mitt bonusbarn slår

Du kanske ska prata med henne, fråga varför hon slår dig istället för att bara straffa. Lycka till!

Naturligtvis ska hon inte slåss, men jag förstår inte din reaktion att bli riktigt arg, ta henne i armen och in med henne på rummet gråtandes. Undrade du inte varför hon gjorde som hon gjorde? Särskilt som att detta var ett helt nytt beteende och ni har en så bra relation? Sen gör hon om något liknande en gång till och du kör samma behandling igen plus lägger till ett hot om indragen aktivitet? jag är förbluffad faktiskt.

Det är ett barn, det är ingen dressyrhäst som du ska drilla. Barn som helt plötsligt ändras och gör dumheter(naturligtvis vet hon att man inte slåss så det var väl onödigt att informera henne om) gör det av en anledning, det är en reaktion på att något inte är bra.

Det normala i en sådan situation är att säga "Det där var inte snällt gjort, du brukar aldrig slåss så varför gjorde du det nu?" 

Oj, du kanske borde läsa en bok eller två om konflikthantering med barn.

Och sen kanske du ska läsa på om trots...

Och ett tillägg: Att skicka på rummet och "tänka över" är helt meningslöst. och det viktiga är inte heller att tvinga fram ett "förlåt".

Nej, KOMMUNIKATION är ledordet - inte att tygla, hota och straffa 

jag har inga egna barn så jag har aldrig varit i denna situationen (eller någon annan situation med barn heller för den delen) innan och därför vet jag inte vad man "ska" och inte ska göra.. det var just därför jag frågade om råd, eftersom det uppenbarligen inte fungerade med att säga åt henne. jag vet inte hur en femåring "ska" bete sig och inte eller hur de förväntas agera eller om det är normalt eller vad man förväntas göra som vuxen. hennes pappa är inte svensk använder sig inte av "svenska" uppfostringsmetoder utan han gör så som de flesta andra gör här i amerika, dvs säger åt barnet på skarpen. således är det den enda metod jag sett hittils. hon bor med oss på heltid men är några veckor hos sin mamma över sommaren, när detta hände var samma vecka som hon skulle åka till sin mamma och nu i efterhand så tror jag att hon var orolig över det. vilket jag inte på något sätt tycker rättfärdigar att man slåss även om det är en förklaring.

Nu kommer du att få alla perfekta morsor på dig här på FL. För du som bonusmamma aldrig ska uppfostra bonusen (och att bestraffa när det verkligen behövs ingår i uppfostran).

Jag var ett sånt barn som i 6-7 års åldern började slåss. Min mamma försökte prata etc och förklara men det funkade inte. Jag testade gränserna. Först när min mormor klev in och sa till på skarpen och gav mig utegångsförbud i en dag fattade jag att jag måste sluta.

Du och pappan ska givetvis sätta er tillsammans med henne och prata. Men också vara stenhårda med att slag får konsekvenser, och inte bara klapp och kram.

jag tycker att det i första hand är hennes pappa som ska uppfostra henne och ta hand om sådana här situationer men som sagt så är han inte närvarande 8 timmar om dagen utan det är bara jag och hon och då måste jag liksom göra någonting när saker händer, även om jag kanske helst sluppit. när man frågar henne om saker och "varför gjorde du så?" säger hon ALLTID att hon inte vet så det leder liksom ingen vart. vi har varit igenom perioder tidigare där någonting som inte vanligtvis händer, som en vecka när hon kissade på sig varje dag och vi frågade henne varför och hon bara sa att hon inte vet så det spåret känns lite hopplöst. sedan förstår jag inte riktigt grejen med att inte bestraffa alls, om hon slåss kan jag inte bara ignorera det och gulla med henne..

Ett barn slåss av en anledning, börja gräva där "varför slåss flickan",och jobba därifrån. Ofta är det något annat som ligger bakom än att barnet verkligen vill göra en illa.

Rätt barnsligt...

Barn är inte färdigutvecklade känslomässigt och vet ofta själv inte varför de gör som de gör eller kunna verbalisera sina känslor. De behöver de vuxnas hjälp för att lära sig. Precis som de behöver hjälp med att lära sig äta och klä på sig själv. Eller läsa och skriva. Eftersom barn har svårt för att identifiera exakt vad de känner och varför så brukar ett dåligt mående främst märkas i deras beteende. Nånstans måste ju den negativa energin ta vägen om man inte kan få ut den genom att prata liksom. Därför är det inte så givande att bara straffa ett dåligt beteende slentrianmässigt utan att ta reda på varför. Kanske kan man genom straff få bukt med det dåliga beteendet (om man har tur) men barnets dåliga mående finns kvar och kommer bara pysa ut på nåt annat sätt eller bara lagras och växa inne i barnet. Inte heller hjälper man barnet att utvecklas känslomässigt och kanske lära sig att fungera bättre nästa gång ett liknande problem uppstår. Straff ger med andra ord bara upphov till känslomässigt inkompetenta barn som fortfarande mår dåligt inuti.