Stefan67 skrev 2013-06-13 21:49:09 följande:
Om man i 15 månader blivit bedragen, läst alla mail,sms, blivit lämnad 3ggr och fått höra hos familjerådgivningen att "jag vill inte leva med dig, jag vill leva med en annan" Jag älskar honom och inte dig. Vad är det som får honom att ta tillbaka henne efter detta!!?? Alla kompisar ,släkt mm har varit med om resan och sagt åt honom att "släpp henne". Hur ska dom få det att funka, är det bara jag som är så "dum¨/tror att det inte kommer fungera?
Hur tänker hon som gick tillbaka? Jag vet att det har med barnen att göra osv, vågar inte lämna trygghetszonen etc, men hur ska hon orka "leva" med det? offrat sig själv och sin lycka för att "glädja" familj och föräldrar..
Är det någon som vågar ge sig på att förklara?
Ska jag vänta igen på att hon "vänder" och kommer tillbaka? Det är svårt att släppa henne då alla känslor är galet stora för henne, men vad ska jag göra? Jag har genomfört min "separation" och väntar på 6mån regeln ska falla ut.
Situationen är absurd, på kvällen innan jag blev "petad" får man höra hur älskad man är, längtan och vi ses i morgon i ett sms, sen bort...
Jag lider med dig. Jag sitter inte i samma sits, men lite liknande. I mitt fall så har jag och ungdomskärleken hittat tillbaka till varandra mer på allvar (än alla andra gånger under 25 års tid), men han säger att även om känslorna nu är mer fördjupande och seriösa än någonsin tidigare - så kan han inte ta ut skilsmässa för att han vill inte skada sina barn.
Frun och han har inget djup i sin relation utan fungerar som projektpartners, men eftersom min kärlek inte kan tänka sig att träffa sina barn mindre än heltid, så får han "leva med ett priset jag betalar för kärleken till barnen är att jag måste avstå dig".
Jag känner mig helt förkrossad, själv är jag redo att lämna min man för att äntligen se till att det blir vi (vi har träffats då och då sedan vi var 16 och 18 år, men det har aldrig passat att bli ett par - inte nu heller egentligen).
Vad du skall göra för att hon skall förstå vilket misstag hon begår? Jag vet inte... ?
Jag har nu kontakt med min första kärlek, men känner för varje dag hur han drar sig undan, känslorna för mig är för stora, och det är lättare att "låtsas som ingenting".
Men du och jag, som inte är personer som vill leva i en livslögn och "stå ut" för fasadens, barnens, prylarnas eller ekonomins skull - vå får vackert finna oss i at båda ju måste vilja.
För min del har min växande insikt, att han inte ser oss som ett mål, resulterat i att jag krasst konstaterat att det 1) finns ingen gemensam ambition eller gemensamma beslut 2) någon tidsplan som vi båda finner ok.
Så nu står jag i begrepp att bryta - HELT - men det känns också helt otänkbart. Han har funnits i mitt liv så länge och aldrig har vi brutit, det har bara "runnit ut i sanden".
Vad tror du händer om du nu klipper alla banden och talar om för henne ungefär det jag insett. Det finns ingen gemensam agenda för er, så varför skall du finna dig i detta eller "vänta"?
Hon får helt enkelt ta konsekvensen av sitt beslut och förlora dig helt. Hur skulle det kännas? (förfärligt för dig - jag VET - jag ser inte hur jag själv kan göra så, men jag undrar om det inte är enda chansen?)
