mamman att du ska gå. Frågan är vem detta är viktigast för. Jag har personligen inte gått för jag skulle inte vilja att det blev konstigt. Och det är viktigare för mamman än vad det är för dig. Ni kan ju ha ett litet firande hemma senare? Om det är väldigt viktigt för barnen så får du väl gå ändå.

Känns som i vår familj. Vi är gifta sedan flera år tillbaka och föräldrarna separerade när barnen var små. I det stora hela så funkar kommunikationen bra, men så fort barnen som nu är tonåringar bråkar med biomamman, såsom alla tonåringar gör, så kan hon inte handskas med sina barn alls och börjar istället att dra upp en massa gammalt om hur deras pappa minsann ljugit om saker när de var små, om hur hon gjort allt för sina barn osv. Vilket gör att barnet åter igen får massa saker helt om bakfoten och är arg på sin pappa.
När tonårsbarnet var här sist och kom med en massa påståenden och pappan inte var hemma så pratade vi och jag svarade på frågor som jag visste något om. Jag var verkligen noga med att vara väldigt neutral och inte ta parti för någon, utan mer finnas där som vuxen och prata. Att jag inte tror att varken mamma eller pappa ljugit för man upplever saker olika och särskilt när det handlar om sånt som skilsmässa och bråk om barn mm. Och att det är synd att barnen fått höra de bråken för det är klart att det blir förvirrande.

Det här har gjort mamman jättearg och nu vill hon genom sina barn meddela att ingen av oss får komma på skolavslutningar mm. Att det är barnets önskan och gett mig en massa direktiv om vad jag får och inte får göra. Och det är klart att det känns väldigt onödigt. Samtidigt som jag förstår att mamman kanske har svårt med att någon mer vuxen pratar med hennes son "om problem" så känns det ju väldigt märkligt att vi inte på våra veckor med barnen skulle få ha vårt familjeliv och sköta vår familj. För vi lägger ju inte oss i hur de, hemma hos mamman med hennes sambo gör. Jag vet ju med mig att hennes sambo inte alls är helt frånvarande när det kommer till barnen och om det är bråk mm. Jag förklarade att jag blir absolut inte arg eller sur, jag hör vad hon säger. Men att jag inte vill lova något sådär, utan kommer ta diskussionen om avslutningar mm med min man, och så får vi besluta utefter vad han tycker, hur vi ska göra.
fick känslan av att mamman trodde att hon kunde "köra med mig" genom att försöka få mig att gå med på något och i min tur övertala pappan. Men ja, jag vet inte. Kanske borde bara hållit tyst till tonåringen, hur neutral jag ens var.

Utgå från barnen - vill de ha dig med så ska du självklart gå, det är barnen som skall tas hänsyn till inte föräldrarna.

Kan bara säga: känner alltför väl igen. Det enda jag har kunnat göra är att avlägsnat mig, slutat försöka och undviker så gott jag kan och träffa bio-mamman. Att prata är uteslutet (hon vill ju ändå inte). På så sätt har jag fått bygga upp ett eget liv med min sambo och hans barn. På avslutningar står vi i varsitt hörn av skolgården. Går bra det med. Kommer vi nära säger jag hej, alltid artig förstås. Men kommit på jag tjänar på att ingen kontakt försöka ha med henne heller, så slipper jag personliga påhopp och påtryckningar från henne själv och gräl. Dem får pappan ta med henne istället. Fast egentligen hade det väl varit bäst för alla om man hade kunnat prata civiliserat och umgås de få gånger man måste. Men går det inte så...tja...då får man göra det som är bäst för en själv. Och jag slipper ju iaf tappa dytrbar energi genom att reta upp med på denna kvinna jämt och ständigt vilket jag gjorde i början...Vissa saker kan man aldrig förändra. If it walks like a duck, talk like a duck-It's probably a duck!

Tackar min lyckliga stjärna för att bio mamman och jag talat ut trots väldigt brokig start och det fungerar så jävla bra så vi fikae tillsammans, idag träffades vi på skol avslutningen och jag fick en kram när hon var tvungen att gå... då är jag ändå en tjej som är 10 år yngre minst som fanns i skuggorna när de båda bedrog varandra.

Vi över kom allt tillslut med ren ärlighet och jag är fortfarande i chock över omfamningen.

Jag har ändå inte vart allt för populär!

Kan bara säga att barnen är viktigast, vill mamman bråka så håll låg profil men till godo se deras vilja först.