Little Ms Chatterbox skrev 2013-06-11 12:18:08 följande:
Visst kan man sätta diagnos tidigt, men det är ju inte just diagnos som är det viktiga utan att man får hjälp och vägledning. Att man vet att man gör rätt och att man alltid har gjort rätt men att det krävs lite mer insatser runt det barnet. OK, en diagnos är mycket hjälp också, det ger en enklare förklaring till vad det är som "felar". En diagnos kan öppna en del dörrar som man kanske hade haft lite svårare med och hade tagit lite längre tid att få upp. Men skam den som ger sig
Som Litet My skrev tidigare så är planering och förberedelse viktig. Att man prioriterar och har ett tydligt mål.
Några boktips: Explosiva Barn av Ross W Greene och Problemskapande Beteende av Bo Hejlskov.
Testa med att ge Omega, Undrar om inte PlusEPA eller E-EPA kanske skulle vara bäst för att få lite bättre harmoni syskonen emellan. Annars kan ni testa Eye Q, MorEPA mini eller Eskimo kids.
Sen undrar jag om du har kollat lite på Autism, främst Atypisk Autism? Jag vill inte skrämma upp dig eller något sånt men en del som du skriver om, att han bara totalt skiter i att lyssna, att han inte låter bli att pilla på sakerna, en del av de sakerna låter precis som min son och han har ADHD och Atypisk Autism.
Atypisk står för att det inte är riktigt alla symtom/kriterier uppfyllda men ändå så svåra att det påverkar vardagen. Autism behöver iofs inte vara värre eller mer fel än tex ADHD. Dessutom kan man ha ADD, det är som ADHD men utan H, som står för hyperaktivitet (som du inte tyckte stämde in på din son)
Med en Autism diagnos är det viktigt att få hjälp så fort som möjligt, det är bättre med insatser så tidigt som möjligt (det anser jag att det är med alla diagnoser inom NPF)
På min son märktes inte hyperaktiviteten, på det sättet som man var van att se en hyperaktivitet, inte kunna sitta still, eller "vild" i lekarna men att prata mycket, att prata i högre tonlägen än vad som krävs kan också vara hyperaktivitet. Samma som att göra något som man tycker är kul, då blir det centrat i hjärnan stimulerat, då behövs inte hyperaktiviteten i det tillfället. Att er son blir "omöjlig" att ha med att göra på matcher, det är en typ av hyperaktivitet, och det är svårt att bryta när det väl har börjat.
Det man kan göra är väl förberedelser, att göra något annat innan hyperaktiviteten bryter ut och sen öva på att gå tillbaka när man har gjort något annat en stund. (jag _hatar_ att titta på tex fotboll, det bara kryper i mig av bara tanken, och då är jag ändå vuxen
hur skulle inte då ett barn känna sig?!)
Hur ser era förberedelser ut inför en match? Vad vet han vad ni ska göra, hur lång tid det kommer ta och vad vet han om hans uppgift i det hela? Har han någon sysselsättning under tiden? Finns det möjlighet för någon av er att gå undan med honom och göra annat? Att man kan säga först tittar vi på syster i 5 min, sen går vi och läser en bok, sen tittar vi i 5 min. Sen är det dags för en korv med bröd. Sen tittar du och pappa på bilarna på parkeringen och sen kommer ni tillbaka och tittar på de sista 5 minuterna av matchen.
Stapla upp, rita eller ladda ner bilder från nätet och ha gärna en äggklocka.
Det finns ett hjälpmedel som heter timstock som är ypperlig att ha i dessa situationer.
www.frolundadata.se/index.cgi?cmd=Shop&cat=3&...
Det här sättet sim jag beskriver, eller annan förberedelse är kanske jobbigt, det kan vara mycket lättare att bara stanna hemma med honom, men samtidigt, om det bara är en mognadsgrej (vilket jag inte tror på, det fick jag höra i 7 år med min son fast han hade varit likadan sen han var bebis) Om det skulle vara en mognadsgrej kommer ni snart märka att det inte behövs en massa förberedelser, eller att den mognaden borde ha trätt in redan nu. En "period" en fas i utvecklingen "ska" inte vara mer än ca 6 månader. Är det så, så är det något annat.
Livet med ett barn med andra behov kan vara jobbigt ibland men det är bra mycket bättre om man är förberedd när man kommer till en svårighet än om man bara tror att man får kämpa sig igenom med de krafter man har, det tär så oerhört mycket mer på krafterna.
Diagnos eller inte, ni behöver hjälp med ert barn, vad det innebär kan man aldrig veta men det är hjälp utifrån ni behöver för att orka. Ni har kämpat på bra med de kunskaper ni har, och så som man tror att man ska göra, det som har funkat bra med andra barnet. Se det inte som något nederlag för att ni vänder er till BUP för att få hjälp, det är tecken på styrka att be om hjälp.
Ni behöver krafter för att inte hamna i en ond cirkel med bara gnat, gnäll och tjat. Det tär även på er föräldrar och er relation, se till att vårda den.
PS, PlusEPA även till vuxna skadar inte, det ger mer ork och kraft att vara pedagogisk och uppfinningsrik när man är trött, trött, trött på allt vad föräldraskap innebär och allt tålamod är som bortblåst.
Är det något mer om Omega du undrar om så fråga, jag svarar gärna. Du kan även läsa i tråden jag länkar till i min sidfot. Det är till en tråd här på FL om just Omega till bla barn.
Ha en fortsatt bra dag och hoppas ni får lite bättre rätsida på er tillvaro.
Åh, tack för ditt inlägg!
Vi köpte Omega 3 till honom tidigare i år då en släkting tipsade oss. Hon hade hört många historier om "omöjliga" barn som blivit lugnare/lyssnar bättre efter att de fått Omega 3 som tillskott. Vi kanske testade för kort tid men jag tyckte inte det var någon skillnad. Eller så kanske jag köpte fel typ av Omega 3. Jag ska testa igen!
Nej, autism har jag inte ens tänkt på. Ska läsa på om atypisk. Tack för tipset! ADD känner jag till, en nära kompis dotter har den diagnosen. Vet att man inte ska jämföra (och dessutom är ju den tjejen 11 år gammal) men de är inte särskilt lika i sättet. Hon är väldigt lugn av sig, och kan ju då sitta länge i sin egna lilla värld. Vilket inte min son gör...
Ang. matcherna. Oftast har vi med grejer så att sonen kan sysselsätta sig med något annat. T ex en egen boll, lite bilar, en bok osv. De gångerna vi inte tänkt på det så har han blivit omöjlig. Ibland, om han är trött, har vi kunnat få honom att vara lugn genom att muta honom med saft och bulle ;) Blir han ändå jobbig så måste ju någon av oss gå undan med honom. Det beror lite på var matchen spelas. Vissa ställen har lekplatser eller andra ställen som kan fungera som lekplatser i närheten. Vi är iaf noga med att tala om vad det är vi ska göra, "nu ska vi åka och titta när syster spelar match och det tar inte så lång tid, och det är jätteviktigt att du lyssnar på mamma och pappa då och inte hittar på en massa som du inte ska".
Det händer att någon av oss stannar hemma med honom, eller att han istället är hos en släkting när det gäller grejer som systern ska göra. Det beror på hur lång tid det tar. Cuper som tar halva dagen (eller hela) är det inte lönt att ta med honom, det är för lång tid med tråkigheter för att han ska orka (och vi). Men grejer som inte tar så lång tid vill jag gärna ha med honom då jag liksom lever på hoppet att han "lär sig". Sen känns det tråkigt att exkludera honom för att han lever rövare.
Det känns för övrigt som det har varit så här med honom sen han var typ 2 år... Inte en fas alltså! Dock så har vissa saker förbättrats. Innan kunde han inte sitta ner och lyssna på en saga, han bara sprang runt istället och gjorde annat. Nu tjatar han om saga när han ska gå och lägga sig :) Det som också har förbättrats är när han tagit en sak (som han inte får lov att ta) och slarvat bort, och man frågar honom var den är, så vet han det oftast nu. Innan var det bara "jag vet inte". Och saker som vi inte tror att han vet vad det är, det har han full koll på!
Omega 3 tar jag själv som tillskott då jag äter fisk väldigt sällan. Men det kanske inte är rätt sort det heller... Ska kolla upp det med!
Vänder man sig direkt till BUP själv eller ska vi ta upp detta med BVC igen först?
Återigen, tack så hemskt mycket för ditt långa inlägg!
